tisdag 25 augusti 2015

Födelsedagsrevanschen.

För ett år sedan fyllde jag 28 år. Jag såg fram emot min födelsedag, som jag brukar göra. Men morgonen den kom var morgonen som det började spricka för mig på riktigt. Jag kom inte ur sängen. Hur mycket jag än försökte. Jag fick sjukanmäla mig, och visst hade jag ont i huvudet, men det sprängde på ett sätt jag inte riktigt känt förut (och då är jag ändå en migränperson).

Jag kunde inte tänka mig något värre än att träffa folk. Jag fick panik av tanken på att kolleger skulle gratta mig på födelsedagen. Jag ville inte att någon skulle se mig eller ägna mig en tanke. Det var till och med jobbigt att ta emot sms. Även de där torra "Grattis" som någon avlägsen person skriver på Facebook.

Det var min födelsedag och jag mådde piss. Men jag förstod nog inte riktigt att jag faktiskt var sjuk. På riktigt. Det fick gå många liknande morgnar och dagar och kvällar för att jag skulle inse det. Det var till och med folk som sa det till mig, varpå jag svarade att jag inte gjorde sånt. Vad nu det skulle betyda. Uppenbarligen var det en lögn, eftersom jag grät nästan varje dag. Och sånt gör jag inte i vanliga fall.

I går lyssnade jag på Värvet, när Kristoffer Triumf intervjuar Gunilla Bergström. Hon pratar om det som kallas utmattningsdepression, ett läge hon själv besökt, och mycket av det hon beskriver träffade mig rakt i hjärtat.

Svårigheten med att ta sig igenom en dag. Önskan om att bara vilja sova. Det omöjliga uppdraget att lyfta något från golvet, sätta på sig en strumpa, avgöra om man ska koka kaffe eller gå på toa först. Ni förstår, sådana oerhört komplicerade beslut. Och känslan av att inte riktigt existera, eftersom man inte vill annat än att sova.

När Gunilla berättar om detta påpekar Kristoffer att han aldrig hört någon prata om det förut. Det träffade mig också. För precis så är det. Det pratas inte om det som gör oss sjuka i huvudet. Och det är, när man tänker på det lite till, faktiskt helt sjukt.

Jag vet inte riktigt om man någonsin blir helt frisk från något som har stark koppling till ens egen personlighet, ens höga krav och sätt att vara, men jag vet att det blir bättre. Mycket för att jag haft folk omkring mig som låtit mig prata om det. Tack från hela mitt hjärta till er. Det är den finaste present en person kan få.

I dag fyller jag 29 år. Det har ösregnat stora delar av dagen, men jag är på ett helt strålande bra humör. Jag har valt bra tankar i dag och blivit så glad in i själen över varje grattis jag fått. Ingen frukost på sängen får man i ett enkvinnashushåll, men jag fick en sång av 30 kids i en gymnastikhall. Det får minsann inte alla. Men det fick jag. Och så fick jag även revansch på födelsedagen. Faktiskt på livet i allmänhet. Det gör mig lycklig.



Grattis till min kära vän Soffe också. Du är bra. Jag hoppas du får fira med ett lodjursgäng. Ja, lodjuret, vilken stjärna i naturen.