fredag 19 december 2014

Från hall till hall. Och i hallen mår jag bra.

Jag har alltid haft en hall att fly till. Så länge jag kan minnas (för hur mycket minns man egentligen från tiden innan fyra år?) har mitt happy place och mitt andra hem varit diverse mer och ibland mindre sunkiga gymnastikhallar.

Låt mig bara nämna några. I Centralskolans gympahall fanns grå mattor som luktade grevéost. Det var häftigt när flipperdynan kom och absolut ett nödvändigt komplement till den jättekonstigt kvadratiska tjockmattan som var mossgrön och stenhård.

I Hörnefors gympahall var det alltid problem med mögel och i omklädningsrummen luktade det spya. Ja, detta var rätt tidigt 90-tal. På senare år byggde de om hallen och fick ett airtrack och då blev det roligare att åka dit och samträna. Bräntis och Östra var ungefär samma skrot och korn. Skolhallar med dålig luft.

När vi behövde grop fick vi åka till Sundsvall och Birstahov. Där var det iskallt på nätterna och det var en fröjd när man uppgraderade till tränare och fick sova i våningssängarna uppe på loftet. Vi lekte gladiatorerna i den långa gropen ovanför barren och ringarna, snurrade dubblar ner från långsidan och körde salto från hästen på kortsidan.

Och så hade vi vår hemmaplan. Vår Storsjöhall. Då med parkettgolv som efter en något misslyckad lackering hade sprickor där man rev upp tårna när man sprang till trampetten, på den tiden utan anloppsmatta. Min älskade Storsjöhall. Jag fick en universalnyckel av Tompa som tog mig in i alla förråd och jag hade stenkoll på exakt hur man skulle pussla för att få plats med alla redskap.

Jag minns hur vi gick där i hallen och önskade att den skulle vara vår egen. Att vi skulle slippa sitta på möten med Coasters och innebandyn och kämpa för att få behålla de bästa tiderna. Att vi skulle kunna bo där med vår lilla gympafamilj. Mysa omkring i tjocksockar och känna gemenskap.

Såg tog livet mig bort från Storsjöhallen, hit till västkusten, och efter ett tag här insåg jag att jag behövde en hall. Men för att kunna få det, först och främst en förening. I dag är jag så himla glad att jag valde den förening jag valde. Och att det blev just så var mycket för att föreningen faktiskt skulle få en egen hall.

Min hall, där min förening verkar och bor, är mitt happy place och mitt andra hem. Där går jag och myser i tjocksockar, planerar, tränar, passar, skrattar, njuter och har styrelsemöten. Innanför de väggarna kan inga andra tankar pocka på. Där är det bara fokus på det roliga. Där känner jag inget gråt i halsen. De enda tårar som vill rinna är de av glädje, när gymnasterna gör framsteg och vi har roligt tillsammans. Ja du, i Lindåshallen mår jag bra.


onsdag 17 december 2014

Tolv avsnitt Sune, några skivor julskinka och en och annan insikt.

Sedan starten har jag varit frälst i julen. Inte så mycket det kristna budskapet, med handen på hjärtat, men allt runt omkring. Tomtarna, luciakronan, adventsljusstaken, lussebullarna och den totala toleransen för julmust 24/7. Och glittret, och ljuslyktorna, och skyltfönsterdekorationerna och allt annat. Precis typ allt. Kanske framför allt påminnelsen om vänskap och gemenskap.

Mitt barndomshem är min borg och min familj är min armé. När julen kommer vet vi att vi alla samlas igen och livet blir bra, oavsett hur det varit fram till julhelgen. Ungefär så funkar det. I alla fall för stunden.

Föga förvånande för någon som ens varit i min närhet de senaste månaderna kan jag meddela att detta inte direkt varit mitt livs höst. I alla fall inte om man ska ranka på den positiva skalan. Men även om jag av oförklarlig anledning nästan jämt går med gråten i halsen, har december varit en räddning.

Det doftar hyacint och nejlika i mitt hem. Jag äter lussebullar till frukost (och lunch, och middag). Jag försöker värma mitt kyliga jag med glögg. Och jag kan bjuda in vänner till sådant man kan kalla julmys.

I kväll drog vi av 12 avsnitt Sune. Åt några skivor julskinka. Pratade om livet, hur det kan vara och hur det kan bli. Och jag kände faktiskt en strimma av hopp. Med en sista kopp glögg och några extra skumtomtar suger jag åt mig energin som jag är så tacksam över att mina vänner försöker pumpa in i mig. Jag vet inte ens om de gör det med flit, men de gör det, och det ger mig lycka. Det reder kanske inte ut ett tungt hjärta på lång sikt, men det värmer ett fruset hjärta och är en underbar insikt.


fredag 12 december 2014

Jul, jul, strålande... ghostbusters?

Min syster och jag är inte särskilt lika till utseendet, men folk som träffar oss brukar säga att vi har samma positiva energi. Vi pratar i mun på varandra, fyller i varandras meningar och kan ibland till och med börja spontansjunga i exakt samma tonart. Vi sägs ha samma telefonröst, ett trick vi ofta drar till både bröder och föräldrar, som blir galna när de inte fattar vem de pratar med.

Hon är något av en superwoman, denna systra mi. Själv går jag just nu omkring lite som ett vrak och försöker leta rätt på ut och in. Hon är småbarnsförälder med morgonpigga barn och på veckoslutet öser hon loss på Valands Festvåning och tar toner många bara drömmer om.

