onsdag 30 mars 2011

SkrivPuff: Om att packa.

Jag funderade länge på om jag skulle packa. Vad jag skulle packa. Kanske också varför jag skulle packa. Vad skulle jag behöva för att överleva? Kunde jag överleva utan sådant som faktiskt inte skulle få plats i väskan?

Jag plockade fram det ena. Jag lade bort det andra. Jag ville packa lätt, men det var ett tungt beslut att ta. När beslutet nu väl har tagits väger väskan inte mer än den behöver. Där finns inget onödigt, inget tungt och inget som är med bara för att det har ett sentimentalt värde.


I väskan finns min kropp, min själ, mitt hjärta och mina drömmar. Vi reser så bra ihop och har kul och njuter av allt som sker på vägen. Dessutom går det snabbt för oss att korsa framåt. Vi går som handbagage och behöver aldrig stå och vänta vid något trögstartat väskband.



Skrattips för dig i Göteborg - Dixie Comedy Cabaret!

Svågern gör den ena roliga föreställningen efter den andra, men jag måste säga att den jag och min mamma fick se igår tar alla priser. Om du bor i Göteborg, eller i närheten, ta dig för guds skull till Lisebergsteatern så fort som möjligt. Tisdag och onsdag bjuds där på Dixie Comedy Cabaret. Det är minst sagt en kabaré full av komedi. Lite ett sådant spektakel som inte går att beskriva, det måste upplevas. Det är mest troligt det sjukaste jag någonsin skådat och stundtals skrattade jag så att jag grät.

Vi behöver skratta, medmänniskor. Inte bara för att alla nödvändigtvis behöver bli hundra år gamla - ni vet vad som sägs om ett gott skratt - men bara för att vi behöver ha lite mer kul i vardagen när vi ändå är här och lever.


Gå och njut av detta vansinnigt roliga avbrott i allvaret om du har möjlighet. Om du lyckas hålla dig för skratt, eller inte finna anledning att skratta alls, tror jag inte att jag vill ha dig som kompis. För då är du tråkig. Och tråkiga människor gör ingen vidare nytta. I alla fall inte i min värld.




Det här med att skriva seriösa brev.

Någon annan än jag som tycker det ibland känns lite löjligt att skriva seriösa brev? Ni vet, de av typen personligt brev till en arbetsgivare eller som jag gör nu - skriver stipendieansökningar.

Ibland känns det lite som om jag driver med mottagaren eller gör parodi på mig själv när jag använder fina ord och högtravande formuleringar. Jag har just plitat ihop en motivering till varför jag bör få ett särskilt stipendium och skickade det till min all time korrekturläsare - min äldsta bror. Han gillade det och sa att han skulle gett mig stipendiet
direkt (säkert inte alls partisk), men påpekade att om det hamnade i händerna på en tråkig person skulle det kanske inte funka.

Han har nog rätt, men jag blir lite så där
anti, som jag kan bli när det handlar om att handskas med människor utan humor. Och ju mer jag försker seriösa till mig (på tal om att göra egna ord!) desto mer känns det som att jag driver med alltihop. Det är inte så att jag saknar känsla för hur man skriver ett formellt brev, men jag har svårt att släppa den där glimten som man kan ha i ögat - och i en text då kanske mellan raderna.

Jag filade till ovan nämnda stipendieansökan lite grann, men det stora hela får vara kvar och jag får helt enkelt hoppas att det är en kul typ som tar emot och läser.

tisdag 29 mars 2011

Det är män i skor som dör i striderna i Libyen.

Jag skulle vilja citera en reporter på DN som idag, 29 mars 2011, rapporterar från Ras Lanuf i Libyen. Och jag skulle vilja att du, käre läsare, bara reflekterar lite över vad som står:

"Den enda påtagliga verksamheten i denna spökstad sker på sjukhuset. Men där finns desto mer att göra, med alla döda och skadade från rebellarmén som anländer på löpande band."


Är det något särskilt du reagerar på i den sista meningen? Något? Inget? Personligen reagerar jag på de döda och skadade som anländer
på löpande band. Det hugger liksom till i den där humanitära kämpen i mig när vi talar om människan med termer som vi ofta kopplar ihop med något mer mekaniskt. På löpande bandet utförs ett monotont och kontrollerat arbete. Kanske tillverkas där delar som sedan monteras i en lastbilshytt. Och tydligen forslas där även människor. Människor. Män i skor. Män med hjärtan. Män med fruar. Även fruar med män. Till och med barn med föräldrar. 

Det handlar inte om att jag kritiserar reporterns ordval. Det han gör är ju faktiskt bara att beskriva läget, så som vi gör i svensk dagspress. Det handlar om att jag blir beklämd av att läget i, exempelvis Libyen, går att beskriva som något mekaniskt och monotont. Människa kämpar. Människa står upp för åsikt. Människa dör. Människa rullas iväg. Ny människa kämpar - och så vidare. Ni är med på det löpande bandet. Men vad kan vi göra för att stoppa det? Ibland känner jag mig bara så hjälplös. Om jag vore en superhjälte skulle jag vilja rädda varendaste man som går i ett par skor. Och kvinnor också för den delen.

Det lite ytliga inlägget.

Jag måste få vara lite ytlig idag. Bara en snabbis. Jag är en sådan där person med väldigt rakt hår. Det är bara det, rakt och platt. En gång sa en frisör till mig: "Nej, du har verkligen inte ett uns av självfall i ditt hår!" Ni hör, rakt och platt.

Det är inte så att jag lever ett sämre liv för att mitt hår är platt, men ibland är det så klart festligt att piffa till sig lite. Jag gör sådant ibland, javisst! Det tråkiga är bara att efter en stunds piffande och ytterligare några stunders allmänt varande är håret tillbaka till neutralläge: rakt och platt.


Idag, däremot, har mitt hår lagt sig själv i något slags lockigt läge. Det har fallit så av sig själv. Lite fukt och en natts sömn bara. Jag hjälpte på traven med lite hårspray när jag vaknade och det är fortfarande samma vågor och till och med lite volym. Jag har verkligen en bra hårdag idag. Och inte bara det. Det är en bra vårdag idag, för jag har fått ett alldeles riktigt skrivuppdrag! Hängde det på håret? Man vet inte.

