torsdag 25 november 2010

SkrivPuff: Om skuld.

Jag vet att det inte står riktigt rätt till. Jag vet att det inte ska vara så. Och jag skäms lite grann för att det är som det är. Det är mitt fel. Förlåt för att jag bara ignorerar er. Ni som tar mig framåt varje dag. Ni som ger mig en grund att stå på. Ni som gör det möjligt för mig att göra allt jag gör! Förlåt för att jag inte ger er den ömhet och kärlek ni skulle behöva. Förlåt för att jag tvingade er att dansa i karaktärsskor i tre timmar häromdagen.

Förlåt, små fötter, för att jag inte bara ringer en vårdcentral, men jag har sådan förfärlig sjukhusskräck!

onsdag 24 november 2010

SkrivPuff: Om en värdering.

Tidigare i höst hade DN en artikelserie om människor som trappat ner, eller helt valt att avstå från alkohol. Alla hade de sina anledningar. Två unga tjejer var nyfikna på om man kunde festa utan sprit. En äldre man hade insett att alkoholen tagit över hans liv. Och jag tror att det var någon ung idrottande kille med också. Jag minns inte helt säkert.

Det var en bra artikelserie, men det som var mest intressant med det hela var det som publicerades några veckor senare. Redaktören för Insidan (delen i tidningen som gör dessa serier) hade fått så mycket upprörd respons från läsare som tyckte att DN minsann inte skulle komma med pekpinnar och säga att man inte ska dricka alkohol, så han var tvungen att skriva något slags försvarstal.

Då undrar jag för det första: var det verkligen det DN sa, att man inte ska dricka alkohol? Och sen, varför blir folk så upprörda när man väljer bort alkoholen?

Okej, mamma, jag tror att du vet fast du inte riktigt vill veta, men jag har haft perioder då jag druckit stora (jättestora) mängder alkohol. Det har varit väldigt festligt och väldigt roligt. Och jag har varit väldigt bakfull. Idag dricker jag väldigt sällan och när jag väl gör det väldigt lite alkohol. Anledning? Ja, vad spelar det för roll?

Det är just det som ger mig huvudbry. Varför måste man ha en anledning till att inte dricka alkohol? Det var aldrig någonsin en endaste gång en endaste person som frågade varför jag hällde enorma mängder alkohol i min inte så jättestora kropp. Men är jag ute på krogen och beställer alkoholfritt kommer alltid frågan: varför? Somliga undrar om jag kör bil. Andra tänker att jag kanske jobbar tidigt dagen efter (som om det skulle stoppa tjejen som ibland cyklade lite halvfull till jobbet klockan sex på morgonen).

Nej, jag tycker bara att jag fyllt min supkvot rätt fint och nöjer mig med en öl eller två någon gång när jag känner för det. Fritt fram för andra att supa på, det gör inte mig något, men sluta oroa er över att jag har en Loka i handen.



söndag 21 november 2010

SkrivPuff: Om ett namn.

- Hi, my name is Malin.
- What?
- Malin.
- Mary?
- Malin
- Molly?
- Maaaalin.
- Marleene?
- Malin.
- Marlin?
- Malin.
- Malin.

Efter bland annat tre somrar på Cypern och en termin i Frankrike har jag förstått att Malin inte är ett särskilt internationellt namn. Jag som tycker det känns ganska lätt att säga. Fast tydligen inte. Inte ens Pärlan, vars modersmål är svenska, lyckades få fram rätt bokstavskombination, utan tyckte att Milon var ett bättre alternativ. Oh well. Det har funkat rätt bra i sex år. Vi kör på det.

- Hi, my name is Milon.



söndag 14 november 2010

Grundskolan del fyra - Fröken.

Min första fröken, min lågstadielärarinna, var just precis vad hon var: en riktig Fröken. Jag träffade henne första gången när jag fortfarande gick i förskolan, i dockvrån. Hon berättade hur det skulle gå till att börja ettan. Och så sa hon att Lisa skulle vara min fadder. Jag tyckte att hon verkade snäll, fast hon hade lite konstiga tänder, något som jag fick förklarat för mig senare.

Min fröken sa att när hon var liten fick barnen välja sina egna tänder och eftersom hon hade varit sist fick hon de sämsta. På frågan om hur gammal hon egentligen var svarade hon alltid hundra. Efter tre år gick det där inte riktigt ihop längre, men det var ingen som riktigt ville ifrågasätta det.

Min fröken spelade orgel. Vi hade en orgel i klassrummet som hon spelade på minst en gång per dag. Och vi sjöng. Det var mycket Taube och så. "Allt bakom oxar tio, från stadens sus och dus, jag reste klockan nio mitt mål var Santa Cruz." När klass 3B skulle sjunga på begravningen av deras fröken som gått bort i cancer fick de komma in och öva hos oss, för att vår fröken kunde kompa på orgel.

