lördag 25 mars 2017

Sov, sa katten

Okej, jag ska erkänna en sak. Jag har haft fel. I ganska många år har jag haft fel.

Jag har alltid gillat att sova. Som tonåring kunde jag sova fram till förmiddagen. Så även som vuxen. Men som vuxen och med en fullspäckad kalender började jag även intala mig själv att jag nog inte behöver så mycket sömn. När man efter jobbet ska hinna träna sina gymnaster, träna sin egen träning, laga mat (gärna storkok), städa energiskt tills det blänker, göra något inför ett styrelseuppdrag, planera nästa dansträning, vika tvätt och gärna kanske skriva några rader och läsa sin bok (för det är ju avkopplande), ja då vill man gärna ha en rätt lång kväll som sträcker sig en bra bit efter midnatt.

Lite så tänkte jag ganska länge att det funkade. Alltså, allt uppräknat skulle hinnas med på EN kväll, efter arbetstid (som många gånger var på övertid). Sovandet kunde jag ju spara till helgen. Fast oftast inte hur mycket som helst eftersom helgen alltid innebar minst en lite större planerad aktivitet per dag. Så klockan var alltid ställd, annars försov jag mig.

Så här med lite perspektiv på perioder i livet när detta var som mest extremt blir jag ibland lite chockad. Jag får inte ihop det.

Folk har sagt det. Jag har läst det. Jag har hört det. Ariana Huffington har mässat det och jag har hållit med. Det är bra att sova.

För några veckor sedan bestämde jag mig för att jag skulle testa. Jag började göra mitt yttersta för att gå och lägga mig i bra tid, ställa klockan med ett larm (inte fyra) och kliva upp utan snooze. Och vet ni vad? Det gör under!

Vid dryga 30 års ålder kan jag stolt meddela att jag har fattat att det faktiskt ÄR bra att sova. Det är inte bara som de säger, de som vet. Nu slutar jag städa, lägger ifrån mig projekt och ser till att gå och lägga mig i tid.

På helgerna vaknar jag sedan vid 7-nånting, är pigg, ligger och drar mig för att jag kan, klappar katten som ofta kommer kurrandes och säger god morgon och sedan kliver jag upp och har en hel lång helg framför mig. Utan att jag tvingats upp till den. Det är en helt ny värld.

Vår katt är (som katter är som mest) bra på att bara lägga sig ner och göra ingenting. Gärna somna. Jag följer hennes goda exempel. Det funkar utmärkt .


torsdag 16 mars 2017

Det goda med det onda.

Ungefär en gång i månaden paralyseras jag av en migränliknande huvudvärk som slår ut mig totalt. Jag blir illamående och varken vill, kan eller orkar annat än att sova. Men att sova gör mig mer illamående, samtidigt som sömn är det enda som hjälper. Jag går och lägger mig på kvällen och hoppas så innerligt att huvudvärken ska vara borta till dagen efter. Men det är den inte.

Sådana dagar var det i veckan. Måndag, tisdag och halva onsdag. En bit in på onsdagsförmiddagen vände det och jag började känna mig helt som en människa igen. Orkade med en lugn träning med crosstrainer och lite kroppsviktsövningar. Sedan en låååång bastu. Och efter den ritualen kände jag mig som en helt ny människa.

Det fina med de fula huvudvärksdagarna är att när det väl släpper så minns jag knappt att det hänt och jag blir som hög på livet. I går gick jag med en lätt euforisk känsla ut från gymmet och i lyckoruset sprang jag rätt in i Holmsundsgymnasternas årsmöte.

Det var nog tur att huvudvärken hade släppt, för mötet blev lite längre än jag hade trott. På ett trevligt sätt. Och nu är jag officiellt tillbaka i min moderklubb som suppleant i styrelsen. Jag har tvekat och velat kring huruvida jag ska ta på mig något eller inte. Tänk om det bara blir för mycket i den lite stökiga tillvaron vi är i just nu (jobb? boende? vad gör vi? hur gör vi?).