Dagens språkuppmaning: gör dina egna ord!

Ibland behöver man uttrycka något, men så råkar det sig så att det inte finns ett ord som på pricken kan uttrycka exakt det man vill. Vad gör man då? Det går så klart att dyka ner i en ordentlig ordlista och leta. Kanske finns just på pricken det ord du behöver utan att du vet det. Men kanske finns det inte. Och vad gör man då? Jo, man uppfinner ett eget.

Det kan vara så att du behöver ett adjektiv som beskriver hur du känner dig när du tränar. Kanske är du då
tränig. Att bilda nya ord på detta sätt, genom att ett befintligt ord byter ordklass, går långt tillbaka i tiden. Så har många ord bildats, det är inget konstigt med det. Därför tycker jag att det funkar helt utmärkt att göra sina egna ord just precis så.

Vi tar ett till exempel. Låt mig säga att jag sitter och pysslar med något som är hemligt. Vad kan jag då tänkas göra? Jo, jag
hemlar så klart. Det behöver knappast förklaras, men inte heller kan jag räkna med att den stora massan garanterat ska förstå eftersom nyheter i språket allt som ofta behöver spridas över både tid och rum. Men inom mitt sociolekt kan det bli vardagssnack och ett vedertaget uttryck.

Under min tid i Nice spenderade vi mycket tid på stranden och för det kände vi att vi behövde ett verb. Det föll sig naturligt att använda franskans ord för
strandplage - och sedan göra det till ett verb. För extra finess valde vi att göra det till ett reflexivt verb med samma böjningsmönster som finir (bara för att vi gillar alla 's' i imparfait och subjonctif). Resultat: je me plagis, första person singularis, presens indikativ. Ett väl använt verb i vår krets: "Je veux que tu te plagisses avec moi!"

Jättespännande. Vad väntar du på? Ut och gör dina egna ord!




måndag 28 mars 2011

Var går man, Herr Gårman?

Just det HÄR - frågan om vilken sida gångvägen man ska hålla sig till - har jag faktiskt funderat på. Särskilt scenariot cyklist möter fotgängare. Jag har tänkt att fotgängaren ska hålla sig till vänster, som man gör när man promenerar i motortrafiken, och att cyklisten håller höger känns väl självklart. Den som kan tänka inser nu att detta kommer betyda krock.

Det gläder mig att det inte verkar finnas tydliga regler för gångvägarna. Någon måtta får det väl ändå vara på vad vi lagstiftar om. För oj, vad vi skulle fördumma människan om vi skulle vara tvungna att bestämma hur hon skulle promenera för att göra det rätt. Sunt förnuft och att använda ögonen bör väl räcka ganska långt? Men det är sannerligen intressant att 295 personer bemödat sig att lämna en kommentar angående situationen - somliga mer aggressiva än andra. Och fascinerande så klart att jag och ett gäng andra även bloggar om det. Men jag känner inte att jag brinner för frågan så till den milda grad att jag velat slå någon i huvudet med en regel - eller något annat tillhygge heller för den delen. Jag försöker behålla tron på människan. Och hamnar du i ett kritiskt läge råder jag dig att ropa:
passopp!



söndag 27 mars 2011

Om söndagarna - le dimanche.

1av3 skrivs det idag om söndagar. Låt mig dela med mig även här och berätta om mina söndagar, så som de en gång var.

Skådeplatsen var franska rivieran och skådespelarna var du och jag. Scenen var vår, liksom livet och hela världen. Vi behövde inte mer rekvisita än en svart liten Ford. Och givetvis din grå lilla gps - Navman.

Söndagarna var tiden för vårt skådespel, vår egen teater. Men återigen bara du och jag. Och den lilla Forden och Navman. Publik klarade vi oss utan och manus likaså. Vi körde runt, runt och spelade vår dialog. Talade om allt. Teg om inget. Levde där. Fanns då. Var två. 
Vi såg konst. Lärde oss språk. Hänfördes av natur. Kittlade våra smaklökar. Drunknade i varandra. Lät våra hjärtan dansa bortom alla tvivel. Lyssnade, tittade, önskade och drömde. Vi kunde våra söndagar. Les dimanches étaient à nous. 

Vår tid tog slut och våra söndagar med det. Men i kalendern lever söndagarna vidare. Inte som då, men med nya skådespel. Här, på franska rivieran, överallt i världen. Och tur är väl det.


"Estranei a partire da ieri" - musik är så klart också ett sätt att lära!

Att lyssna på musik är så klart också ett väldigt angenämt sätt att plugga språk. För den som lär sig italienska vill jag tipsa om Alessandra Amoroso, en 24 år ung artist som verkar ha skördat många framgångar sedan hon 2009 vann en italiensk TV-sänd talangshow.

Det går inte att säga annat än att italienska är ett förförande vackert språk som gör sig väldigt bra för att uttrycka kärlek och annat av livets vackra. När det sedan sjungs kapitulerar i alla fall jag. Jag tror jag ska ha som mål med mitt studerande att snart lära mig någon vacker kärlekssång.


Kanske satsar jag på en av favoriterna med ovan nämna artist: "Estranei a partire da ieri" - 
"Främlingar sedan igår", för den som inte talar italienska. Och för den som gör det - lyssna och gör det till en språkövning att översätta texten. Den är vacker. Hon också. Och hon finns förresten på Spotify, för den som vill lyssna mer.

Du släckte väl?

När vi gick i första eller andra klass, jag kommer inte exakt ihåg, fick vi elever besök av ett gäng brandmän. De pratade om hur farligt det är att leka med tändstickor och vad man ska göra om det börjar brinna. Som en liten souvenir för dagen fick vi varsin nyckelring med deras lilla maskot. En apa. Kan han ha hetat Flammy? Jag kommer inte exakt ihåg.

Det delades även ut klistermärken som vi skulle ta hem och be mamma och pappa klistra upp på insidan av ytterdörren "Du släckte väl?" stod det på dem. Laglydigt bad jag mina föräldrar klistra upp denna lapp. Mannen som sagt åt mig bar ju uniform, för guds skull!


