onsdag 23 december 2015

Decembers bästa dag är här.

Decembers bästa dag är här. Dagen jag längtar till från stunden första ljuset tänds och stjärnan hängs i fönstret. Dagen full av förväntan och längtan. Dagen för hemresa, mot julfirande i norr.

Nu åker jag hem. Nu, äntligen. Hem till huset. Hem till hyacintdoft. Till en tall, till rutiga köksgardiner, till alla de människor som är mer värda än guld. Hem till det som är vad allt verkligen handlar om.

Det är något med den här dagen, vilken dag den än infaller. Nästan bättre än själva julafton, för allt finns framför mig, allt är kvar att få uppleva. Alla kramar att se fram emot, alla tindrande ögon och glada barn. Visst mått av kaos. För visst måste det bli så när barnen snart övermannat oss vuxna i antal. Men visst är det också det som är så ljuvligt, så levande och livsviktigt.

Väskan är packad och jag är lyckligt långt in i själen, men i vanlig ordning tar även ett släng av vemod ett grep om hjärtat. Det påminner mig om att allt är så skört, det mesta är så kort – så njut. Släng bort all oro och ta vara på det som väntar. Alla väntar där hemma nu.

Och snart är jag också där. Decembers bästa dag är här.


söndag 6 december 2015

Utan snö, men det går ändå.

Andra advent. Det är svårt att tro det ibland. Medan jag vissa stunder sköljs över av ett lyckorus av att det är jul i luften. Som i morse, när "Nu tändas tusen juleljus" med Helen Sjöholm strömmade ur högtalarna, när det doftade nytänt ljus och jag åt pannkakor pepprade med pepparkakskryddor. Det lockar fram minnesbilder av familj, hyacint och värme som bara finns på ett visst sätt, en viss tid på året. Fastän det är kallt.

Men nu är det inte ens kallt. Det är därför jag ibland har svårt att tro att det är andra advent. Jag ser inte tecknen ute. Kan det verkligen stämma?

Jag minns när jag var liten och det någon gång då och då kom en julkalender där det inte var snö i december. Jag kan inte minnas specifikt vilken jag tänker på, men det var ju så ibland att julen skildrades i en miljö där det var gröna gräsmattor och gråtunga moln. Eh, overkligt!

Långt fram i ganska vuxen ålder har det inte varit december för mig om det inte varit snö. När jag var 19 var jag hela december på Cypern och jag lovade mig själv att så kunde det inte fortsätta bli. Tomtar och ljumma vindar går inte riktigt ihop. Sedan flyttade jag ändå söderut, men inte lika långt. Det här är ändå hanterbart.

Jag får leva med det faktum att jag bosatt mig i en stad där december inte är lika med snö. Och vad göra? Det är bara att kompensera på annat sätt. Som att maxa med julpynt, låta jullistan på Spotify gå på repeat, koka kola tills sockret svämmar över och försöka hitta lugnet och bara njuta.

Snälla mörker, stör mig inte nu. Jag vill inte missa ännu en jul. Jag tänder mina ljus och gräver fram den stämning jag längtat efter sedan förra året. Det går ganska bra ändå. Trots regntunga skyar i stället för dalande flingor.


fredag 4 december 2015

Det självklara skrivandet.

Hej min vän. Så tänker jag ofta när jag slår mig ner vid min Mac eller med penna och skrivbok. Att få skriva ner tankar som blir till ord i en text är som att anförtro sig åt en god vän. Jag är så glad att jag har den här vännen. Om jag förstått det rätt är det inte alla som har det.

Jag läste en artikel nyligen som beskrev det helande skrivandet. Allt som skribenten tog upp var sådana självklarheter för mig. Summan av artikeln var väl ungefär att skrivande är bra för själen på många sätt och vis. Amen. Man mår dåligt, man skriver av sig. Man tänker och grubblar, man skriver ur sig. Man har upplevt något roligt, man skriver ner det. Man = jag. Men jag tänker nog ofta att det är allmängiltigt och att alla gör så.

Även om artikeln inte kom med något nytt för mig, var det en bra påminnelse om vad jag borde prioritera. Det blev en kom-ihåg-lapp som singlade ner på mitt skrivbord.

Tidigare i veckan var jag med om två känslostormar, varav den ena fick mig ur balans och den andra var mer av en lättad suck. Som alla ni känslomänniskor vet kan det lätt bli stökigt när en sådan grej händer. Då tryckte mitt undermedvetna upp kom-ihåg-lappen i min panna och jag gjorde som den sa. Jag skrev.

Ibland är mobilen det enda verktyg jag har, och då får det funka. Jag ska säga dig att det funkar alldeles utmärkt. Efter 15 minuters knappande hade i alla fall hälften av alla känslor ramlat ner i ord och mitt känslorum kändes som storstädat. Det är bara en skrivprocess som kan göra sådan magi.

Testa, om du inte redan är en av oss, en av oss som skriver saker. Saker som kan vara vad som helst. Bara vi får skriva ner dem.


tisdag 1 december 2015

Skulle du möjligen, kanske, eventuellt kunna hjälpa?

Med detta blogginlägg tänkte jag fortsätta lite på temat "saker jag lärt mig av att krascha". När skrivlusten kommer som starkast till mig är det just precis när jag reflekterar över något jag tycker är viktigt, något jag ibland önskar att jag sett till att jag skulle ha förstått lite tidigare.

Den här insikten handlar om att be om hjälp, att fråga om råd och släppa lite på stoltheten.

Jag är lite av en obstinat kan-själv-person. Det är inget jag är superstolt över, för det ter sig ofta i att jag på ett rätt osympatiskt sätt avfärdar folk som försöker hjälpa mig. Och för min egen del är det en dödsfälla, då jag envisas med att göra saker jag egentligen inte kan. Som alla perfektionister vet är det ett h-vete att misslyckas – vilket man gör när man inte kan. Ni förstår den onda cirkeln.

Jag ska inte säga att jag har blivit någon expert på att fråga om hjälp, men jag har blivit väldigt mycket bättre. Det känns inte längre som ett totalt misslyckande att be om en extra hand för att lyfta ett tungt bord eller ringa pappa för att fråga om råd i kniviga situationer som jag inte kan reda ut på egen hand.

Det är en förvånansvärt fin känsla som infinner sig när jag inser att det finns så många som faktiskt vill hjälpa. Det gör mig lätt varm i kroppen att få en hjälpande hand, att få ett bra råd. Även om det sitter ganska långt inne är det befriande när jag vågar släppa ut det. Skulle du möjligen, kanske, eventuellt kunna hjälpa mig med en grej? Pjuh. Inte så himla farligt ändå.

Dagens tips är alltså att våga fråga. Du kanske redan har koll på det. Grattis. Själv är jag i övningsfasen.


onsdag 4 november 2015

Känn in ögonblicket.

