fredag 30 januari 2015

Två stick och tusen tankar senare.

Kala väggar, vita rockar, oro i luften och en alldeles särskild ångest som lägger sig över hela rummet. Ni vet vad jag pratar om – Vårdcentralen. Jag är ingen stammis på detta obehagliga ställe. Dit går jag inte om jag inte måste. Dit går jag bara när det verkligen krisar. Typ när jag efter en vecka själv försökt behandla mina svinkoppor som spritt sig över hela vänstra ansikthalvan, och jag fått feber och svindel. Då, då går jag möjligen dit. Det var 2008, eller kanske 2009.

Och så var jag där för tre veckor sedan. Det var katastrofalt. Jag tappade all värdighet och grät från att jag klev in till att jag klev ut. Gick hem och nästan hulkade. Skamsen och trött. Kommer inte ihåg om det regnade, men det kändes som en typisk regndag.

I dag var jag där igen. Som vanligt med klumpen i magen, men inte lika gråtig. Jag gick inte hem och hulkade. Det får väl kanske ses som något slags framsteg. Promenerade suckande hem, med två stick i armen, tusen tankar i huvudet.

"Biomedicinsk analytiker" stod det på namnbrickan på kvinnan som stack mig. Två gånger. Det var en mindre gång än vad hon pratade med mig. "Du kan sitta där", "Oj, den åkte ut, får sticka igen" och "Det var det", var de tre fraser hon bjöd på. Jag vet inte varför jag tackade när jag gick, antar att det hör till pliktkänslan.

Jag tror inte det är något fel i mitt blod. Jag är inte sjuk i kroppen. Har alltid varit en frisk person. Jag behöver nog bara ett plåster i pannan, för att skingra tankarna. Kanske också ett över bröstet, för att lösa upp den tunga plattan.

Vårdcentralen. Hmm. Ja, jag gick i alla fall inte därifrån hulkande. I dag dalade stora snöflingor. Mjukt. Lite som mitt hjärta blivit, mjuknat. Det blir kanske bättre med små steg. Det är så man får tänka.


torsdag 29 januari 2015

#skrivterapi

Vissa dagar är skrivandet det enda som bringar ordning i kaoset. I kombination med yogaliknande träning tror jag att det kan vara ett vinnande koncept för att hitta lite balans i den svajande tillvaron jag försatt mig i för tillfället. Eller – skrivande har oavsett tillstånd alltid varit en del av min vardag. På olika sätt och olika mycket.

Jag tänker mycket. Det gör kanske alla. Jag vet inte – men jag tänker i alla fall mycket. Däremot säger jag inte särskilt mycket av vad jag tänker på. Det blir lätt så när man bor själv. Vem ska man säga något till när man är ensam? Tänket hopar sig lätt och då måste det skrivas ner.

Olika tankar behöver olika skrivande behöver olika format behöver olika hjälpmedel.

Min MacBook Pro – när det är många tankar som snabbt behöver få forsa ut. Jag öppnar Word, ställer in skrivläge och låter det rasa. I går kom nästan 4 000 ord av bara farten. Jag läser dem väldigt sällan när jag skrivit dem. Jag vill inte alltid veta.

Cowbird – när tankarna är på engelska och inte går att översätta. Ja, det händer ibland. Tydligen pratar jag i sömnen på engelska, det sa pappa efter att ha övernattat här några nätter. Att skriva på engelska är ibland mer förlösande än att skriva på svenska.

Twitter – när nonsens i kort format bara behöver få släppas fritt. Jag twittrar, jag kvittrar. Inget mer med det. Det är bara ord som vill flyga. @malinbergstroem

Fågelboken från Norrland – bara för känslor, vilka känslor som helst, och ny för i år. Tankar om nuet och allt som snurrar. Det som ingen får veta, men som jag själv en dag kanske ändå måste läsa och läsa upp för att gå vidare.

Den gröna, "My Big Book of Brilliance" – där det bara får stå positiva ord och pepp. På riktigt. Jag har inte skrivit en enda dålig tanke där. Bara sådant jag drömmer om, ser fram emot, sådant som kan hjälpa mig på vägen. Planer och genidrag.