Den där lappen satt kvar på insidan av vår ytterdörr länge - ända tills vi bytte dörr för bara några år sedan. Jag har alltid sett den där påminnelsen som en påminnelse att släcka samtliga föremål som brinner, även sådant som brinner av elektricitet. När jag går ut ur ett rum släcker jag för det mesta lampan. Jag tänker i enlighet med många-bäckar-små-resonemanget och vill gärna göra det jag kan för att spara på de resurser vi får låna av Moder Jord.


Det handlar, som så många gånger annars, om ett invant beteende. Det handlar om att lära vanedjuret människan att tänka. Kanske kan en sådan manifestation som Earth Hour få en och annan att tänka och efter det börja agera. 
Eller så behöver vi helt enkelt fler brandmän som kan gå omkring och dela ut "Du släckte väl?"-klistermärken till världens alla energimissbrukare och deras familjer.

Roligt felsjung pt. 2 - Kenta is a fighter!

Jag vill berätta för er om ännu mer roligt felsjung. Förra gången hade vi killen med klös i - Johnny Tiger. Även denna gång har vi en rivig kille, nämligen Kenta som är en riktig fighter.

Det var min bästa vän Emma som vid ung ålder diggade Europe. Och hon var helt övertygad om att det i Europes kanske mest kända låt sjöngs om "The fighting Kenta". Kanske någon hon tänkte kunde vara hennes far, Kenneth, vad vet jag. Men att det var tal om någon slags nedräkning fanns inte i Emmas värld. 


"It's the fighting Kenta... nananana nanananana..."

lördag 26 mars 2011

Tack för att du finns, min älskade syster.

Kärleken både till och från min familj är så självklar att jag ibland nästan glömmer bort den och tar den förgiven. Det vill jag helst inte göra, men det är så. Det blir så i vardagen. En självklarhet som ligger så nära mitt hjärta blir så lätt till en vanesak, till vardagsmat.

Om jag någon gång faller in i kärlek för någon annan och förirrar mig bland känslor, öppnar mitt hjärta för att sedan ramla handlöst ut i en sårbar dimma, finns de alltid där - familjen. Det är en kärlek som består. De plockar upp, limmar ihop och tejpar fast. Ungefär som jag pysslar med deras barn, bakar chokladbollar och sjunger vaggvisor. Hämtar på flyget, utför ett ärende, städar kanske lite extra fint och sjunger en önskelåt på bröllopet i kyrkan. Stort eller smått, jag gör precis vad som helst för min familj.


Det är vardagsmat, men jag vill ändå inte att det ska falla i glömska - att det faktiskt är speciellt. Därför passade jag på att dela med mig av lite av det goda till min underbara och oumbärliga syster. Bara för att påminna henne - och mig själv - om att vi är familj och vi finns där för varandra.




SkrivPuff: Om att bli avbruten.

Jag satte mig ner och för första gången på länge kände jag hur jag hade den där "avslappnade koncentrationen" som det så ofta talas om. Kroppen kändes stark efter en tid med bra träning. Hjärnan var full av idéer och tankar och formuleringar som bara väntade på att få skrivas ner. Ny historia skulle skapas. Och jag skulle vara huvudpersonen. Det hade jag redan bestämt.

Förutsättningarna var bästa tänkbara. Materialet fanns. Kreativiteten flödade. Det var bara jag och mitt skrivverktyg och trots dess många år på nacken visste jag att det var någon jag kunde lita på. Vi utgjorde ett bra team. Vi var trygga med varandra och jag kände varje tangent. Jag började sakta men säkert dansa med mina fingrar över tangentbordet. Bokstäver kombinerades som aldrig förr och jag fnissade och log om vartannat. Det här var bra grejer.


Men så knackade det på dörren. Mitt fokus till trots kunde jag inte låta bli att öppna. Först tänkte jag att det kanske skulle räcka med att bara öppna lite på glänt, men du stövlade in och levde om så det var svårt att stå emot. Och sen hann jag inte skri...




Det lilla tornet av Gustave Eiffel.

- Titta, där är Eiffeltornet! Men det ser inte så stort ut.
- Det är för att du är ganska långt ifrån det, Malin.
- Nej, helt ärligt, jag tror inte att det är  stort som jag tänkt att det ska vara.
- Well...

Ungefär så gick dialogen mellan mig och mitt resesällskap när vi vandrade hand i hand längs Paris gator. När vi kom fram till stadens landmärke ändrade jag mig. Tornet
är stort. Verkligen jättestort. Högt! Faktiskt 324 meter högt, inklusive alla antenner. Just då, i stunden under tornet, hade jag verkligen ingen lust att klättra hela vägen upp. Kön ringlade sig lång, ungefär lika lång som ordet som kan beskriva situationen: malheureusement (tyärr). Efteråt ångrar jag nämligen mitt beslut, efter att ha insett att "vara uppe i Eiffeltornet" är en punkt på "Listan". Vad "Listan" är för något kan jag dock inte berätta, eftersom det är i allra högsta grad hemligt. Därför säger jag inte mer om det.

Jag säger bara att Eiffeltornet är stort och högt. Jag vill liksom bespara dig att fälla den urbota korkade kommentaren som jag fällde, för mitt sällskap hade rätt - det såg bara litet ut för att vi var långt ifrån det.




fredag 25 mars 2011

Come sail with me.

"Sjömannen ber inte om medvind,
han lär sig segla"


Våfflan kommer från tyskan.

Nu var det dags att stilla språknördens hunger och leta lite bland våfflorna. SAOB har inte kommit till bokstaven 'v' än, så där kan vi inte leta. Däremot finner vi en utläggning i Svensk etymologisk ordbok, som finns inscannad och tillgänglig på nätet. Fantastiskt. För den som inte orkar läsa och bena ut själv skulle jag sammanfatta och förenkla det, utan att gå för långt bak, ungefär så här:

Av allt att döma verkar ordet våffla var inlånat från tyskan och härstamma från wabe, tyska för honungskaka. Honungskakan är den honungsfyllda vaxkakan som kan återfinnas i en bikupa. Likheten med en våffla är slående, därav avledningen från wabe till waffel. Denna waffel har sedan lånats in i svenskan och ordboken ger belägg så tidigt som 1642. Man kan notera växling mellan 'å' och 'a', vilket förklaras med att ordet kan ha lånats in vid olika tillfällen. Som sagt, förenklat utbenat. Det vi kan säga för att sammanfatta är väl att våfflan kommer från tyskan.