Om det är något jag lärt mig efter min utdragna kraschperiod i livet så är det vikten av att ibland dra i nödbromsen.

Det kanske inte verkar så alla gånger. Jag hann bara gå upp till heltid en knapp månad innan jag utökade till 125 % med jobb och studier, plus alla timmar i och kring gymnastikhallen, men jag har faktiskt blivit bättre. Även om det på papper ser ut som om det inte går ihop (och det gör det inte heller alla gånger), har jag blivit väldigt mycket bättre på att balansera tillvaron.

Jag har lärt mig att säga stopp och begära omstart när det svämmar över. Den insikt jag bär med mig är att ingen annan vet något om tempot, därför måste jag ta ansvar över det själv.

Det är ingen som vet att min flextid slagit i taket för länge sedan. Ingen vet att jag snittar 5-6 timmar sömn per natt och inte äter min D-vitamin. Ingen har koll på min träningskalender och ser att det inte får plats med vilodagar. Ingen kan se eller ens föreställa sig min prestationsångest inför både jobb och skola.

Den enda som kan bromsa och sätta stopp är jag själv. Hela den här hösten har sprungit fram i ett rasande tempo och jag har älskat varje sekund. Men senaste veckorna har konstiga tecken dykt upp och då är det bara att säga ifrån.

Därför gör jag precis just nu bara det allra viktigaste. Jag ligger på min soffa och här tänker jag ligga en stund och bara starta om mig själv. Innan kvällen är slut ska jag göra lite gympafix. Kanske blir det allt. Får se om jag orkar träna. Får se om jag orkar plugga.

Jag tänker ligga här en stund och titta på denna bild som min storebror skickade till mig. "Tycker den är mycket du. Passar på att fånga ögonblicket på bild när ögonblicket finns där." Alla ögonblick är olika, men alla ögonblick är lika värda. Det gäller att känna in stunden och göra det som behövs. Ibland är det att ta en bild. Ibland är det att dra i nödbromsen.





söndag 25 oktober 2015

It's not you, it's me – om avslut.

I tisdags hände det. Eller, egentligen bestämdes det tisdagen för två veckor sedan, men i tisdags verkligen hände det. Jag gjorde slut med min terapeut.

Jag satt där för två och en halv vecka sedan och i slutet av vårt samtal sa jag till henne att jag trodde att det var dags att gå vidare. Jag hade samlat mod till mig, det är lite läskigt att göra en sådan grej. Dels för att jag har svårt för avslut och avsked, dels för att jag omöjligt kan veta om jag är redo för det. Fast det där sista är faktiskt inte omöjligt. Jag vet att jag är redo för det. Att jag kunde samla modet var ju ett klart och tydligt bevis på det.

Hon verkade först lite förvånad, sedan ändå instämmande, men ville att vi skulle få ha ett riktigt avslut. Eftersom jag alltid varit på sidan av att vilja ha ett riktigt avslut kunde jag förstå henne. Så jag gick med på en avrundande samtalsgång, som alltså ägde rum i tisdags.

Efter mina 45 minuter i den lammullsbeklädda stolen lämnade jag byggnaden jag haft som en säker borg under ett tag nu med förvånansvärt lätta steg. Det var en konstig känsla som fyllde kroppen, som en tillbakablick över alla veckor som passerat. Och de känns som en hel livstid. Det är invecklat och komplext, jag vet inte hur jag skulle försöka förklara för dig, men det jag kan komma med som slutsats är att jag förstår att jag gick in i det där rummet som sjuk, men kom ut som frisk.

Precis så känner jag mig: frisk och välmående. Inte glad jämt, inte sorglös, inte problemfri, inte perfekt – och det är precis just det som gör att jag känner mig hel. Att jag känner de delarna också, låter dem ta plats och låter dem gå förbi.

Ett av våra sista samtalsämnen var kring mitt vemod och jag konstaterade att det alltid kommer vara en del av mig, men en del som jag accepterar, en del som kan ge något fint. Även om det var mitt beslut, och rätt beslut, att stänga den där dörren en sista gång (för nu i alla fall), kände jag så klart visst vemod. Skillnaden nu jämfört med då är bara att jag lät det komma och gå, jag lät det inte slå ner mig och ta över.

Det är inte du, det är jag. Så många gånger det säkert smärtat. Men den här gången var det ett tecken på framsteg. För nu, precis så här, precis i dag – det är det som är jag.

Från en av de där måndagarna i mars. Som ett annat liv.

måndag 28 september 2015

Sånt som jag lärt mig: fel är också okej.

Måndag.

Måndag. Måndag. Måndag. Mången måndag ska man då måsta genomlida. Det är något med veckans första dag som känns så motigt, så ofta. Så också i dag. Började morgonen med att krama mamma och pappa hej då. Efter ett besök här som i vanlig ordning kändes för kort. Blä. Jag tycker inte om några avsked. Även detta följde med gråt i halsen hela dagen.

En sak som jag försökt lära mig, och har lärt mig lite grann, är att enstaka situationer inte behöver definiera hela min tillvaro. På samma sätt är det med känslor, tankar, tillstånd. Det gäller även för mer konkreta händelser och prestationer.

En dålig dag på jobbet där jag inte tycker att jag levererat betyder inte att jag är på gränsen till intelligensbefriad och inte borde fått gå ut grundskolan. En ledsen dag betyder inte att jag gått ner mig i en depression. En konflikt betyder inte att jag är en dålig människa.

En måndag som är som en måndag kan dessutom faktiskt vända. Som vanligt var det i träningskläder, med egna kroppen som verktyg, som jag motade bort gråt i halsen och vände upp-och-ner på känslorna i kväll.

Det är så skönt att veta att det går att göra om och göra rätt. På så sätt blir veckans första dag bra efter ett tag. Nog kan det bli fint ändå, även om man har lite att jobba på. En fin omgivning hjälper till exempel alltid.


torsdag 24 september 2015

Kom, kom, komma!

Alla dagar är inte bra dagar, men det finns något bra i alla dagar. Som en torsdag som denna, när man snoozar lite för länge, är stressad redan innan dagen har börjat och egentligen lite för hungrig för att cykla till jobbet med frukostmackan i packningen i stället för i magen. Hur ska en sådan dag bli?

Det är lätt att tänka att det kommer bli en dålig dag, tills en kollega studsar upp till ens skrivbord och upplyser om att det är skiljetecknets dag. Entusiastisk och omtänksam. "Jag tänkte jag måste ju säga det till dig!"

Det tänkte han rätt i, för det gjorde mig glad. Och påminde mig om att det faktiskt alltid finns någon slags anledning att fira.

Resten av dagen flöt kanske inte riktigt på i en yra av festligheter, så som man skulle vilja fira världens alla skiljetecken, men så är det vissa dagar – och det är ju okej. Jag fick i alla fall en väldans massa text skriven och det är väl kanske någon slags hyllning i alla fall.

