torsdag 10 mars 2011

Mitt finaste idrottsminne med klass 9F och Beson.

För att den här historien ska kunna förstås av någon utomstående måste jag först berätta lite kort om Beson - den ökände idrottsläraren från skärgården. Han var en storväxt man i sina bästa år och hans pedagogik utgick från någon slags militärisk övertygelse. Under första mötet med klassen bad han oss i tur och ordning att ställa oss upp och titta honom i ögonen - ungefär som om vi lekte arga leken. Men där var det ingen oro över att förlora och brista ut i skratt - det var blodigt allvar.

Denne man körde hårt med oss och vi körde på - ingen vågade riktigt säga emot. Huruvida det är bra pedagogik eller inte kan väl kanske diskuteras, men jag tror att hans mål ändå var att få alla att vara delaktiga under idrottslektionen (ett ooh, så viktigt uppdrag tycker jag). Och så blev det. På våra lektioner var det aldrig något snack om att ta det lugnt eller att dela in oss i en tjej- och en killsida. Alla var med. Alla gick från lektionen svettiga.


Så till detta fina minne. Ett extra svettigt uppdrag stod på schemat: att springa två kilometer på tid. Vad jag minns är att en klasskamrat hade jobbat hårt för att klara detta och göra bra ifrån sig, genom alla tre högstadieår. Och nu står vi där, klass 9F och ser vår kamrat komma springandes på upploppet. Han är så trött, helt slut, men med en vilja av stål. Han tappar en sko, snubblar lite, men ger inte upp. Vi står där allihop - inklusive den hårde idrottsläraren - och hejar. Vår vän har allt vårt stöd och när han bokstavligt talat faller över mållinjen, helt slut, brister vi ut i applåder och hurrarop. Alla, inklusive den hårde idrottsläraren!

Vad som är så fint med den här historien är den gemenskap som växt fram genom vårt lagarbete, vårt hårda jobb med de individuella prestationerna och det piskande vi utsatts för. Och min övertygelse om att vår idrottslärare ändå jobbade för vår skull blir ännu starkare med minnet av den rejäla klapp på axeln han gav till vår stupade och slutkörda klasskamrat.

3 kommentarer:

  1. kan tänka mig att man har en annan vintermentalitet om man är från långt upp i landet absolut.

    jag vill ha vintrigt vitt o kallt under december..men resten av året får det gärna vara sommar.

    SvaraRadera
  2. Haha. Det är ett underbart minne! Glömmer aldrig när vi hade hissat upp Henke i basketkorgen. Besons kommentar, "det ska vara 9F" Ja, det skulle det..

    SvaraRadera