Lilla våffelordlistan då.

Tyska (som vi just sett): Waffel
Engelska: waffle
Franska: gaufre (fem.)
Italienska: cialda (fem.)
Spanska: gofre (mask.)
Någon som vill bidra med fler? 



Vår fru ger oss våfflor.

Ni vet säkert alla att det inte är någon slags känd våffla vi hyllar idag, utan att namnet är en feltolkningen av "vår fru" för Jungfru Maria. Den 25 mars är nämligen Jungfru Marie Bebådelsedag - dagen då Maria fick veta att hon skulle föda ut en liten Jesus. Ja, so they say.

Vårfrudagen
har inte helt oförståeligt vridits om av våra tungor till Våffeldagen och således äter vi lite extra mycket våfflor den 25 mars varje år. Ja, det hoppas jag i alla fall att ni gör. Recepten är många och intresset för våfflor uppenbarligen stort. Själv använder jag följande - i runda slängar -  för 6-8 våfflor:

3 dl mjöl

1 tsk bakpulver
4 dl mjölk
1 dl flytande margarin
En smet som sedan gräddas i familjens gamla våffeljärn från typ järntiden. Det funkar alldeles utmärkt än idag, även om man kanske inte riktigt kan lita på de där lysande lamporna.

Hoppas ni äter våfflor tills ni storknar idag. Själv har jag redan ätit tre till frukost och kanske blir det ännu fler. Senare idag stillar vi även språknördens hunger och ägnar lite uppmärksamhet åt ordet våffla. Happy Waffle's Day!






torsdag 24 mars 2011

SkrivPuff: Om ett äventyr.

Det här, kära läsare, är en spännande historia. 

Långt norrut på vårt runda klot till jord finns en sjöväg vid namn
Nordostpassagen. Vi talar alltså om det vatten som skvalpar norr om Europa och Asien. Eller, skvalpar och skvalpar, denna farled är delvis och tidvis fortfarande täckt med is och således inte en möjlig genomfart. Inget för en lekman och knappt något för den lärde heller.

Den förste att ta sig igenom denna passage var polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld. År 1878 gav sig Nordenskiöld iväg på den så kallade Vegaexpeditionen - uppkallad efter det ångfartyg som 1879 slutförde resan genom Arktis. Sedan tog det många år innan en svensk skulle vågade sig på något liknande. Inte förrän 
år 2009 blev Ola Skinnarmo näste svensk att gå i herr Nordenskiölds fotspår - eller snarare segla i hans kölvatten. Med miljöengagemang i fokus lämnade Skinnarmo med besättning Stockholm med fartyget Explorer - en historisk händelse!

MEN! Nu råkar jag känna till en annan historia. Jag råkar veta att herr Skinnarmo faktiskt inte hann först. Sommaren 2005 gav sig nämligen två andra herrar ut på detta äventyr - min pappa och hans barndomskompis. Visumproblem i Murmansk, kritiska tider med isar som frös, isbjörnar nära den lilla gummibåten som användes för upptäcktsfärd, meterhöga vågor och champagne av finaste sort i Berings sund. Ja, två medelålders herrars äventyrsdröm sedan barnsben - efter Nordenskiöld, före Skinnarmo.


Fast tekniskt sett har Ola Skinnarmo rätt, han var första
svensk att genomföra detta äventyr efter Vegaexpedition. Min pappa är ju faktiskt fortfarande finsk medborgare trots sina nästan 40 år boende i Sverige.

Akta dig för Döden - det kan inte vara mycket tydligare.


Richmond, England
2007-04-15

onsdag 23 mars 2011

SkrivPuff: Om något översvallande.

Våren, är det du som gör det? Lite kanske, men jag tror faktiskt inte att du drar det tyngsta lasset. Det gör någon annan. Det är det där känslan av själv. Den där känslan av frihet. Den där känslan av styrka. Och den som drar - det är ju jag!

Nordstedt om
översvallande: "som uttrycks på ett överdrivet sätt om glädje el. annan positiv känsla". Det går inte att överdriva lyckan över stark självkänsla - låt aldrig någon intala dig det. Det går aldrig att ta ifrån en människa känslan av själv. I slutändan kommer jaget alltid vilja hitta tillbaka. Men vem kan förutspå vilken väg det kan tänkas vilja ta?

Du kan inte veta mer än vad som står skrivet. Så låt dig svepas med i den översvallande storm som vill ta med dig ut på livets äventyr. Låt dig hänföras av din egen skönhet och dra en suck av lättnad över att ditt jag alltid kommer att vara din trognaste vapendragare och vän - ja, till och med kärlek.


Glädjen över din egen styrka kan aldrig någonsin vara överdriven. Segla ut och känn.




Vad är klockan eller vad är klocka?

På franska frågar man inte vad klockan är. Man frågar vad tiden är, eller vad timmen är: quelle heure est-il?  Med tanke på det var det kanske inte så konstigt att jag och min vän fick totalt hjärnsläpp när vi skulle försöka komma på vad klocka egentligen heter på franska. Vi ville helt enkelt bara ha fram namnet på en sådan klockan man har på väggen. Du vet, typ köksklockan, klockan som hänger i varenda klassrum i skolan. Vi hittade massor med klockord i våra vokabulärer, men det exakta för väggklocka kunde vi bara inte pricka av.

Här ska man, för att vara helt korrekt, så klart vända sig till Lilla Robban - Le Petit Robert - som är franskans ordbok av alla ordböcker, men denna gång nöjer jag mig med en snabbkoll hos Nordstedt. Bara lite snabbt vill jag reda ut några olika klockorna som finns:
  • une montre = fickur, armbandsur
  • un réveil = väckarklocka
  • une pendule = bordsur eller väggur
  • une horloge = större klocka, speciellt på offentlig plats

Det var nog une pendule vi letade efter. Nu kommer vi ihåg det till nästa gång. Nedan kan ni skåda une montre. Eller? Den som känner för att kolla in Robban och kanske komma med en mer precis definition av denna klockan får en hög femma - topez là!


Radio France - radio på franska.

De olika möjligheterna att plugga språk i vardagen är oändliga. För alla oss som gillar att multitaska - göra flera saker samtidigt, för den som inte hänger med - är radion ett bra hjälpmedel.