I kväll besökte jag hennes jobb och blev som vanligt mallig och stolt över min helt sjukt duktiga syrra. Fan vad bra hon är. Och i den där personen såg jag något som brukar vara jag. Den där positiva energin som är det som vi brukar ha lika.

För en stund kändes det som att jag blev mig själv lite grann. Med självförtroende, ja-tänk och lite allmänt finskt sisu.

Julshowen bjöd på Thriller, Poison och Ghostbusters. Jag tar med mig känslan av att jag tror att det finns hopp att kunna jaga bort alla mina spöken. Jag är ju egentligen lite mer som hon, min älskade energiska syster, än som den jag är just nu.


onsdag 10 december 2014

Varför gråter kroppen?

Det går inte alltid att vara hemlig med humöret. Jag brukar försöka, för att inte besvära andra, men just nu bryr jag mig faktiskt rätt lite om alla andra. Både mamma och pappa har sagt åt mig att jag måste bli snäll mot mig själv. Jag lägger mitt fokus på det.

Och det går inte att vara hemlig med humöret när man nästan hela tiden har gråt i halsen, som ibland är så nära att svämma över, så man nästan får bita sig i läppen. Och jag undrar, varför gråter kroppen? Varför ballar hjärtat ur? Varför kopplar hjärnan bort logik? Jag gråter lätt åt en sorglig film. Men till vissa gråtreaktioner ställer jag mig ytterst frågande.

Ologisk gråtreaktion 1 i dag: kollega tipsade om en bok han tyckte jag skulle läsa. Jag läste på baksidan och blev så träffad och rörd. Så jag bet mig i läppen.

Ologisk gråtreaktion 2 i dag: kollega berättade om meditationsstund han varit på. Jag tänkte in mig själv i en sådan situation. Och jag fick bita mig i läppen.

Som en gråtkompensation händer det att jag lätt blir arg. Jag vill liksom inte erkänna nederlaget att jag inte kan kontrollera mina känslor. Typiskt ologiskt det med. Argreaktionen fick jag av att läsa en text som var så dåligt skriven att jag undrade hur man ens kan få ett jobb när man uppenbarligen har så lågt IQ (fast vid mer logiskt tänkande på saken förstod jag ju att det var en extremt konstig reaktion och att hen inte är dum i huvudet bara på grund av två särskrivningar).

Ibland gör kroppen bara som den vill. Kanske för att den kan. Kanske för att man själv tappat kontrollen.


tisdag 9 december 2014

Inga äpplen för mig. Jag behöver ord.

En text om dagen är bra för magen. Ett äpple? Nej, jag är ganska säker på att det är text. Jag snubblade över en artikel i The Atlantic för någon dag sedan, som hävdade att skrivande är helande. Jag är beredd att hålla med.

Inga äpplen för mig. Jag behöver ord.

Jag har läst andra texter som säger att datorskärmar är typiskt dåliga att titta på just innan läggdags. Det ljusa sken som kommer ska vara störande för sömnen. Jag hittar ingen sömn just nu ändå, och tar hellre det för en skrivstund som är bra för magen. Eller kanske i synnerhet hjärtat.

I virrvarr i livet behöver man ljus i mörkret. December hjälper till bra med helt befogade lampor och levande ljus i varje vrå. Det är precis sånt här man menar att man ska skriva ner. Tankar och känslor. Det sägs få en att må bättre.

Min hjärna kan vara tom (eller är den kanske för full?), men ett ord eller två finns alltid nära till hands. För att bilda en fras med ett annat. Och ett till. Och några fler. Och så blev det meningar och en hel text. Det tar inte bort magontet för evigt. Men lite för stunden. Och det är ljusglimtar man får hålla fast vid.


söndag 7 december 2014

Familjeboken.

För några veckor sedan läste jag en krönika där skribenten beskrev den vemodiga känslan av att se sina barn växa upp och flyga ur boet. Tankarna knöts ihop med slutsatsen att han och mamman till hans barn bara är ett kort kapitel i barnens liv. Det läget får man bara acceptera. För så är livets gång.

Jag kunde känna hans klump i halsen. Tror till och med att jag fällde några tårar. Inte för att jag själv har barn som jag fasar en gång ska lämna mig, utan för att jag tänkte på mina egna föräldrar. De är med i så mycket mer än bara ett kapitel i min bok.

Ja, visst, jag kan själv. Jag vill ofta bevisa att jag kan själv. Redan som fyraåring sa jag åt dem att stänga dörren och låta mig sova ifred. När jag flyttade hemifrån som 19-åring ville jag visa att jag var mogen och kunde klara mig på egen hand. Paphos, Umeå, Nice, Göteborg, Washington DC – jag kan bo var som helst. På egen hand. Men ändå, de har varit med i varje kapitel även om miljön varit olika.

Jag vill inte vara utan dem. Jag vill ha dem med. Det finns inga två personer i världen som är fyllda med mer kärlek. Till varandra. Till fyra barn. Till tre svärbarn (kan man säga så?). Till sju barnbarn. Och när jag ser mina älskade syskonbarn är jag ganska säker på att detsamma gäller för dem. Med så fina föräldrar de har kommer de vilja ha med dem blad, efter blad, efter blad.

I min historia är föräldrarna inte bara ett kort kapitel i barnens liv. De är den röda tråden som går genom hela boken.