Min fröken var engagerad och uppmanade till kreativitet. Varje jul skrev vi vår egen julpjäs. Hela klassen var med. Fröken satt med anteckningsblock och penna och barnen räckte upp handen för att bidra med idéer till storyn. Min fröken trodde även på frihet under ansvar och lät oss ligga bakom skärmen, eller bakom hörnet och läsa våra böcker och räkna våra mattetal.

Min fröken hade en magisk pipa från Wales. Den var vit och hängde runt hennes hals. Hon visslade i den när det var dags att komma in från rasten. Jag visste nog inte riktigt vad Wales var för något, men man förstod ju att det var ett magiskt ställe.

Min fröken bjöd hem hela klassen på tårta när det var dags för oss att säga hejdå och gå vidare till mellanstadiet. Hon visade runt oss i sitt hem som var fullt av spännande föremål från Grönland. I köket hade hon en hävstång och hon visade oss hur hon gjorde chins i den varje morgon.

Min första fröken hette Rut.

torsdag 11 november 2010

Grundskolan del tre - Rasten.

Tillbaka till skolgården. Rasten! Som trogen läsare nu vet var jag ett fan av skolan. Jag gillade att lära mig och tyckte att lektionerna var roliga. Men det är klart, det var också festligt när fröken sa att vi skulle packa ihop och det var dags för rast. Vi lekte alltid så himla mycket på rasten.

Vi spelade vägg och hoppade hopprep, både dubbel och enkel, i ström och spådde. Vi lekte "Bro, bro, breja", hoppade twister och hade hästhoppning över balansgången där det roligaste i själva leken var att kratsa hovarna, det vill säga peta bort lera från varandras skosulor. Vi åkte linbana, spelade "Nigger" (som det fortfarande så politiskt inkorrekt kallades då), hade längdhoppning från gungorna och vintertid startades ett och annat snöbollskrig.

I senare årskurser avancerade lekarna till spöktunnel i rutschkanan och "Saltkråkan". Bara klass 2C läsår 93/94 vet nog vad jag menar när jag säger "Saltkråkan". Större delar av klassen var involverade i den snökojelek där jag var Skrållan och Ida var Malin som alltid bonade golven. Vi lekte även någon slags jaga-lek som jag inte kommer ihåg nu, men som involverade ett fängelse vid björkarna i sandlådan, bredvid klätternätet.

En period tyckte vi att grejen var att byta ytterkläder med varandra. Jag med Ida. Emma med Sofia. En annan period gjorde vi inget annat än att spela "Hjärter" och "Bluffstopp". I mellanstadiet blev vi lite coola och gjorde en grej av att ta över gungbrädan från de små barnen. Målet med gungbrädandet var att få andra sidan att flyga så högt som möjligt.

Ja, vi lekte alltid på rasten. Ända till årskurs sex. Sedan började vi högstadiet. Där lekte man inte på rasten, där hängde man. Det var coolt.

SkrivPuff: Om ett oväder.

Som ett åskväder på öppet hav. Kulingvarning och kraftig nederbörd. För att inte tala om blixtar. Och på detta öppna hav, på denna gungande skuta finns inga livbåtar, inga flytvästar, inga livbojar. Det är bara att hålla i sig hårt, hårt. Sluta ögonen och hoppas att stormen ska passera. Att havet ska mojna.

Vid gryningen är det i regel lugnt igen. Men besvikelsen är total då huvudvärken är kvar när jag slår upp ögonen efter en stormig natt. Tack för det. Trevlig torsdag

tisdag 9 november 2010

SkrivPuff: Om en trend.

Vi springer så fort vi bara orkar för att kunna hinna med. Hepp! Det där ska vi ha! Hepp, hepp! Nu gäller detta! Fixa, skaffa, styra upp. Det är vad som gäller. Det är rätt. Det är riktigt. Och vi gör det bara. Jamen vi göreba. Vilken lycka i själen. Vilken lycka i livet. Vi är på  rätt spår. Det ser vi på myrorna som bär samma barr åt samma håll som vi.

När makten bloggar om dagar utan mascara och gummistövlar i regnoväder, då kan vi göra detsamma. Fram tills dess är det bäst att passa sig. Passa dig! Och passa dig för att komma på efterslänten. Det är ingen som springer med stafettpinnen åt dig. Du måste lista ut själv. Och du vet att du måste. Det finns inga genvägar till lyckan.

Det finns bara ett rätt. Där tights har blivit legitima byxor. Där ogilla hundar och barn är socialt självmord. Där Facebookfri är utanförskap. Där nej till alkohol måste försvaras. Spring nu fort som fan. Annars hinner du ju inte med! Tvåa på bollen...

Inte konstigt att man tappar andan.