Du lyssnar kanske på radio när du tomtar omkring hemma och utför dina sysslor? Varför inte lyssna på radio på franska? Det gör jag. Radio France finns online och erbjuder lite olika typer av program. Jag brukar välja France Info, den gula ikonen, för aktuella nyheter. Ämnena är sådana man känner till - om man har lite koll på världsnyheter, vilket jag ändå hoppas att de flesta har - och språket är klart och tydligt. Mycket bra språkträning!

Har man tur kommer en sådan där dov, skorrande och lite rosslig fransmansröst ut i etern och man kan låtsas lite att man faktiskt spenderar dagen i Provence. Eller någon annan stans i Frankrike. Ah, la France.



Balkongen som rasade.

- Excusez-moi de vous déranger, Mademoiselle, mais un morceau de votre balcon est tombé dans la rue.
- Pardon?

Klockan var nio på morgonen. Dagen var en söndag. Mannen som bankade på dörren var en brandman och hon som öppnade, sömndrucken och insvept i ett täcke, var jag. Det var dagen efter natten då en bit av vår balkong hade rasat ner på marken. Precis som han sa - den blåklädde i hjälm - innan han stegade in med sina kolleger i vår franska lägenhet och skrämde livet ur min
compagnone de chambre och hennes pojkvän där de låg och sov så gott, som man så ofta gör en söndag klockan nio i Nice.

Det var ett minst sagt chockartat uppvaknande som följdes av någon slags borrningsaktion ute på balkongen för att minimera risken för vidare ras. Vi bodde på en ganska trafikerad gata. Tänk om betongklumpen hade träffat någon i huvudet! Lärdomen av det hela blir väl att gamla franska byggnader må vara vackra, men ta en titt uppåt ibland, det finns viss rasrisk.




tisdag 22 mars 2011

SkrivPuff: Om en idé.

Jag springer på löpbandet och jag svettas. Ibland undrar jag om det är normalt för en tjej att svettas så mycket som jag kan göra när jag tränar. Äh, jag resonerar som så att jag gör det ordentligt. Hur som. Varendaste, endaste gång glömmer jag hörlurar - så jag tittar bara på de stora TV-skärmarna. Ibland är det något program med text. Det brukar vara en dokumentär och det är trevligt, men jag tappar ändå fokus efter ett tag.

Mina tankar börjar i stället rusa ikapp med bandet. Jag konverserar med mig själv på franska och försöker formulera hela och korrekta meningar på italienska. Och ungefär så börjar det spinna. Lika snabbt som mina ben pinnar på, springer grabbarna inne på hjärnkontoret. Det flyger papper, det skrivs lappar, det ropas hit, det ilas dit. En idé är kläckt.


Och medan jag sedan pumpar mina muskler i diverse maskiner jobbar grabbarna på hjärnkontoret hårt med att utveckla, förbättra och förankra idén. Sedan vill jag i regel skriva ner den så fort som möjligt, guldfisk som jag är.




Så som jag pluggar språk.

Jag tror att mitt riktigt stora språkintresse verkligen blommade ut när jag började läsa franska vid Umeå Universitet. Tre terminer engelska gjorde mig intresserad och sen - boom - slog det mig hur mycket språknörd jag hade blivit när vi i franskagruppen satt och dividerade länge om ett hjälpverbs vara eller icke vara (eller vad det nu var). Allt till vår lärares stora förtjusning, vill jag bara inflika.

Det var även under min ena franskatermin jag fick det kanske mest underhållande språkträningstipset. Min klasskamrat Linn bekände i den värsta tentahetsen att hon som mest kollade på Sex And The City i stället för att plugga. Men hon såg det med franskt tal, så det kunde ju faktiskt räknas som att plugga!


Och det är klart att det gör det. Det är i allra högsta grad språkträning. Eftersom jag är av åsikten att i största mån alltid försöka förena nytta med nöje skulle jag nog vilja säga att det kan vara den ultimata språkträningen från hemmets vrå - de gånger man inte kan ta sig iväg till ett
språkcafé.

Det känns helt befogat att se ett avsnitt Sex And The City eller två varje kväll, eftersom jag ser det på franska. Jag övar. Igår upptäckte jag till min stora glädje att de tidigare säsongerna även går att se med italienskt tal. Sällan känns TV-soffan så rättfärdigad som dessa stunder - de stunder då jag pluggar språk.





måndag 21 mars 2011

Språktips om språkradio.

Om du gillar språk och ännu inte har hittat Vetenskapsradion Språket rekommenderar jag att du klickar dig in på DENNA LÄNK genast. Det eminenta programmet sänds i Sveriges Radio P1 varje tisdag klockan 13:20, men om du är som jag och inte riktigt har tid att sätta dig ner bredvid din radioapparat och hänge dig totalt åt lyssnandet så är det ingen fara på taket. Programmet finns givetvis som poddradio för nedladdning till din egen teknikpryl. Hurra för sådant!

På hemsidan kan du klicka runt bland tidigare ämnen och kanske få svar på något du undrat över. Och får du inte det - ja, då är det bara att slänga iväg ett mail till programledaren Anna Lena Ringarp och språkvetaren Lars-Gunnar Andersson. Kanske tar de upp det i nästa program. Det bygger lite på det - vi språknördar funderar, Lars-Gunnar svarar.


Sannerligen underhållning i toppklass för oss som gillar språk!




lördag 19 mars 2011

SkrivPuff: Om en helgsyssla.

En doft av kaffe letar sig igenom det soldränkta köket. Det är nästan så att man kan se en strimma av väldoftande bönor vandra omkring och sprida en kick. Några små ägg kluckar mot kastrullen och klockan tickar - tick, tick, tick, rrrriiiing! Äggen svalnar, torkas av och kanske märks de så att ingen ska ta fel. Ett får en mustasch, ett annat glasögon, ett tredje och fjärde kanske lite längre hår.

På bänken ligger apelsinhalvor, utpressade till sista droppen. C-vitaminfyllda glas står och väntar i kylen, för den rätta temperaturen. Malaxlimpan är färdigskivad, som den ju kan köpas nuförtiden, och Västerbottensosten hänger ledigt bredvid ett paket delikat salami. 