Anyways, hatten av. För både skiljetecken och något bra i alla icke-bra dagar.


onsdag 23 september 2015

Tisdagarna i livet. #livetsbästa

Tisdagarna i livet alltså. De är precis så som livet ska vara. Det är inte mycket som saknas för att pricka av i princip allt jag gillar mest i världen.

Först jobbar jag några timmar, sedan är jag studieledig. Får grotta ner mig i grammatik och bli en del av den underbara universitetsvärlden igen. På eftermiddagen tränar jag tjejerna, hänger kvar i hallen med middag och språkböckerna tills jag får träna själv. Då kommer magin verkligen.

Det gäspas lite vid 20, men klockan 21 är det bara att kötta på. Och som det köttas. Grupptrycket är, som bekant, den bästa vägen till framgång och i kväll körde jag tack vare detta medel mina första flickisar på flera, flera år. Det var så roligt så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. (För den oinvigde: en flickis är alltså som en handvolt, fast bakåt, kan man säga.)

Passet avslutas alltid med en rejäl omgång fys. Och finns det någon roligare variant än gympafys med egna kroppen? Svar: nej. Det som alla moderna träningsmänniskor kallar CrossFit har vi gymnaster i alla år bara kallat – styrka.

Efter en så speedad eftermiddag och kväll är det svårt att varva ner och sova. Nästintill omöjligt faktiskt. Kanske borde jag ta för vana att yoga ner mig lite i varv innan läggdags. Och då verkligen få med allt livets finaste på en och samma dag.

Tisdagarna i livet alltså. Potentiellt veckans bästa dag. Vem hade kunnat ana? En blyg liten tisdag bara.


söndag 20 september 2015

Det handlar inte om träning, men om att bli gympastark.

Vänta! Det här kommer inte att handla om träning. Inte bara i alla fall. Och jag hoppas du förstår att det är viss ironi i bilden. Det är inte alltid det framgår i text. Inte i tal heller, för den delen. Ibland tror jag att folk tycker att jag är dum i huvudet, när det bara handlar om lite hederlig ironi. Nåja, inte det jag tänkte få ur mig i kväll.

Det jag funderat på har lite med träning att göra, men det går parallellt med hela livets känsla. Vi kan väl kalla det att jag dippade lite i livet för ganska så länge sedan nu. Det ena efter det andra föll mig ur händerna, men vissa saker höll jag fast i, även om jag egentligen inte riktigt orkade.

Minst två, tre gånger i veckan klädde jag på mig tightsen och tog mig till gymmet. Ibland var det outhärdligt, särskilt de gånger jag kände att det psykiska förfallet också tog sig uttryck fysiskt. Men jag höll mig fast. Och jag tror att det var ett vinnande koncept.

Nu har jag fastnat i ett skönt flow av yoga, gymnastik och andra blandade småhopp. Nyckeln till att träning ger mig energi ligger säkerligen i att det är ett rum fritt från prestation för mig. Jag bara är, jag bara gör, jag bara mår. Men ärligt, det är väldigt härligt att känna att jag faktiskt börjar orka ta i lite grann igen.

Jag är en så glad person just nu. Förvisso lite arg ibland, men en kollega tyckte det var bättre det än att jag är ledsen. Kanske har han rätt. Det tyder ändå på någon slags energi. Envisheten är tillbaka.

Som gymnast behöver man vara stark fysiskt, och dessutom ha ett stabilt psyke. Om man kraschar i en volt behöver man genast köra den igen, för att inte få en så kallad spärr. Jag är så himla redo att köra på med en massa volter igen (alltså, just det här var metaforiskt). Jag är så sugen på att bli riktigt gympastark igen (det menar jag på även på rikt).

Tack, träning. Det blev visst om det ändå. Men du förstår. För dig kanske det är något annat.


torsdag 17 september 2015

Skillnader och likheter.

När man har varit med om något mindre trevligt vill man helst undvika att vara med om det igen. Det är inte alltid exakt samma situation, men närliggande hot. Ni vet, har man ätit en dålig skaldjurspasta är räkfrossa inte särskilt lockande. Har man brytit armen när man åkt snowboard är det lite läskigt att ställa sig på en bräda igen.

Har man smakat på livets mörkaste sidor är det obehagligt så fort det börjar skymma minsta lilla. Och det ska du veta, ibland blir jag livrädd och tror att jag ramlat igen. Känslor och tankar kan komma så snabbt och så nära inpå. Allt känns likadant. Lika hopplöst. Lika håglöst.

Men. Det finns ett men. För det finns så otroligt många skillnader. Och när jag börjar räkna dem förstår jag att det inte alls är på väg att bli konstant beckmörkt, det är bara tillfälligt. För det är så mycket som ändå går.

Det kan vara svårt att förklara, och säkert låta löjligt och litet, men det är en seger att orka läsa hela tidningen, måla naglarna och dricka en kopp te på kvällen. Det är en vinst att packa upp dagens väska och förbereda morgondagens, göra i ordning matlådor, vattna blommor, öppna ett brev. Varenda steg jag tar utan motstånd känner jag skillnaden. Nu jämfört med då. Före jämfört med efter.

Jag skräms av likheterna som ibland smyger på, men använder skillnaderna som skydd och sköld. Nu orkar jag det. Och jag firar så många små segrar varje dag. Du skulle bara veta vilken fest det är.


tisdag 25 augusti 2015

Födelsedagsrevanschen.

För ett år sedan fyllde jag 28 år. Jag såg fram emot min födelsedag, som jag brukar göra. Men morgonen den kom var morgonen som det började spricka för mig på riktigt. Jag kom inte ur sängen. Hur mycket jag än försökte. Jag fick sjukanmäla mig, och visst hade jag ont i huvudet, men det sprängde på ett sätt jag inte riktigt känt förut (och då är jag ändå en migränperson).

Jag kunde inte tänka mig något värre än att träffa folk. Jag fick panik av tanken på att kolleger skulle gratta mig på födelsedagen. Jag ville inte att någon skulle se mig eller ägna mig en tanke. Det var till och med jobbigt att ta emot sms. Även de där torra "Grattis" som någon avlägsen person skriver på Facebook.

Det var min födelsedag och jag mådde piss. Men jag förstod nog inte riktigt att jag faktiskt var sjuk. På riktigt. Det fick gå många liknande morgnar och dagar och kvällar för att jag skulle inse det. Det var till och med folk som sa det till mig, varpå jag svarade att jag inte gjorde sånt. Vad nu det skulle betyda. Uppenbarligen var det en lögn, eftersom jag grät nästan varje dag. Och sånt gör jag inte i vanliga fall.

