lördag 19 mars 2016

Tre dagars tre bra.

God lördag.

För att fortsätta på förra inläggets tema tänker jag dela med mig av de tre senaste dagarnas BRA. Och bara det. Det andra får för mycket fokus ändå. Here it goes.

Torsdag: morgonyoga. Eftersom jag visste att jag skulle missa kvällsyogan kompenserade jag med ett morgonpass. Jag tror det är så man ska balansera. De stackars springande benen fick så fin massage och jag fick en harmonisk start på dagen. Hurra.

Fredag: lunchyoga. Svettigt och meditativt. Det kändes som om jag tog hand om mig själv. Sedan sprang jag på bra sällskap. Vi åt glass i solen. Så rimligt och så värt.

Lördag (alltså i dag): fyllde ett påskägg med tablettaskar och guldpengar inför moster-Milon-häng på måndag. Det kändes mysigt. Jag längtar efter att få pyssla med vildarna. Och sedan drygt 6 rätt snabba kilometer. Uppe i nästan 19 kilometer totalt denna veckan. Det känns väldigt fint. Att springa ute är magiskt.

Fokus: bra.

tisdag 15 mars 2016

Slut med skit ut.

Hur ska man kunna vara inspirerande när man är allt annat än inspirerad? Hur ska man trolla fram tid som inte finns när tid i allmänhet inte riktigt finns? Skit in – skit ut. Det är en av livets enklaste formler som kan appliceras på i princip vilken situation som helst. Men hur kul är det att vara där då?

Ibland får man helt enkelt vända på det och börja från andra hållet, med det som kommer ut. Det som mer konkret går att styra över. Jag kan inte alltid riktigt styra över det som pumpas in i mig, de känslor som fastnar i mitt magnetiska fält. Jag får helt enkelt bara ignorera det som trycks in, och forcera något fint att i stället komma ut.

Så jag tänker så här: i dag vill jag bara tänka på allt som varit bra. Att jag vaknade bredvid världens finaste person och även världens gulligaste katt som nosade mig i ansiktet och gav mig massage med sina tassar. Att det var ljuvligt väder på lunchen. Att det fortfarande var ljust när jag gick hem efter klockan 18. Att jag hunnit säga hej till min pappa. Att jag nu ska dra på mig springskor och ta en tur på löpbandet.

Det är ju ändå ganska många bra saker. Dessutom är det snart påsk och helt legitimt att pynta. Hurra för det.


lördag 12 mars 2016

Det svåra är inte att förstå, utan att acceptera.

Jag hade en plan för dagen. Den var nedskriven på papper och allt. Med lite peppande ord också. Men så kom den här dagen och efter morgonens pass i gymnastikhallen kändes planen inte alls aktuell.

Tanken var att jag skulle sitta supermegafokuserat och göra satslösningar, ta ut nominalfraser och analysera bisatser. Grammatiktenta alltså. Men efter en vecka med två dagar migrän i kombination med supertight deadline på skrivprojekt så har hjärnan bara tagit ledigt.

De säger, de som vet, att det är viktigt med återhämtning. Det är när vi vilar från träning som vi blir starkare. Det är när vi läser skönlitteratur i stället för kurslitteratur som vi blir smartare. När kroppen och huvudet får koppla av bygger vi upp allt vi bryter ner när vi sliter och jobbar hårt. Ja, så säger de.

Jag har lärt mig att lyssna på dem. Men det är inte det svåra. Utmaningen är att acceptera. Att tycka att det är okej att inte orka, att inte känna mig misslyckad när jag behöver vila. Det är nog fortfarande det jag brottas med som mest, ungefär hela tiden.

Dagen blev inte alls som jag tänkt mig, men jag försöker att inte slå mig själv för hårt för det. För varför gör jag allt jag gör egentligen? Jo, för min egen skull. För att jag tycker det är roligt. Det måste få vara okej att ta tid för återhämtning. Som tidigare vill jag återvända till katten som exempel. Hon är så smart. Hon fattar att man ibland behöver lägga sig ner och bara liksom vara – säga mjau till livet och inte tänka så mycket mer på det.

Mjau. Och trevlig helg.


onsdag 9 mars 2016

Virriga veckan? Dags att vända.

Vad är det för dag i dag? Vad ska jag göra? Vem är jag? Det känns lite som en virrig variant av vecka, den här veckan. Och jag vet inte riktigt varför. Skulle jag veta skulle det väl vara glasklart, så klart.