Anders Eldeman kryssar med sin lena stämma fram genom det mest långsökta musikhavet. Lokaltidningen berättar om det vanliga. En tant i grannbyn har sett årets första vårtecken. Isarna är svaga och i hamnen finns för dagen ovanligt långväga gäster, något fartyg med diverse material. Korsordet är extra svårt och klurigt, men det är ändå trivsamt att bara sitta där med pennan. Njuta lite av lugnet. Känna hur lyxigt livet är.

Det är helgfrukost hemma i mamma och pappas kök.



Förvisso inte ovan nämnda kök, men man försöker ju.

Who are you, dear reader?

Då och då kollar jag in statistikfunktionen här i mitt bloggverktyg. Jag är nyfiken på vilka som hittar hit, till min lilla hörna på den vida världens webb. Jag undrar alltid samma sak. Stämmer det som står? Eller är det någon som sitter och hittar på? Söker folk på ordet göpa och hamnar här? Sitter det någon i Nigeria och klickar runt bland mina tankar? Är det en ynka individ som är extremt ineffektiv på sitt jobb eller är det faktiska flera olika människor som hittar hit? Jag vet inte jag, det känns lite otroligt att någon annan än min mamma skulle ha intresse av att följa mitt skrivande. Jag vet att hon är ett fan - hon brukar lämna kommentarer när hon pratar med mig.

Häromveckan träffade jag ett annat fan. Det var festligt. Han sa sig ha utvecklat något slags beroende. Jag hoppas att det inte är skadligt. Hej Mikael! Är det du som klickar dig hit från olika platser världen över? Och varför söker du så ofta på ordet
göpa?

Jag är en sådan obotligt nyfiken människa. Klart jag undrar - vem är du käre läsare, who are you dear reader? Tur 
Nicke Nyfiken levde utan Internet. Han hade aldrig klarat av det konstiga fenomenet med anonymiteten som råder online.

Tänk om vi vore kompisar, vi på nätet. Då skulle vi kunna lösa korsord tillsammans. Gissa om vi skulle kunna
göpa - två bokstäver lodrätt! I'd like to get to know you!


Ciao! Salut! Hejpa!


fredag 18 mars 2011

Le rêve. Il sogno. The dream.

Våga drömma! Dröm stort. Nej, dröm oändligt! Berätta vad du drömmer om. Du har rätt till dina drömmar och världen bör få höra om dem. Ska jag berätta om mina? Ja, det tänker jag. Jag drömmer stort. Jag drömmer oändligt. 

Jag drömmer inte om guld och gröna skogar. Jag drömmer om diamanter och djupblå hav. Jag drömmer om närhet till havet för att inspireras av det oändliga. För att se både mål och nya äventyr vid horisonten. För att emellanåt finna ro av det dova bruset. Jag drömmer om att livnära mig på, ja, ungefär det här: sitta vid min dator, med mina tankar, med mina tangenter, med mina ord. Berätta vad jag sett. Återberätta vad jag hört. Dela med mig av mitt. Sprida andras.

Jag kommer inte ihåg var jag läste det - kan ha varit i det eminenta magasinet Cosmopolitan (édition française). Källan var inte det viktiga, det jag tog med mig var orden: "Soyez réaliste - demandez l'impossible". För den icke-fransktalande: "Var realist - kräv det omöjliga". Och är det inte precis det själva drömmandet handlar om, så säg? Dröm, kära medmänniskor, dröm. Och berätta om det för världen. Vad drömmer just du om?


SkrivPuff: Om något oslagbart.

Jag vill inte kännas vid tanken av att uppnå det oslagbara. Jag vill inte att den punkten ska finnas. Genom att säga att något är oslagbart har vi nått toppen, satt en gräns. Och vi kan inte komma längre. Där vill jag inte hamna. Den tanken gör mig både stressad och omotiverad.

Jag vill inte att känslan efter att ha utfört en god handling ska vara oslagbar. Varför skulle jag då fortsätta göra gott? Jag vill inte att lyckan jag känner för stunden ska vara oslagbar. Varför skulle jag då anstränga mig för att känna mer? Jag vill inte att en text jag skriver ska vara oslagbar. Varför skulle jag då skriva mer?


Jag vill inte leva ett liv där jag slutar slåss. Jag vill slå mig fram hela tiden. Och veta att jag alltid kan vinna över mig själv.

Livet i sig är oslagbart - omöjligt att besegra. Inte ens den starkaste kan vinna. När vi inser det - det är då vi verkligen kan leva. Acceptera. Vara där vi är. Slåss för det vi vill ha. Och alltid vinna - över oss själva.




torsdag 17 mars 2011

SkrivPuff: Om en utsmyckning.

Jag smyckar mina ögon 
med diamanter och skimrande pärlor
Allt för att inte avslöja, 
vad själens spegel egentligen gömmer 
Betraktaren stannar 
och tror på mina smycken
Och det känns behagligt
Där har jag ett tryggt avstånd

Inga tvivel - fortsätt andas.

De dyker ofta upp okontrollerat - dessa tvivel. Yogaläraren bad oss imorse tänka bort dessa och det fick bli dagens intention: andas bort alla tvivel.

Klassen gick ganska bra. Sedan kom utmaningen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara följande kroppsposition, men tänk dig ungefär följande: Armhävningsläge. Sedan höger underarm som stöd mot golvet. Vänster arm vinklas till 90 grader. Och ovanpå vänster arm placerar du sedan vänster ben, som sträcks ut.

Omöjligt, tänkte jag helt okontrollerat. Samlade tankarna och kom tillbaka till min intention. Min hjärna tvivlade, men kroppen fortsatte andas och såg inga hinder. Helt plötsligt stod jag där och sträckte på mitt ben, som var placerat ovanpå min arm - mer och mer, stadigare och stadigare. För jag andades - in och ut. Och in och ut.

Låt dig inte styras av dina tvivel. Vad som än väntar runt nästa hörn, kommer du att klara av det. Fortsätt bara att andas.


Grattis på 150-årsdagen, Italien!