I går lyssnade jag på Värvet, när Kristoffer Triumf intervjuar Gunilla Bergström. Hon pratar om det som kallas utmattningsdepression, ett läge hon själv besökt, och mycket av det hon beskriver träffade mig rakt i hjärtat.

Svårigheten med att ta sig igenom en dag. Önskan om att bara vilja sova. Det omöjliga uppdraget att lyfta något från golvet, sätta på sig en strumpa, avgöra om man ska koka kaffe eller gå på toa först. Ni förstår, sådana oerhört komplicerade beslut. Och känslan av att inte riktigt existera, eftersom man inte vill annat än att sova.

När Gunilla berättar om detta påpekar Kristoffer att han aldrig hört någon prata om det förut. Det träffade mig också. För precis så är det. Det pratas inte om det som gör oss sjuka i huvudet. Och det är, när man tänker på det lite till, faktiskt helt sjukt.

Jag vet inte riktigt om man någonsin blir helt frisk från något som har stark koppling till ens egen personlighet, ens höga krav och sätt att vara, men jag vet att det blir bättre. Mycket för att jag haft folk omkring mig som låtit mig prata om det. Tack från hela mitt hjärta till er. Det är den finaste present en person kan få.

I dag fyller jag 29 år. Det har ösregnat stora delar av dagen, men jag är på ett helt strålande bra humör. Jag har valt bra tankar i dag och blivit så glad in i själen över varje grattis jag fått. Ingen frukost på sängen får man i ett enkvinnashushåll, men jag fick en sång av 30 kids i en gymnastikhall. Det får minsann inte alla. Men det fick jag. Och så fick jag även revansch på födelsedagen. Faktiskt på livet i allmänhet. Det gör mig lycklig.



Grattis till min kära vän Soffe också. Du är bra. Jag hoppas du får fira med ett lodjursgäng. Ja, lodjuret, vilken stjärna i naturen.

onsdag 22 juli 2015

Vad spelar ensamheten för roll?

Jag har lovat mig själv att skriva något varje dag. Vad som helst. Kort som långt. Viktigt som oviktigt. Och jag håller löftet till mig själv ganska bra. Men det är inte mycket av det som kommer ut här. Det mesta finns i gömda Worddokument, fina skrivböcker, kanske på en papperslapp eller i min telefon. Inte mycket passerar "publicera". Vilket är befriande på så sätt att det blir väldigt kravlöst. Det finns inga gränser och orden kommer fritt. Men på samma gång kan jag känna en frihet i att låta något komma fram, som andra får ta del av.

Dels för att jag tänker att det inte ska vara skämmigt att åskådliggöra att man är en person med hjärnspöken. Dels för att jag tänker att det kan ju faktiskt då, eventuellt, möjligen, på chans bli en igenkänning för någon. För någon som också har hjärnspöken. Någon som också skäms.

Nog för att jag vet att svamlet mest når ut till närmast sörjande, statistiken talar sitt tydliga språk, men ett publicerat ord finns ändå. Den som letar kan finna. Och som med så mycket annat kan jag ibland tänka, att vad gör skrivandet för nytta om det inte är till nytta för någon annan.

Det är lite så jag livsfilosoferar i största allmänhet. Vad gör jag för nytta om jag inte gör något för någon annan? Hur räknas ett ord som bara lästs av mig? Vad spelar en tanke för roll om den inte blivit handling som gjort någon annan gott? Hur mycket har en dag varit värd om jag inte gjort något som fört någon annan framåt, uppåt, på något sätt i en bra riktning?

Det är därför som jag ibland vill låta det publiceras. Det som tänks, grubblas och sedan skrivs. Och även närmast sörjande kan kanske behöva en igenkänning. Eller i alla fall få hela, ärliga bilden av mig. Det är inte bara yogaeufori, gympabubbla och välstädat hem. Det är en hel massa annat. Hjärnspöken som växer när de får bo i ensamhet. De måste alltså ut ibland – annars äter de upp mig.


torsdag 9 juli 2015

When in Rome...

Tidigare i vår var jag med min mamma i Rom – en helt underbar resa. Och ni vet, när man är i Rom ska man njuta av god mat (man försöker ju i alla fall träffa rätt bland alla fällor), vin och den allmänt råhäftiga stämningen bland jättegammalt och ganska så nytt. Det gjorde vi. Massor. Men jag passade även på att sitta inne på hotellet några timmar en förmiddag. För "when in Rome..." – kan man också skriva prov.

Som ett led i att göra mindre dåliga saker (sådant som får mig att gråta av ångest dagligen) och göra mer rätt saker (sådant som ger energi och lyfter mig), sökte jag in till en kurs på uni nu till hösten. Antagningen skulle ske genom ett urvalsprov och givetvis gavs det samma dag som jag skulle njuta av livet i Rom. Men vet du vad, jag njöt av livet så himla mycket när jag skrev provet. Det var så roligt. Det var så rätt.

I några månader har jag nu gått och intalat mig att jag får ta beskedet när det kommer, och inte stressa i väg i tankarna innan. Men jag har tänkt massor, och mycket på om jag skulle kunna ta en motgång. Troligen inte, har jag kommit fram till varenda gång. Som med det mesta grubbel var det bortkastat. Särskilt mycket eftersom jag i dag fick beskedet att jag är ANTAGEN!

På riktigt, jag blev så glad så jag hoppade nyss lite sprättigt i duschen. Det här var en viktig vinst och en energikick som kom väldigt lägligt. Tack. Tack till mig själv för att jag fortfarande kan något om det jag kan något om. Tack till min mamma, som inte stressade mig, utan lät mig skriva på och skriva färdigt, fastän vi var i Rom.

Det här ska nog bli bra. RÅBRA!


onsdag 8 juli 2015

Allt kan inte sovas på.

Just det. Jag tog mig runt Varvet. Det vet alla som varit omkring mig sedan dess. Men det kan inte upprepas nog. De där 2,1 milen blev så symboliska och gav mig så mycket energi. Det sparkade igång mig igen. Bröt ner mig till dagen efter själva loppet, men efteråt gick jag upp i varv. Som om någon skruvat upp mig. Vilken vinst.

Det har snurrat på så där. Jag har snurrat in i en fartfylld vardag igen. Det är som om ett års borttappad energi kom tillbaka och ville bli använd. Jag kände att det bara var att börja använda. Du vet hur glad man blir när man hittar något man tror är borttappat för alltid. Typ ett smycke med sentimentalt värde som dyker upp i en väska någonstans. Kittlande. Givetvis använder man bara det smycket i veckor sedan.

Som en tänkare kommer jag dock aldrig ifrån mina tankar. Även om jag springer 2,1 mil och lever på lyckorus. I hektiska perioder glömmer jag bara lätt bort att jag tänker, jag lägger allt på hög. Det är så det blir rörigt.

