torsdag 21 november 2013

Om en månad.

Klockan tickar snabbt under mina arbetsdagar. Lite snabbare än vad jag tycker känns rimligt ibland. När det nu och då slår mig hur snabbt det går höjs pulsen några steg och det tickar på fort även där. Men ändå känns det helt okej. Och på något sätt rätt behagligt. 

Jag är ingen höstperson, mörker har väl ingen strålande effekt på mig (hur skulle det kunna?) och jag gillar att ta god tid på mig att prestera och leverera. Det är inte riktigt många rätt just nu, men ändå känns allt så bra.

Det bor en höstmysig känsla i min kropp och jag smyger runt en stark längtan till jul och allt det fina det har med sig. Jag längtar efter syskon och särskilt deras barn. Om bara en månad sitter vi alla där tillsammans och har det som bäst. 

Jag vill att tiden ska gå fort, men samtidigt skulle jag önska att klockan tickade något långsammare, några veckor nu framöver. Jag vill ta vara på känslan (och hinna prestera och leverera). 




söndag 17 november 2013

Ge mig snö. Gärna snart.

I kväll gick jag ner i källaren för att hänga in lite vår- och sommarjackor i förrådet, och samtidigt hämta upp lite tjockare varianter för att vara rustad inför vintern. Men så kändes det hela plötsligt så otroligt långt borta. Det finns inte en snöflinga i sikte. Jag har knappt sett eller ens känt på frosten.

Det gjorde mig faktiskt lite uppgiven. Nästan lite ledsen. När ska det bli vinter här? Ska det ens bli vinter här? Det måste snöa innan jul!

Jag har väl aldrig sett mig själv som en vinterälskare, men ju fler vintrar jag är borta från Norrland, desto tydligare blir det att det är snön som gör november och december och alla månader som sedan följer fram till påsk. Det finns inget som får mig att längta hem så mycket som längtan efter "december, mörker och kyla, med korta dagar och rimfrostnätter." Regn och blåst och gråa skyar är bara ett onödigt ont. Jag vill ha riktigt vinter och snö. Gärna ganska snart.


torsdag 14 november 2013

Yogagrejen – som en liten present.

Att gå på ett yogapass är ungefär som att ge sig själv ett litet paket. Att unna sig något så där mitt i veckan, eller efter en lång jobbdag, eller som en helglyx. När man sedan sitter i bastun efteråt känner man sig rent utav bortskämd. Då kan livet inte vara så mycket bättre. På bastulaven, efter yogamattan, finns verkligen inga problem. I alla fall inte några som är värda att slösa energi på just då.

Många tror att yoga inte är deras grej. De är ju stela och osmidiga och inte alls särskilt intresserade av att stretcha och flumma runt. Men då har man nog inte riktigt hängt med på grejen. Det är inte en förutsättning att vara vig och spänstig för att få sätta sig på en yogamatta. Det är inte heller det man tränar. 

Man tränar på att ta hand om sig själv och sitt inre. Man lär sig andas, ta kontroll över något som enkelt som att dra in syre och energi – och blåsa ut mörker och sådant som skräpar. Man lär sig ta ett grepp om sina tankar och styr med dem in kroppen i positioner som frigör stress och smärta. Att vara vig är inget krav, det är ett resultat och ett kvitto på att man hittat något inom sig. 

Man blir mjuk i hjärta, själ och leder. Det tycker jag är en fin present att ge sig själv lite nu och då. Mitt i veckan, i stressiga tider, under en helg – eller helst jämt och ständigt.




måndag 11 november 2013

Det ordnar sig. För det gör det alltid.

Det fanns ett jag som kunde sitta uppe länge på nätterna och pyssla, skriva och fixa. Kunde producera massvis med ord och text, utan vidare ansträngning. Jättemånga ord per dag. Texter av olika slag. Och ändå ha massor med energi över till annat. Hinna med viktigheter och njuta. Defaultläge var pepp och positiva tankar. Och så är jag faktiskt för det mesta programmerad.

Nu står jag dock i en vardag då detta verkligen måste plockas fram. Lättheten och kreativiteten har lite grann hamnat i en gömma någonstans. Klockan tickar och jag hinner inte riktigt med som jag skulle önska för att njuta till fullo.

MEN! Som jag och min bästis sagt sedan vi kastade oss ut i världen tillsammans – utan jobb, plan eller vidare koll – det ordnar sig.

Just nu kan jag inte tänka annat än att det ordnar sig. Och när det väl har ordnat sig kommer det bli så himla, himla bra.

Nu kör vi. In i kaklet. Kötta. Maxa. Whatnot. Bara ånga på!

För att det här ger mig pepp!

torsdag 7 november 2013

From Milon, with love.

Ibland är det svårt att komma ihåg det som är viktigt. Det är så lätt att bara springa med och gå åt samma håll som alla andra. Haka på och göra samma. När man tycker sig se på helheten på ett annat sätt än många andra är det ännu lättare att glömma bort och kanske till och med börja tvivla.

Efter varje yogapass jag avslutar kommer jag ihåg igen. Jag hittar gnistan, meningen och hjärtat. Jag vet hur jag ska tänka, hur jag alltid egentligen tänker och vad som är bäst för mig. Det är så befriande och så fint att bli påmind om hur det ska vara. Och om jag bara lyckas ta med en liten bit av känslan utanför mattan kan det bli så himla bra.

I morse satt jag redo 07:15 och yogade en timme med en helt fantastisk instruktör. Det var, precis som hon utlovade, ett mysigt pass och det var något som klickade efteråt. Jag kom ihåg grejen. Jag gör saker med hjärtat. Det spelar ingen roll vad, men det är så jag måste göra dem, annars blir det bara platt fall. Jag går min egen väg, jag.

"Wherever you go, go with all your heart."