Men vet du vad, efter att ha upplevt situationer som gör mig ont så har jag också lärt mig vad som gör mig gott. Gymnastik gör mig gott. Föreningsliv gör mig gott. Samarbete och engagemang kring något jag tror på gör mig gott.

I morse när jag gick från bussen till jobbet fnissade jag lite. Hoppade till av ett lyckorus. Jag är lycklig över att huvudvärken har släppt och över att jag släppt på spärren till mitt engagemang. Nu kör vi. Så himla kul det ska bli!


måndag 13 mars 2017

Om snöskottning, praokänsla och sånt jag saknar med Göteborg

Varför tar allt så lång tid? Varför är inte exakt allt klart nu? Varför har vi inte packat upp alla lådor och lagt minsta lilla gem på sin rätta plats? Lite så har jag tänkt de senaste dagarna, men så slår det mig att vi faktiskt inte varit på plats här i mer än två månader. Och det är faktiskt bara drygt en månad sedan vi körde upp det sista flyttlasset. Så hur är allt nu då?

I botten av hjärtat känns livet väldigt bra. Men jag är ju en otålig person och jag undrar varför hela livet inte bara fallit på plats efter två månader. Hur långsamt kan det gå? Jag ska erkänna att det nog varit mer omtumlande än vad jag hade tänkt mig att flytta hela livet till en plats där jag redan känner mig hemma, men ändå inte har hört hemma på länge. Platsen, känslan och tryggheten finns. Men jag, som jag är nu, är ändå lite vilsen.

Jag har ett jobb, nej faktiskt två, som jag går till, nej faktiskt åker buss till, om dagarna. Det tar ungefär 20-30 minuter, lite beroende på snömängd. I Göteborg skulle jag väl kallas pendlare. Är på en plats fram till lunch och på en annan efter. Känner mig lite som en prao-elev på båda. Ni vet känslan av att vara ny på jobbet – och det i kombination med att inte vara där riktigt helt och fullt. Men jag är tacksam att jag får jobba. Det är jag.

Jag har inte vågat ta på mig en egen gymnastikgrupp än, men har varit med på ett första ledarmöte och är självutnämnd vikariepool. Än så länge har jag vikarierat en gång. Det var fantastiskt roligt och jag vill verkligen sätta igång på riktigt sen.

Februari bjöd på en väldans massa snö och det är vi glada över. Jag har insett hur mycket jag har saknat vintern och hur mycket jag gillar att skotta snö. Det är på fullaste allvar. En morgon gick jag ut och skottade snö som inte behövde skottas – bara för att.

Jag tänker på Göteborg ibland. Det kan komma små stänk av längt, men mycket av det jag tänker på är sådant som ändå inte finns längre och som jag på ett eller annat sätt växt ifrån. Vissa saker finns dock kvar där, som inte riktigt fallit på plats här. Typiskt sådant jag saknar med Göteborg är:

  • Lindåshallen och allt som hör till. Gymnastikens hus i Umeå är fint, men det är ändå något speciellt med en alldeles egen hall, bara anpassad för just truppgymnastik. Och Lindåshallen har varit en sådan energikälla i så många trötta stunder. Den kommer nog alltid toppa listan, på lite sentimentala grunder.
  • Min träningsrutin och mina standardpass på Fysiken. Jag har hittat tillbaka till mitt absoluta favoritgym här, men ändå inte riktigt fått till ett flow som passar vardagsrutinen, kanske för att jag inte har någon väldigt tydlig sådan än. 
  • Min lägenhet, min fina, charmiga, mysiga lägenhet (som ju inte är min längre, det vet jag, eller tror jag i alla fall att jag vet, ibland undrar jag om jag fått med mig allt från förrådet).
  • Och givetvis ett gäng människor som jag önskar att jag kunde träffa oftare. 

Ja, summa summarum så är det lite trevande, men ändå så väldigt, väldigt bra. Jag är otålig, men längst in i hjärtat glad. Det här är faktiskt mitt rätta element.