I går hände något som gjorde att jag fick mig en tankeställare. Och det slog mig att jag inte skrivit av mig på länge. Alla experter har sagt att man ska undvika skärmar innan läggdags, men med så många tankar i huvudet kändes papper och penna för långsamt. Drygt 2000 ord senare kände jag att jag bara just hade börjat och kommit igång. Men jag la ner och la mig och sov.

Fast jag sov inte länge. Vaknade av mitt eget suckande och fick sätta mig upp i sängen. Vissa saker kan man kort och gott inte sova på. Vissa saker måste skrivas – kanske egentligen skrikas – ut och skrivas ner. Så jag fortsätter med det. Dessutom vet jag att jag snart är där igen. Där på bilden ni ser. Då blir det återigen lite lugn och ro i själen.


torsdag 4 juni 2015

Väninnekören som sjunger ja.

Har du läst Lena Anderssons Augustprisbelönade "Egenmäktigt förfarande"? Även om du inte gjort det (gör det) förstår du säkert referensen. Huvudkaraktären i romanen är en kvinna, som så många andra kvinnor, brottas med livets olika svårigheter. I med- och motgång har hon, vad hon kallar, en väninnekör. De tycker både det ena och det andra om hur hon bör och ska leva sitt liv. Kan kännas lite gnällig, stundom. I alla fall ur huvudkaraktärens ögon.

Jag har också en väninnekör. Men den är inte gnällig på något vis. Det är en sjungande, dansande, hoppande, ja-sägande grupp kvinnor. Någon föreslår svampplockning – alla säger ja. Någon vill spela boule – alla säger ja. Någon vill ha vinprovning – alla säger ja. En själv vill springa Blodomloppet – alla säger ja (fastän majoriteten flertalet gånger uttryckt starkt förakt mot löpning). En själv föreslår långklänning en onsdag på Operan – alla säger ja, för varför skulle man inte ta på sig den långa svarta när man får ett tillfälle?

Jag har tidigare redogjort för en ny livsstrategi: att säga nej. Den har jag inte övergett. Det är fortfarande något jag försöker lära mig, för att inte ryckas med och ryckas bort. Men i och med att jag nu återigen känner att jag står stadigt på jorden, testar jag också att säga ja. Främst till sådant som skrämmer mig. Sådant som jag vet att väninnekören skulle ha gjort, testat, vågat.

Jag har det bra, jag. En väninnekör som sjunger ja och massor med andra bra personer som gör dagarna så fina. Vissa här. Andra där. Men alla är de delar till att jag börjar känna mig riktigt, på riktigt, hel igen.


fredag 22 maj 2015

Det är mer än bara ett Varv.

Jag är ingen löpare, men – ibland händer det att jag anmäler mig till lopp. Det har hänt tre gånger nu att jag anmält mig till GöteborgsVarvet, världens största halvmaraton. Så stort i antal anmälda för att så många hobbylöpare tar sig an utmaningen. Undertecknad en av dem.

Tre gånger har jag anmält mig i tron om att en startplats ska ge mig motivation att bli en seriös löpare. En sådan som tränar intervaller och springer med pulsklocka. Det har hänt – ingen gång. Tre gånger har jag nu svettats lite inombords så här dagen innan loppet, för att jag insett att jag egentligen inte är i form för att springa 21 kilometer.

Första gången hade jag ett svullet och ömmande knä. Men jag sprang ändå. Andra gången lyckades jag skära upp ett jack i fotleden dagen innan Varvet. Men jag sprang ändå. Nu, tredje gången, har jag under cirka ett års tid burit på någon slags livskris i min ryggsäck. Inte något som direkt hjälpt peppen i vardagen eller gett motivation att köpa en pulsklocka. Men vet du vad, i morgon ska jag springa ändå.

Jag ska visa för mig själv att om än mycket annat har fallit ifrån mig, så sitter den där envisheten kvar. Det ska du minsann få se. Har man anmält sig till ett GöteborgsVarv, då springer man ett GöteborgsVarv. Just i år valde jag att åka till Rom en vecka innan Varvet och satsade på seriös kolhydratladdning i fyra dagar. I kväll har jag druckit vatten (det är viktigt med vätskebalansen) och ätit chips (det är lika viktigt med saltbalansen).

Kommer jag runt på 2 timmar och 30 minuter i morgon får jag nog känna mig nöjd. Man kan ju vara lite snäll mot sig själv. Annars är som bekant smärta bara feghet som lämnar kroppen. Jag kommer garanterat att känna mig som en modigare och bättre version av mig själv i morgon vid denna tiden. Jag längtar så himla mycket efter att få sätta tänderna i den där Kexchokladen och hänga medaljen runt min hals. Den här gången känns det som något mer än bara ett Varv av löpning. Det är viktigt att jag vinner nu. Det är viktigt att envisheten får bestämma.

Springeling, vi ses runt Göteborg!

Som det var 2013.

Som det var 2014.

Som jag laddat i kväll.

torsdag 7 maj 2015

Throwback och låtsaskompisar.

När jag var liten hade jag många låtsaskompisar. Det var Pippi, Tommy och Annika bland annat (varför hitta på egna namn när någon redan skapat tre briljanta figurer åt en?). Vi sprang mellan björkarna på gården och plingade på hos varandra och lekte ihop. Jag lekte också ofta att jag hade en tvilling. Minns särskilt en gång när mamma och pappa satt nere i källaren och tittade på tv. Jag satt i trappen och språkade med mitt osynliga syskon. Spinkade på föräldrarna. Delade hemlisar. Det var liksom min högsta dröm att den där tvillingen en dag bara skulle vara på riktigt.

När jag blev några år äldre fick jag veta hur det gick till när jag föddes. Först kom jag. Mina föräldrar hade i nio månader gått och trott att jag var en Mattias, men det var alltså en Malin, såg de ganska snart. Sedan kom något oidentifierbart. Något läkarna sedan trodde var ett outvecklat foster. Något som skulle kunna ha varit min tvilling.

Redan som foster knuffade jag alltså möjligen bort en potentiell vän och vapendragare. Sa "stick" och vände ryggen. Det följde med till jag lärde mig prata då jag bad mina föräldrar gå ut ur rummet och stänga dörren när jag skulle sova. Och än i dag är jag likadan.

I går hade jag en sån fruktansvärt arg dag. Jag var så där tonårsarg, nästan. Orimligt och lite oförklarligt. Min annars väldigt långa stubin var så nära att explodera. Hela dagen gick jag med sammanbitna käkar och svarta ögon. Det enda som riktigt hjälper sådana stunder är att jag språkar lite med min låtsaskompis. Den vännen kan i dag vara lite olika. Det var länge sedan den var en låtsastvilling. I går var den ett Worddokument och ett pass Bodybalance.