Boken med olika resmål – ja, den är full av det ena och det andra. Träningsplaneringar för kidsen, ledarutbildning, blogguppslag, jobbtankar, reseskildringar. Lite ditt och datt från flera år tillbaka.

Lilla rosa – en bok för träningstankar. Mest som en påminnelse om att jag faktiskt aldrig är mer än ett träningspass ifrån ett, om inte alla gånger bra, så i alla fall lite bättre humör.

Och så skriver jag ibland anteckningar i min telefon, på lösa pappersblad, på post-its eller vad som finns nära till hands. Ja just det, den här bloggen också. Som till en början skulle försöka hållas inom vissa ramar, men sedan bara ballade ur och blev ännu ett skrivarforum för allt tänk. Sånt som jag tänker att någon, någonstans, kanske, möjligen, eventuellt får ut något av att läsa.

Jag vet inte, men jag får i alla fall ut det jag tänker på.


torsdag 22 januari 2015

En stund av lättnad. Namaste.

Avenyn bjuder på uppförsbacke. Hela vägen från Kungsportsplatsen till Götaplatsen. Och så fortsätter det hela vägen hem. Det är aldrig särskilt festligt. Ibland svär jag för mig själv. Eller högt. I dag när jag cyklade hem – något senare än vad jag egentligen skulle – kände jag dock en bra känsla. Konstigt nog, i just det läget.

Det var många, många dagar sedan jag kände lättnad. Men i dag var det som om ångesten flög bort för en stund. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske var det på grund av den gulliga hunden mina kära kolleger placerat på mitt skrivbord. Kanske var det för att snöflingor dalade lite vackert. Kanske var det för att jag hade ett yogapassa inplanerat.

Jag analyserade inte vidare. Det är en typisk sådan aktivitet som gör mig trött. Jag försökte greppa tag i känslan i stället. Cyklade hem. Försökte behålla lugnet. Göra en sak i taget och låta varje del ta sin tid. Efter matlagning, tvättid och en stunds vila gick jag på det inplanerade yogapasset. Jag blev glad över att min kropp var starkare än vad jag hade räknat med.

Men vid avslappningen blev det kortslutning i hjärnan och jag hade väldigt svårt att stänga av. Stress, press, prestationsångest och ensamhet. I stället för att koppla bort kopplade jag på garden och försökte boxa bort dåliga tankar.

Det var ändå en ganska bra dag i dag. Den insikten gör mig glad. Att just den känslan är mer av ett undantagstillstånd gör mig trött. Brottningsmatchen mellan tankar och känslor fortsätter. Men det är lite av en ljusglimt att veta att det ibland går att stänga av.

Namaste.


tisdag 20 januari 2015

Kampen: Göteborg-Umeå

I dag fick jag sms från min mamma, som noterat i sin dagbok att det just i dag är precis fem år sedan jag flyttade till Göteborg. Drygt fem och ett halvt år sedan jag lämnade Umeå, alltså. Tiden går fort när man har roligt.

Jag har haft väldigt mycket roligt här. Men också ganska mycket tråkigt, när jag tänker efter. Obotlig hjärtesorg, hemlängtan, bortlängtan, förvirran, tillfällig arbetslöshet och så hela den här känslan just nu, vad nu det är.

Ibland undrar jag om det är dags att dra. Bara lämna blåsten och livsfaran med att cykla i spårvagnstrafik. Kanske flytta hem igen. Bli en del av den kulturstad som växt fram i Umeå och vara säker på åtminstone några centimeter snö per år (det töar en del även där).

Det finns viss kamp mellan Göteborg och Umeå i mitt hjärta. Men hur mycket jag än drömmer om lugnet i Norrland just nu, känns det ändå inte som rätt läge. Jag är inte redo att lämna min borg jag byggt upp, nytapetserat sovrum och allt. Jag vill hänga mer på Röda Sten. Jag kan inte tänka mig att lämna Lindåshallen. Jag vill strosa på Frölunda Torg. Jag vill dricka kaffe i Haga. Jag vill vara här.

