Jag skulle vilja citera en reporter på DN som idag, 29 mars 2011, rapporterar från Ras Lanuf i Libyen. Och jag skulle vilja att du, käre läsare, bara reflekterar lite över vad som står:
"Den enda påtagliga verksamheten i denna spökstad sker på sjukhuset. Men där finns desto mer att göra, med alla döda och skadade från rebellarmén som anländer på löpande band."
Är det något särskilt du reagerar på i den sista meningen? Något? Inget? Personligen reagerar jag på de döda och skadade som anländer på löpande band. Det hugger liksom till i den där humanitära kämpen i mig när vi talar om människan med termer som vi ofta kopplar ihop med något mer mekaniskt. På löpande bandet utförs ett monotont och kontrollerat arbete. Kanske tillverkas där delar som sedan monteras i en lastbilshytt. Och tydligen forslas där även människor. Människor. Män i skor. Män med hjärtan. Män med fruar. Även fruar med män. Till och med barn med föräldrar.
Det handlar inte om att jag kritiserar reporterns ordval. Det han gör är ju faktiskt bara att beskriva läget, så som vi gör i svensk dagspress. Det handlar om att jag blir beklämd av att läget i, exempelvis Libyen, går att beskriva som något mekaniskt och monotont. Människa kämpar. Människa står upp för åsikt. Människa dör. Människa rullas iväg. Ny människa kämpar - och så vidare. Ni är med på det löpande bandet. Men vad kan vi göra för att stoppa det? Ibland känner jag mig bara så hjälplös. Om jag vore en superhjälte skulle jag vilja rädda varendaste man som går i ett par skor. Och kvinnor också för den delen.
Krig är destruktivt kaos och förrödelse. Liknar på inget sätt ett löpande band. Jag förstår att du stannade upp inför formuleringen - särskilt som den berörde just den hemskaste aspekten; människor som lemlästas och dör.
SvaraRaderaDock, när effekten nu ändå liknas vid "ett löpande band" (av död) uppstår onekligen en - effekt.
"Män - och kvinnor - i skor", hade säkerligen varit ett än mer effektfullt sätt att försöka belysa absurditeten. Kudos!
Lika vidrigt och obehagligt som sant.
Haha, fast jag tänkte på i DN-artikeln. Min komm blev visst lite grötig. Här ville jag inget ändra! :)
SvaraRaderajag tror vi är många som skräms inför det som pågår i världen och man känner sig liten och maktlös. jag står själv mållös inför konflikten, vilken sida väljer man, hur man än tycker får människor/kvinniskor sätta livet till. och tycka är ju lätt när man sitter tryggt vid sin laptop...världen är en skrämmande plats, som vi alla varit med och skapat...
SvaraRadera