När man redan som foster valt att man ska reda sig på egen hand, är det så jävla svårt att bestämma om sig och låta någon annan vara med och hjälpa till. Den där känslan av att inte kunna, inte klara av, inte lösa allt själv är utlösande för den där orimliga ilskan. Jag blir så arg på mig själv. Jag blir lite som ett barn.


onsdag 22 april 2015

Mindfulness? Nä, vet du vad. Det här gör jag...

De pratar om att koppla av med en bok eller en kopp te. De pratar om mindfulness. De säger att man ska meditera. Men de fattar inte riktigt att det enda som riktigt, riktigt hjälper är att kliva in i en gymnastikhall. Mindfulness? Ja, är jag inte där och då precis i stunden skenar det i väg och blir kaos. När man har peppade gymnaster som vågar kasta sig ut i nya övningar behöver man finnas i nuet.

I kväll hade jag en fartfylld träning med tjejerna. Vi byggde en så kallad raketbana och jäklar vilken fart de fick. De bara öste och jag bara lät dem kötta rondat-flickis-flickis och frivolt-rondat-flickis. Två timmar går alldeles för fort när man har roligt. Det är fortfarande så att gymnastikhallen är ett av de få ställen där jag är helt uppslukad av det jag gör, och inte tänker störiga tankar om annat jävligt.

Jag lyssnade på Greg Poehler när han gästade Värvet och han pratade om hur mycket han idrottat när han var ung, och hur mycket han ångrade det. Han fattade inte varför han lagt så många timmar på att träna och spela basket, det var ju inget han hade nytta av nu. Han skulle ha pluggat mer juridik eller något. Jag kan för mitt liv inte förstå det resonemanget.

Jag blev aldrig någon elitgymnast själv. Jag har aldrig tränat tjejer som vunnit SM-guld. Men det handlar inte om titlar, medaljer eller nyttan jag har av att kunna stå på händer i dag. Det är en passion och en identitet. Jag ångrar inte en endaste sekund jag varit i en gymnastikhall. Jag skulle vara där det dubbla om jag kunde. En gymnastiktimme är aldrig en bortkastad timme. De timmar jag spenderade på Handels i Göteborg när jag läste Turismgeografi, det var bortkastade timmar (förutom när vi läste "Välkommen till Paradiset" av Jennie Dieleman, tips, läs den!).

Jag behöver inte meditera mera. Jag behöver bara få en rejäl dos av gymnastik. Ofta. Helst jämt.


fredag 27 mars 2015

Känner du Tålamodsninjan?

Fredag lunch = fredagsyoga. Ibland undrar jag om instruktören som yogar oss genom fredagslunchen har span på mig. Hans inledande tankar är alltid så träffande. Förra fredagen uppmanade han oss alla att våga nörda på, snöa in och leva ut precis det vi gillar. Det var samma dag som jag hann med ett yogapass mitt i mitt besök på Grammatikfestival på Göteborgs Universitet. I dag uppmanade han till tålamod.

Tålamod var precis det jag pratade om med min hjälpande kvinna i måndags. Och det är precis vad jag brottats med och grubblat på hela veckan. Det visar sig att kombinationen lillasyster + perfektionist + dåligt tålamod = inte strålande.

Jag har alltid velat kunna allt redan innan jag kan det. Jag har alltid velat utföra allt perfekt redan innan jag provat. Jag har alltid velat vara stor, lika stor som alla de andra, som mina äldre syskon. Jag minns när min syster var med i Melodifestivalen 2004, passande nog i Umeå. Vi var och kollade, hejade och hade kul. Sen skulle alla gå på efterfest. Alla utom lillasyster. Hon var bara 17 – och ett halvt. I rimlig tonårsordning hatade jag hela min familj djupt just då. De skulle alltså festa med kändisar från Fame Factory. Jag fick åka hem.

Nu är jag en vuxen person och man kan tro att jag ska ha fått bättre tålamod. Men jag har ju inte det. Kanske skulle jag behöva lära mig av andra delar av familjen. Min brorson Frank, 3 och ett halvt, fick lära känna en alldeles speciell ninja när han var på semester med familjen förra året: Tålamodsninjan. Hans främsta superkraft är att kunna vänta. Att vänta på mat på restaurang, till exempel, kan ju vara evinnerligt tråkigt. Men då kommer ninjan fram och ropar sitt stridsrop: TÅLAAAAAAA-MOD!

Precis som allt annat som verkar vettigt i världen tar jag till mig tankarna om tålamodet. Precis som min hjälpande kvinna sa till mig i måndags, precis som min yogainstruktör sa till mig i dag: låt det ta tid.

Precis som de små blommorna som vill fram på våren. De dör lite ibland. Men om de får lite tid på sig växer de upp igen. Än är jag väl inte en för gammal hund för att lära mig sitta – och vänta, och låta det ta tid.


torsdag 26 mars 2015

Bättre humör bara en timme bort.

Terapi, vitaminer och mineraler, solljus och natur, läsa böcker, träffa vänner, bara vila, åka hem. Jag har fått och får många kärleksfulla tips på vad jag ska göra för att må bra. Men det finns ett som vinner över allt, alltid. Ett tips jag alltid kommer tillbaka till att ge till mig själv: träna.

Bättre humör är sällan mer än en timme bort. En timme av styrka, svett och spänst. Så vet jag att mitt normaljag funkar, därför har jag kört på med denna filosofi fastän det ibland tagit emot.

Jag har gått på mina pass under alla dessa tunga veckor som varit, men med ett motstånd jag inte är van vid. Nu börjar det vända. Äntligen. I tisdags valde jag den tyngre vikten av de två rekommenderade på passet jag var på. I kväll stod jag på huvud på yogan, med visst stöd av instruktören, ska dock tilläggas. Nästa vecka ska jag börja hänga på Göteborgsvarvets löparkvällar.

I kväll gick jag från gymmet och kände så mycket kärlek. Hela den här veckan har jag faktiskt för första gången på länge gått omkring med känslan av att jag verkligen, verkligen tyckt om och gillat. Till och med älskat. Jag älskar min sport, min förening och min hall. Jag älskar mitt gym och mina standardpass. Jag älskar att jag kan gå in i en annan värld, lämna vanliga hjärnan utanför och låta kroppen jobba. Jag kan mässa om fysisk aktivitet i all evig tid. Jag bara älskar det.

Jag älskar känslan av bra träning. Och jag älskar att jag kan känna kärlek för saker igen. För det är precis vad det är: kärlek. Jag blir inte kär i personer. Jag blir kär i min egen kropp när den får hoppa, lyfta, springa, stretcha.


onsdag 18 mars 2015

Livet är ett tillsammansprojekt.

I linje med min nya livsfilosofi säger jag inte bara nej till saker, jag säger även ja till sådant jag tror kan göra mig gott. I mitt Facebookflöde scrollade jag förbi en inbjudan till en inspirationsföreläsning arrangerad av Göteborgsvarvet och tänkte att det var väl en typisk sådan grej jag borde gå på.