Tanti auguri! Idag fyller Italien 150 år. Det kan man kanske inte tro. Italien är väl ett av de där jättejätte gamla länderna med en massa historia? Och ja, det stämmer. Både Landguiden och Nationalencyklopedin bjuder på matnyttiga texter om Italiens äldre historia, med bland annat Romarriket och Napoleons styre. Men faktum är att det som vi idag känner som den enade staten Italien bara funnits i 150 år. Det är alltså ett ganska ungt land.

På NE.se, återigen, kan den intresserade läsa om hur
Italien jubilerar - en text som kanske bör läsas med något kritiska ögon, men som ändå kan hjälpa till att ge en resumé av vad som hänt.

Det viktigaste att förstå från de olika källorna är kanske att Italien i sina äldre dagar varit både splittrat och styrt från många olika håll. Frihetsrörelser som fick benämningen 
Il Risorgimento ("pånyttfödelse") svepte in över landet i början av 1800-talet och figurer man bör känna till är frihetskämpen Giuseppe Garibaldi och den ledande statsmannen Camillo di Cavour - som kom att bli landets förste regeringschef.

Den 17 mars 1861 utropades enandet av Italien i parlamentet i Turin och det är därför som vi idag kan gratulera Italien på 150-årsdagen. Firandet ska visst pågå hela året, så är det något år man ska besöka Italien är det kanske i år, 2011.




onsdag 16 mars 2011

Lathund hjälper lathund.

Jag satt och gjorde fyller-i-övningar i mitt italienskahäfte och när jag kom till att skriva bestämd artikel ihop med partitiv artikel blev jag tvungen att snabbt skissa upp en liten lathund. Givetvis började jag fundera. Du som känner mig kan nog gissa på vad.

Lathund! Varför heter det så? Lat kan man väl förstå, men var kommer hunden in i bilden? Det är bara att ta på sig språkdetektivglasögonen.

Jag måste säga att jag har lite svårt att hitta svaret denna gång. Precis som NE beskriver vet vi nog också att en lathund är något av ett hjälpmedel, men här finns också förklaringen "lat person" med. Även SAOB ger denna förklaring och jag tycks mig läsa att det använts med något negativ klang.

Exakt varför våra små papperslappar eller anslagstavlor med böjningsmönster kallas lathund idag hittar jag inte svaret på. Men jag tänker lite logiskt och det kanske är så enkelt att en egenskap har blivit mer av ett ting på grund av allt vad ordet står för och betyder. Med en lathund kan även en lathund lösa problem och ta sig igenom klurigheter. Fattar du?
 

Är det okej med lekfulla nyheter i eländet?

Det är knappast nyhetstorka. Nordafrika är fortfarande oroligt och i uppror. I Japan är det kaos och kristider. Socialdemokraterna har fått ett nytt ansikte. Ändå får de där små, lite konstiga och kanske oviktiga händelserna också ta plats. Jag tror att det behövs. Särskilt för alla oss som frivilligt låter oss översköljas av nyhetsflödet (ursäkta bildspråket, med tanke på det inträffade). Det är en massa elände i världen, det vet vi. Men är det inte också lite skönt att ibland få påminnas om fiffiga och lite komiska händelser?

Jag tycker det känns lite befriande att mellan notiser om dödade demonstranter i Jemen och saknade migranter utanför Italien få läsa om det postkontor i Petrozavodsk som stängts av efter att en anställd upptäckt något vibrerande i ett paket. Givetvis, eftersom det finns en massa elände i vår värld, utgick man från att det rörde sig om en bomb och polisens bombgrupp tillkallades.


Jag är lite nyfiken på hur de viktiga och allvarliga bombspecialisterna reagerade när de fick upp paketet och däri fann en vibrerande massagestav. Kunde man skratta åt sexleksaken som kört igång av sig själv eller är lekfullheten totalt bortblåst när man har ett yrke som i mångt och mycket handlar om elände?

tisdag 15 mars 2011

SkrivPuff: Om en muta.

Jag är överkörd av tåget
Jag har fallit över bord
Min motor havererade
på 20 000 fot
Min bil har kört i diket,
för vägen den försvann
Men ändå säger benen
att de vill vandra framåt
De mutar lilla hjärnan
Och hjärtat likaså
Med löften om en framtid,
där skråmorna gått bort

måndag 14 mars 2011

Livets ironi.

En våg av vatten drar in över land och ödelägger städer, utplånar byar och tar människors liv. Skapar oordning och kaos. Gör tusentals hemlösa och låter dem gå hungriga. Ytterligare en konsekvens blir brist på vatten. Är det det man kallar livets ironi? I det här fallet är det inte roligt. Det tycker inte ens den ironiska generationen.

Havet är förförande vackert. Men ack, så förrädiskt.


SkrivPuff: Om något som skimrar.

Vi är bara uppe i varandra
Du och jag
Jag och du
Världen runtomkring blir diffus
Det lilla vi ser bara skimrar
Mest av allt ser vi varandra
Dina ögon skimrar som smaragder
Rakt in i mina
Våra själar strålar samman
Och i mötet lyser vi båda upp
Precis som det är menat att vara
Just därför är vi inte förberedda
Just därför förstår vi ingenting
När den stora smäller slår oss
Blir allt som skimrade,
bara till ett livslångt flimmer

Det går att slåss för sin sak utan att använda våld.

Jag respekterar verkligen människor med starka åsikter och de som slåss för sin sak. Men med slåss menar jag inte bokstavligt. För de som går över den gränsen, där våld är metoden att visa vad man brinner för, känner jag precis tvärtom.

Jag kom att tänka på detta när jag bläddrade i dagens
DN och läste om djurrättsaktivister som trakasserat en pälshandlare så till den grad att han slagit igen sin butik. Det var antingen det eller att bli nedslagen själv. I ett sådant läge känns nog valet ganska lätt för den utsatte. Men har de lyckats, de som tyckte att han inte borde sälja päls? Troligen inte.

Jag skulle aldrig någonsin få sympatier för och vilja lyssna på någon som med hot och våld försökte föra över sin övertygelse på mig. Tvärtom skulle jag förmodligen tänka att värderingarna som denna människa stod för var idiotiska och fruktansvärda. Just när det kommer till djurrätt kan jag säga att jag inte är någon vidare djurvän i bemärkelsen att jag själv skulle känna att det var något värt att engagera mig starkt i. Men jag värnar om djurens rätt och har en djup respekt för de som engagerar sig - så länge de gör de fredligt.


söndag 13 mars 2011

Jag ska blogga, bara lite, om Mello.