Det är som en riktigt redig vän, den här staden. Vi har inte alltid kommit så bra överens, Göteborg och jag. Men det finns ändå någon trygghet som gör att jag stannar. Vem vet om det blir fem år till. Men å andra sidan, vet någon något alls om vad som kommer vara om fem år? Nej, men det dröjer nog innan jag packar flyttlådorna.


måndag 19 januari 2015

Kommer man ihåg det man glömt?

En sak som skrämmer mig lite extra just nu är hur glömsk jag känner mig. Det är liksom ingen ordning på något. Väldigt ovant beteende. Mitt kontrollbehov går bananas på kuppen och fattar ingenting. Släckte jag alla ljus som jag hade tänt? Ställde jag in mjölken? Visst är gasen avstängd? Har jag ens använt spisen? Vart är jag egentligen på väg nu här på vägen?

I julas glömde jag bort koden till mitt bankkort. Det har fortfarande inte trillat ner någon pollett. Jag spärrade kortet och fick beställa ett nytt. "Vill du ha samma kod som tidigare?" undrade kvinnan i kundservice. Nej. Den nya koden jag nu fått repeterar jag för mig själv flera gånger under dagen, även när jag inte ska använda kortet.

Det jag undrar är, om sådant jag glömmer någonsin kommer att komma tillbaka. Låsta eller icke låsta dörrar, brinnande eller utblåsta ljus är väl inget som behöver läggas på minnet i långa loppet. Just nu gör det mest att jag kryddar tillvaron med extremt mycket oro över saker jag eventuellt, kanske, möjligen har glömt – helt enkelt för att jag inte riktigt vet – och får dubbelkolla det mesta jag gör eller inte gör. Men hur är det med annat? Glömmer jag just nu en massa annat viktigt?

Säger folk viktiga saker till mig som de räknar med att jag ska komma ihåg? Berättar mina vänner sådant som de vill att jag ska veta mer än bara i stunden? Jag blir osäker, eftersom jag glömmer så mycket. Förlåt om jag är disträ och verkar obrydd. Det är inte med flit.


söndag 18 januari 2015

Dålig på att vara dålig, redig som jag ska vara.

I torsdags cyklade jag hem från jobbet när jag normalt sett skulle ha gått på lunch. I fredags var jag inte där alls. Och i morgon ska jag inte heller gå dit. För att det är bestämt så. För att jag just nu inte kan sätta ihop ett plus ett. För att inte tala om två plus två. När det kommer till tre plus tre är det så mycket så jag bara måste blunda. Det känns så sjukt dåligt.

Och jag är dålig på att vara dålig.

Jag har en teori om livet att en redig kvinna klarar sig själv. Det kan låta något osympatiskt, men jag har länge och i många sammanhang också delat upp människor i två ganska tydliga kategorier: de som bryter ihop och de som biter ihop. De svaga och de starka. I min redighet och duktighet har jag alltid sett att jag tillhört kategori två. Men nu kan jag inte ens gå till mitt jobb som vanligt. Det är ungefär så oredigt det kan bli.

Jag har flytit över till den svaga sidan och hur mycket jag än biter så håller jag inte ihop. Jag brottas med mig själv konstant och svänger mellan tanken på att bara fortsätta bita och köra på och insikten att jag inte kan göra det längre. Aldrig i mitt liv har jag pratat så mycket om hur jag mår och med utvalda i min närhet också börjat vara riktigt, riktigt ärlig. Jag känner mig tjatig som redogör känslor, men får mothugg när jag säger "äh, det ordnar sig".

Mitt i oredan är jag tacksam för det mothugget. Det blir på något sätt verklighetskollen och bollplanket som bekräftar att det inte är normalt beteende att hålla på som jag gör. Dessutom ger det mig en och annan insikt. Kanske är det så att en redig kvinna ser till att erkänna när hon är svag, och kanske är just det egentligen det riktigt starka hon kan göra när allting brakar ihop.

Så har mitt 2015 börjat. Ett riktigt bottennapp. Men något i mig vill ändå tro att det då bara kan bli bättre. På något sätt. Med någons hjälp. När redigheten lyssnat på det rationella och lagt stoltheten åt sidan. Det som måste göras och det som måste göras nu. För vad det hela går ut på och handlar om just nu är att jag vill kunna cykla fram och tillbaka till jobbet precis som vanligt. Med samma bestämdhet som normalt sett brukar vara jag.