Så jag anmälde mig. Flexade ut lite tidigare från jobbet och gick till Gothia Towers. Bra val.

Det var en härlig föreläsning med Petra Månström som driver Maratonbloggen, Charlotta Fougberg som vunnit EM-silver i 3000 meter häck och Christer Olsson som föreläser, inspirerar och är allmänt briljant. Briljanta var de förresten alla tre.

Jag tog med mig en hel del inspiration, min opassande migränkväll till trots, och några fina ord. Särskilt från sistnämnde föreläsare och inspiratör. Till exempel att "livet är ett tillsammansprojekt". Och det är lustigt, senast i går tänkte jag på hur länge jag levt efter filosofin "ensam är stark". Något Christer Olson kastade hårt in i väggen, med påminnelsen om att ensam inte är stark. Ensam i jaktsamhället var den som dog. Och just det har inte förändrats, fastän det enda vi jagar i dag är likes på Insta.

Ensam är åt helvete och jag kan bara ta en migrändag som denna som praktexempel. Då skulle jag i en perfekt värld vilja ha någon som köpte chips och avokado åt mig. Då skulle jag vilja att någon kunde knäcka min rygg för att släppa spänningar. Då skulle jag vilja att någon drog ner alla persienner, la mig i ett mörkt rum och pressade hårt kring mina tinningar. Då skulle jag vilja att mitt liv var ett tillsammansprojekt.

Men det är inte alltid så. Ensam måste ibland vara stark. För vad har ensam annars för val? De obligatoriska migränchipsen (eller pad thai brukar också funka) kan jag köpa själv. Det är svårt att knäcka min egen bröstrygg, men jag kan i alla fall pressa hårt på mina tinningar. Det gör jag tills jag somnar.

Och dagar jag inte har migrän försöker, försöker, försöker jag att göra sådant som gör mig gott. Som att gå på föreläsning till exempel. Där man får lyxigt fika och en stund kring reflektion.


måndag 16 mars 2015

Jag är snabbare än Google Maps.

Måndagar har blivit min tänkardag. Så här har det blivit, jag har svalt stoltheten att vilja klara allt själv och insett att det är okej att ta hjälp av folk för att själv bli som folk igen. Så jag träffar en person och pratar om min ångest. Eller vad det nu är. Vi ska ses varje måndag. I obestämd framtid.

Hör så obehagligt det låter. Men väl på plats i stolen med denna kvinna är jag på något underligt sätt ändå rätt bekväm. Det är som att läsa högt ur en dagbok som skrivits i hemlighet i många år. Befriande. Samtidigt som det är lite skräckinjagande.

I dag är det måndag, så i dag var jag där. Jag gav henne detaljer om livet och vägen och la bitar över hur jag nog hamnat just där, i en stol hos henne. Vid ett tillfälle tittade hon på mig och slog sig för pannan: "men när har du hunnit vara ledig och ta hand om dig själv?" undrade hon. Och då var det som en pollett föll ner hårt i mitt huvud och mina ögon fylldes med tårar.

Hennes stol står på ett kontor helt på andra sidan stan. Det var promenadvänligt väder ute i dag, så jag tänkte att jag kunde gå till vårt möte. 1 timme och 16 minuter, enligt Google Maps. Jag var framme efter 45.

Går jag verkligen så snabbt? Så mycket snabbare än Google Maps? Vad missar jag i mitt liv när jag ångar på utan hänsyn? Människor som vill komma nära? En stad som vill visa upp allt fint den har? Smak av gott kaffe och solstrålar som efter flera månader varit borta, men vill börja värma igen?

Resten av dagen var det som om jag blev lite åksjuk och illamående. Som tur var fick jag fly in till gympabubblan en stund under kvällen. Där står tiden utanför bara stilla, medan tiden i hallen går fort för att det är så roligt. Tack och lov för det, i alla fall.


onsdag 11 mars 2015

Om lånebarn och föreningsliv.

Är du engagerad i en idrottsförening för barn och unga? Inte? Nej, jag tänkte nästan det. Jag lär känna ganska få utanför min egen föreningssfär som coachar kids. Och ni vet bara inte vad ni missar.

UR har gjort den helt fantastiska programserien "Idrottens himmel och helvete", som behandlar precis det som namnet antyder, bra och dålig sidor i föreningslivet. När jag slog på ett avsnitt nu för en halvtimme sedan kom jag in mitt i ett samtal som handlade om hur idrotten skriker efter ledare som engagerar sig i alla barn som vill idrotta. Har man en unge som håller på kan man hänga i hallen. När barnet lägger av slutar föräldern också. Hur tänker man då att det ska gå runt?

Jag har ett flertal gånger fått frågan "har du egna barn i föreningen?" och inget konstigt med det egentligen. En person i min ålder kan absolut ha barn i föreningsredo ålder. Men nej, jag har inga egna barn och det är inte därför jag engagerar mig. Däremot har jag massor med lånebarn. Det blir lite så när man är tränare. Jag må vara utan biologiska barn, men jag har haft gympakids sedan jag var 13 år gammal.

Kärleken till sporten är drivkraft nummer ett, men den kärleken skulle inte finnas alls om det inte vore för att det finns så underbara ungar som vill lära sig sporten och ha kul tillsammans. Om du inte varit engagerad i en idrottsförening någon gång i ditt liv kan du säkert inte förstå. Stackars dig. Föreningslivet är det som gett mig mest lycka genom alla jobbiga tider. Alltid.

Får jag någon gång egna barn kommer jag följa dem genom träningen. Väljer de innebandy kanske jag tar på mig rollen som speaker på hemmaplan, blir det fotboll får jag väl bli materialare eller något. Men jag hoppas ju att det blir gymnastik, så vi kan matcha våra träningstider, för det är tveksamt om jag någonsin kommer att lämna hallen.


söndag 8 mars 2015

Språkets magi och en dröm som inte kan uppfyllas.

Det finns få saker som berör mig så mycket som språk i olika former. Alla berörs vi av språk, men jag tror att vi är två olika läger: de som reflekterar över det och de som bara hänger med. Jag tillhör kategori ett. Jag tänker på det ofta. Och bryr mig.

Ibland bryr jag mig så till den milda grad att jag blir irriterad och rentav förbannad på att så många får använda språket som om de vore proffs, när de i själva verket inte har någon koll alls. Det gäller främst det skrivna ordet. Jag är ocharmigt språkelitistisk, och när den där irritationen smyger sig på säger jag till mig själv att "du är inte så jävla mycket bättre du, det sitter säkert någon på andra sidan och vrider sig av ditt språkbruk också, så håll käft". Och så försöker jag undvika att läsa stycken av "skribenter" jag inte gillar. Enkelt.

