Men till jul kom de till oss. Vårt hus blev 40 grader varmt och TV:n missade inte att visa en enda nyhetssändning på högsta volym. Farmor var frusen och reumatisk och farfar var väldigt samhällsintresserad. Båda hörde de dåligt. Fast inte riktigt så dåligt som volymen på TV:n gav sken av. Farfar var bara rädd att missa något viktigt.
Ibland följde jag med ut till hamnen för att hämta dem, väntade entusiastiskt inne på terminalen på att se två pälsmössor vanka fram. Det var spännande att få vara den första att se vad de hade i Tax Free-påsarna. Och kanske skymta ett paket, inslaget med omsorg. Farmor doftade Elnette hårspray och farfar, ja, han brukade också kamma upp sig lite vid finare tillfällen. Att komma till son och barnbarn i Sverige för att fira jul var ett fint tillfälle.
Livet har sin gång och vi får inte längre finbesök av våra kärleksfulla farföräldrar. I alla fall inte så där på riktigt. Men nog tycker jag ändå att det känns som att de besöker oss kring jul. När julbordet dukats av kan jag höra hur någon citerar Taube: "Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen den var svart." Och jag kan se en frusen en sitta under filtar på platsen närmast brasan.
Det kan också vara min pappa som sjunger över sin konjak och jag själv som sitter där och huttrar. Det förgångna har kommit ikapp oss och på så sätt kan vi le och trivas i stället för att brista av saknad.
Julen -93 står det bakom detta fotografi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar