söndag 19 december 2010

SkrivPuff: Om ett majestät.

Två Pärlor till bröder, 6 och 4 år, spelar inomhustennis. Med inomhustennis menas alltså tennis inne i vardagsrummet. Den typ av tennis varje förälder bara älskar och gärna uppmuntrar. Lillebror är allmänt känt en så kallad dålig förlorare, medan Storebror som nyligen börjat skolan lärt sig uppskatta och följa regler.

Reglerna i denna tennisomgång är något oklara, då Lillebror räknar mål och Storebror påpekar vikten av en bra serve. Ett kritiskt läge uppstår någonstans i gråzonen av dessa regler och tårarna börjar spruta på Lillebror som får ett mål bortdömt av Storebror. Ett tennisracket tappas i golvet och Storebror gör en snabb analys av läget.

- Okejdå, du får ett mål. Nu leder du!

Tennismatchen är åter i full gång och husefriden är räddad. En sån här situation är något bara en storebror kan bemästra. Det är en storebrors majestät.

fredag 17 december 2010

SkrivPuff: Om att dölja.

Om man har en fläck på tröjan kan man se till att ha en annan tröja ovanpå.
Om man stavat fel kan man kladda dit en figur och låtsas att det var tänkt.
Om man råkat göra ett hack i golvet kan man ställa en möbel prick där.
Om man har spillt på sittdynan kan man vända andra sidan uppåt.
Om man får syn på lite grus kan man sopa det under mattan.

Men om man tycker om någon sådär hiskeligt mycket, ja, då går det inte att göra något. Det syns hur man än bär sig åt.

fredag 10 december 2010

SkrivPuff: Om det förgångna.

Halva grejen med julen var att farmor och farfar kom till Sverige. Resten av året var det mest vi som åkte till dem. Plockade potatis och åkte traktor när det var säsong. Åt farmors köttgryta och drack limsa som vi hade hämtat i källaren - där det även fanns syltburkar från 1945.

Men till jul kom de till oss. Vårt hus blev 40 grader varmt och TV:n missade inte att visa en enda nyhetssändning på högsta volym. Farmor var frusen och reumatisk och farfar var väldigt samhällsintresserad. Båda hörde de dåligt. Fast inte riktigt så dåligt som volymen på TV:n gav sken av. Farfar var bara rädd att missa något viktigt.

Ibland följde jag med ut till hamnen för att hämta dem, väntade entusiastiskt inne på terminalen på att se två pälsmössor vanka fram. Det var spännande att få vara den första att se vad de hade i Tax Free-påsarna. Och kanske skymta ett paket, inslaget med omsorg. Farmor doftade Elnette hårspray och farfar, ja, han brukade också kamma upp sig lite vid finare tillfällen. Att komma till son och barnbarn i Sverige för att fira jul var ett fint tillfälle.

Livet har sin gång och vi får inte längre finbesök av våra kärleksfulla farföräldrar. I alla fall inte så där på riktigt. Men nog tycker jag ändå att det känns som att de besöker oss kring jul. När julbordet dukats av kan jag höra hur någon citerar Taube: "Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen den var svart." Och jag kan se en frusen en sitta under filtar på platsen närmast brasan.

Det kan också vara min pappa som sjunger över sin konjak och jag själv som sitter där och huttrar. Det förgångna har kommit ikapp oss och på så sätt kan vi le och trivas i stället för att brista av saknad.


Julen -93 står det bakom detta fotografi.

onsdag 8 december 2010

SkrivPuff: Om något perfekt.

Jag springer efter. Jag letar. Jag söker. Jag justerar. Jag flyttar en millimeter hit. Jag flyttar fram. Jag drar tillbaka. Jag ändrar storlek. Jag lägger till skärpa. Jag byter plats. Jag förändrar. Jag gör om. Jag raderar. Jag gör högt. Jag gör lågt. Jag planerar. Jag funderar. Jag utvärderar. Jag städar. Jag organiserar. Jag märker. Jag putsar. Jag ändrar. Jag slipar. Jag vill ha. Jag vill uppnå. Jag eftersträvar. Jag nöjer mig bara med...

...något som egentligen inte finns.

Vänligen
Perfektionisten

tisdag 7 december 2010

SkrivPuff: Om att ha tid.

"Det enda vi har gott om är ont om tid." Så sa alltid Beson, den legendariske idrottsläraren från skärgården. Briljant man för övrigt, men det är ett sidospår. Han hade så rätt, gamle B. Vi har alltid bara ont om tid, för egentligen har vi ingen tid. Tiden är bara till låns. Hur mycket vi än vill fånga den så måste vi alltid lämna tillbaka den i slutändan.

Den tanken kan göra mig lite stressad ibland. När jag får låna massor med tid på en och samma gång blir jag nästan alltid lätt paralyserad och vet inte vad jag ska göra av denna fina gåva. Måste jag använda upp hela? Måste jag utnyttja varje liten vrå? När tidsutlåningen är snål är jag däremot expert på att använda varenda liten millimeter. Det är en konstig ekvation som inte går att rubba på. Men på det stora hela går det kanske ändå ett ut det där med användande av tid.

Vi har inte tid. Vi lånar tid. Och vi skapar tid för det som är viktigt. Det är viktigt att komma ihåg, att man faktiskt kan göra det. Det är ingen på tidsutlånginskontoret som skulle vara så elak att neka en förfrågan om att få låna lite extra tid till något viktigt. Familj eller vänner eller så. Till sådant har vi alltid tid, om än tiden bara är till låns.