Som vanligt har jag följt Mello lite halvhjärtat de gånger jag ändå inte haft annat planerat. Igår var visserligen inte en helt oplanerad kväll, så ska vi inte säga, men mitt sällskap tänkte på refrängen - sin egen refräng och varken Linda Bengtzings eller Brolles - vid halv åtta och när spektaklet med eld och glassplitter drog igång var jag med.

Det trodde jag nog inte om mig själv, men jag blev helt klart imponerad av Danny och hela hans nummer. Heja. Annars var det inte så mycket mer starka känslor som väcktes. Jaha,
Erik Saade vann, det var ju tråkigt eftersom min personliga åsikt är att han varken har sångröst eller en särskilt intelligent låt.

De två överlägset bästa sakerna med gårdagens Mellofinal var
den intervju DN:s Hanna Fahl genomförde med ett gäng lågstadiebarn inför kvällen och alla gånger under kvällen som kameran zoomade in på Mark Levengood. Jag blir så glad varje gång jag ser honom. Han såg ut att ha en kul kväll. 

Min kväll var nog roligare innan själva finalen, när jag lekte kurragömma och åt korv med Trollet. 

lördag 12 mars 2011

Där på Japans.

Vad säger vi nu? Än en gång har Moder Jord visat oss sin övermäktighet. Och att hon är betydligt smartare än oss kan väl ingen tvivla på. Japan är beläget på en av de mest jordbävningsdrabbade ställena i världen och på samma gång ett av världens mest tätbefolkade land. Den som tycker att den ekvationen låter intelligent räcker upp en hand. Katastrofen är ett faktum.

Varken teknik eller mental förberedelse kan rå på 
katastrofen. När den mest solida byggnad fylls med vatten upp till fjärde och näst högsta våningen har Moder Jord talat. Det är fruktansvärt. Ett antal större än min hemby befaras döda, bland andra. Och så har vi kärnkraftverken, skapade av människan.

Jag vet inte säkert var jag vill komma, om jag ens har något budskap. Men just nu kanske inte det behövs. Moder Jord, herself, får stå för budskap så det räcker och blir över. Och vad kan vi göra? Ja, kanske börja med att tänka på att vi faktiskt bara lånar landet vi brukar. Och så kan vi så klart 
bidra med det vi kan härifrån vår hemmaplan.

All kärlek till de drabbade.

Roligt felsjung pt.1 - Who's Johnny Tiger?

Fenomenet felsjung är alltid kul. Ett av det roligaste jag vet hände i gymnastikhallen för ganska många år sedan. Vi skulle välja tävlingslåt och vännen och lagkamraten Ida frågade vår tränare om vi inte kunde ha den där bra låten vi hade sist, den där "I'm Johhny Tiger", varpå vår tränare såg ut som ett frågetecken. Inte förrän hon satte ihop text (ja, hennes text då) med melodi förstod tränaren att hon så klart menade "Eye of the Tiger".

Det hade varit festligt med en låt om Johhny Tiger, tycker jag. Låter som en kille med klös i!

fredag 11 mars 2011

Final i På spåret - så klart!

För den som inte knäckte nöten - vi är så klart på väg till kvällens final i På spåret! "Från halvvägs slutskedeslir till vackert vattenträd" är så klart från semifinal till final (fin-al). Vår lokförare, Kristian Luuk, har bredvid sig en förmögen pacifist: Fredrik - fred och rik. Kanalen, alltså TV-kanalen, är den första Så Väldigt Trevliga - SVT1. Och klockslaget är åtta - inte att förväxla med otta (arla)!

Det här kommer bli en bra och spännande afton (och kulturskribenten Martin Nyström på DN kan dagen till ära berätta för oss om musiken). Är ni med mig? Väntan är över, det är dags för säsongens stora resa. Gör er redo, för om en timme åker vi!



Balansen och Min Gud.

Boken Eat, Pray, Love som jag just nu läser och är helt förälskad i (och förkrossad över att den snart är slut) handlar bland annat om författarens, tillika berättarens, jakt efter Gud. Vem Gud är för henne skiljer sig från de gudar vi är vana att prata om - de som är kopplade till religion och kanske i vissa fall underkastelse. Elizabeth Gilbert letar efter den Gud som ska göra henne hel, låta henne finna ro i sig själv. En Gud som talar till henne genom meditation. Jag tror att Min Gud talade till mig igår!

Under gårdagens
briljanta yogaklass var det en röst som talade till mig. Jag stod i en krävande balansövning, med stort fokus på uppgiften, och helt plötsligt börjar det sjunga en röst i mitt huvud som får mig att fnissa och le inombords: "lala balala balala balans, lala balans, lala balans" - en låt från Trollets favorit-CD! Låt mig förklara varför jag är övertygad om att detta var Min Gud.

För det första:
budskapet. Jag behöver verkligen finna balans i tillvaron. Jag behöver stabilitet, men på samma gång måste jag sluta vara rädd för att ibland svaja till och vara tvungen att ställa ner foten. Det är just i de där skakiga stunderna som jag utvecklas och kommer närmare en balanserad tillvaro.

För det andra:
barnasinnet. Den lekfulla sången påminde mig om att jag på senare tid varit långt borta från mitt barnasinne - det jag lovat att alltid ha kvar. Utan barnet vid min sida har jag tappat halva mig och skulle det ske är jag farligt ute.

För det tredje:
hjärtat. Att sången kommer från mitt älskade lilla Trolls favorit-CD tar jag som en påminnelse om kärleken. Jag har sedan årets början känt mig tveksam till detta livets vackraste fenomen och börjat tappa tron. Men jag är i grund och botten en kärleksfull människa, styrd av känslor. Det finns så mycket kärlek i mitt liv - jag måste bara få upp ögonen för de små tingen, när just den stora är i oordning och obalans.

Just därför tror jag att det var
Min Gud som sjöng för mig igår och bad mig återknyta till barnasinnet, låta mitt hjärta vara det varma hjärta som det faktiskt är och, viktigast av allt, bad mig finna balans.




Mina käraste änglar på RM i Ängelholm, 2009
Foto: Ängelholmsgymnasterna