Det blir lätt upp-och-ner när jag gör mycket av sådant som gör mig ont och lite av sådant som gör mig gott. Jag är en sådan person som mår dåligt både fysiskt och psykiskt när jag inte tränar som jag brukar och att stå över ett pass på grund av sjukdom gör ofta att jag bara känner mig ännu mer sjuk.

I går inledde jag något slags migränmaraton vid lunchtid och någon träning blev det inte, mer än att coacha gymnastik. Så här 24 timmar plus efter första känningen och illamåendet är jag nu helt ur balans. Väldigt mycket mer mänsklig, illamåendet har försvunnit nästan helt, men det känns som om veckan bara blivit fel.

Det som är bra med fel är att man i alla fall får en chans att vända allt rätt. Just i dag går det nog inte på annat sätt än i ett par tights och med lite svett. Jag får acceptera att jag inte blir klar med min grammatiktenta i dag, att jag ibland också blir sjuk och att jag ibland också behöver vila.

Snart börjar mitt danspass. Det känns som en befrielse från obehag och huvudvärk. Tänk så lyckligt lottad jag är som ändå för det mesta har en frisk kropp som håller mig upprätt. Eller upp-och-ner, när det så behövs.


fredag 4 mars 2016

Om folk som inte är folk. Till er och till dig.

Ni vet, det finns folk och så finns det folk. Sådana som bara snackar och sådana som faktiskt gör. Sedan finns det sådana som man undrar om de verkligen är människor, eller om de egentligen är superhjältar. Låt mig berätta.

Jag har lyckan i livet att ha många fina vänner runt omkring mig som är sådana som inte bara snackar, utan som också ser till att göra. Ett gäng som har en alldeles särskild plats är den älskade gymnastikfamiljen. Tillsammans har vi krigat oss igenom, inte bara blod, svett och tårar, utan även brutna ben, stukade fötter och oändligt mycket skratt.

Men som ni vet så är livet inte konstant. Tillvaro, förutsättningar och händelser förändrar läget. Och Larret (kortform för Laget, så klart) som det en gång var blev något annat. Inte längre måndag, torsdag, söndag i Storsjöhallen. Men ni vet, det fina med de finaste är att de alltid finns kvar.

Och så en dag förra hösten tyckte en av medlemmarna att det var dags att ses igen. Allihop, så många som vi bara kunde få ihop. Familjen har bestått av lite olika personer under olika perioder, men en gång med, alltid med. Ett datum blev satt och någon poängterade att det råkade ju vara en gymnastiktävling, precis just då.

Det är här jag menar att man ser skillnad på folk och folk. För Larret blev det inget snack om saken, klart att vi skulle vara med och tävla. De flesta av oss har kastat dräkterna på hyllan för sisådär åtta år sedan, men när är det för sent? Aldrig!

Tack vare vår obotliga optimist Emma blev vi anmälda till tävlingen. Hon skrapade ihop dräkter, gjorde ett fristående (en koreografi till musik, för den oinsatte), bestämde övningar och bokade in en träningstid för genrep. Vi samlades för ett tretimmarspass kvällen innan tävling, peppade och köttade. 

Sedan gick vi in på tävlingsgolvet och hade roligt som aldrig förr. Så roligt så vi faktiskt krigade till oss en bronsmedalj. Kan ni förstå vilken bragd? Och låt mig nu berätta om en person som jag inte riktigt vet hur man ska kategorisera. Vi tror nog alla att hon egentligen är en superhjälte. Att hon har magiska krafter är det ingen tvekan om.

Förra året blev en av våra älskade medlemmar i Larret sjuk. Jättesjuk. Fick cancer. Fucking jävla cancer. Fy fan vad vi hatar dig. Men Mallan, fy fan vad vi älskar dig. Och fy fan vad vi är stolta över din magiska insats under tävlingsdagen.

Med ett helvetesår i ryggsäcken kliver du in på tävlingsgolvet, snygg som få och stabil på redskapen. Du spikar varje landning och sätter varje övning. Operationer och cellgiftsbehandlingar är inget som stoppar. Vem kan tro att de ligger med i ditt bagage? Vi är så stolta över dig. Och så lyckliga över att du var med och gav oss en medalj.

Det här är en kärleksförklaring till alla Sveriges ideella idrottsföreningar. Till Gymnastikförbundet. Till min sport. Till min hall. Till min gymnastikfamilj. Till alla er som varit med under alla år. Till alla er som var med den 20 februari 2016. Och till dig Malin. För att jag hoppas att vår kärlek ger dig styrka att kriga vidare. Som den superhjälte du är.