Den mer mjuka, reflekterande sidan kommer fram när jag hör språk. Hela jag flyttas till en annan tid, reser till en annan plats, hamnar i ett helt nytt sinnestillstånd beroende på hur ett ord uttalas, hur språkmelodin gungar och var i munnen tungan ligger när orden flyger fram.

När jag hör finlandssvenska sveper ett vemod över bröstet, samtidigt som jag med värme minns blommiga kjolar, en Volvo som doftar jordbruk och olja, smaken av bräckt vatten, doften av nyklippt gräs och tång och krämig köttgryta med potatis. Jag ser en symaskin och krokiga fingrar, en kortlek som är nött i kanterna och hör något om svenska kungar och Finska vinterkriget.

När Björn Ferry refererar skidskytte vill jag flytta tillbaka till Norrland på sekunden och kan inte tänka mig något vackrare än Bottenviken och björkar.

Och när en amerikan öppnar munnen, helst inte någon regisserad skådespelare, utan en person från verkligheten, då vill jag flytta tillbaka till DC och få bre på med yäää så det står härliga till. Jag blir alldeles till mig. Hör klackarna från K Street och bländas av monumentens storhet.

Språk är magi i min värld. Lycko Finlands befolkning som får lära sig två språk i skolan. Ibland surar jag över att mina föräldrar aldrig lärde mig finska med modersmjölken (ja, mamma, jag vet, ni fick inte heller finska med modersmjölken, utan på skolgården, men ändå). Min högsta dröm i livet kommer aldrig att gå i uppfyllelse – tänk de som får vara riktigt på riktigt tvåspråkiga.



lördag 7 mars 2015

Allt är inte alltid bäst.

Vad gör du i dag? Vad har du gjort i dag? Vad ska du göra i kväll? Det ska göras så mycket hela tiden. I alla fall när jag, i min hjärna, tänker på den perfekta tillvaron. Men vad är det egentligen som räknas som att göra något?

Lite som jag skrev för några dagar sedan jobbar jag med en ny taktik i livet. Jag försöker säga nej och dra lite i bromsen. Men helt görolös vill jag så klart inte vara. Jag mår bra av att göra. I grund och botten är jag en aktiv person som trivs i lite högre tempo. Däremot behöver jag kanske inte alltid göra allt. Särskilt inte med tanke på att jag, vad jag än tar mig an, strävar efter perfektion.

Så ta den här dagen, denna lördag i mars, som exempel. Att äta frukost, träna gympatjejerna och sen sitta ett par timmar vid köksbordet, dricka kaffe, äta choklad och läsa DN – det är väl en dag lika bra som någon annan. Det är en lördag som räknas den också. Att vara i hallen känns förvisso alltid som väl investerad tid, men att bara sitta vid ett köksbord en lördag kanske kan kännas bortkastat. Fast NÄE! Det är inte bortkastat. Det är så sjukt värt och jag älskar mitt kök. Och choklad.

I min hall har jag hängt upp en påminnelse om att jag inte behöver göra allt. Någonting kommer jag ändå alltid att hålla på och göra. Det kanske räcker bra det med.


tisdag 3 mars 2015

Femåring funderar. Moster reflekterar.

Största delen av min familj bort alldeles för långt ifrån mig, alldeles för långt för vad som egentligen är okej. Men en liten del finns här nära, på bara några få mils avstånd. Ibland flyttar jag in hos delen av min familj som är här. Faktum är att jag hängt så mycket med dem förut att min äldsta systerson länge trodde att jag tillhörde dem. Jag minns att han blev väldigt fundersam när han en gång fick höra att vi inte har samma efternamn. Har man inte det när man är i samma familj?

Denne systerson är numera fem år gammal (fem år gammal, versaler och jättemånga utropstecken). Han funderar fortfarande över saker. I går vid frukostbordet, till exempel, frågade han mig: "Milon, är det roligt att bo ensam i en lägenhet?"

Jag valde att fokusera mitt svar på de positiva grejerna med enmanshushållet: "Javisst, jag kan äta godis till frukost och får hoppa i sängen hur mycket jag vill" (aktiviteter jag vet att nämnda systerson gillar). 

Femåringen tittade storögt på mig: "Nähä!?" varpå jag svarade att det är helt sant, precis som allt annat jag säger (på senare år har han börjat ifrågasätta all fakta jag serverar honom, precis som jag själv sedan länge gjort med mina egna, äldre syskon – klok kille).

Och det är väl lite så ändå, att det är mycket som är skönt med att bo själv. Förjävla ensamt ibland, men jag får minsann bestämma precis hur jag vill ha det. Ibland äter jag godis till frukost. Jag hoppar alldeles för sällan i sängen, men jag får vara precis så pedant och noga som jag vill vara, utan att någon fördömer, suckar, eller blir obekväm.

Jag får lägga mig raklång, ostörd på soffan varje lördag förmiddag efter morgonträningen med gymnasterna. Just den stunden kollar jag ofta ut över mitt lilla hem och känner att jag har det ganska bra. Här har jag min borg och den är nästan lite för bra för att någon annan ska få vara med. 


fredag 27 februari 2015

Av. På. Omstart.

När apparna slutar funka som de ska eller Word bara hänger upp sig och flippar ur, vad gör man då? Jo, man stänger av och startar om. Låter mobil eller laptop dö en stund för att sedan börja leva som vanligt igen. Friktionsfritt.

När hjärnan slutar funka och känslorna ballar ur, vad gör man då? Det går ju liksom inte att dö ett tag och sen börja leva. Somliga är förvisso av den tron att vi lever flera gånger (undertecknad inkluderad på något litet hörn, men det är en annan utläggning), men det är ju inte samma typ av dö-leva-igen-grej.

Själva grejen med att stänga av och slå på handlar mer om en paus från allt i ett slags vakuum av existens. Det slutar vara för en stund. System rensas. Processer vilas. Och vid omstart är det fräscht och på banan. Jag vill ändå tro att man kan göra någon sådan slags omstart med sin egen hjärna och egentligen hela sitt eget liv.

Jag försöker. Och jag tänker att en del i den processen kan vara att göra saker annorlunda. Inte harva på som alltid. Det har ju uppenbarligen lett till overload.

Tidigare i veckan hände två saker som aldrig hänt förut, in the history of ever. Jag öppnade kalendern på jobbet och den var helt tom. Alltså helt tom. Inte ett enda möte inbokat. Visserligen öppnade jag den för att boka in ett möte, men känslan varade ändå en liten stund. Samma dag lät jag bli att äta prinsesstårta när företaget samlades för ett födelsedagsfirande. Jag avstod alltså från sockret. Sa nej till fika.

Det är lite min nya grej – att testa att säga nej. Stänga av och starta om, i stället för att konstant vara på och igång. Det är himla mycket svårare än vad man kan tro, men lärorikt, tror jag. Och i stunden ganska befriande. Det blir lite som att ta tillbaka kontrollen och bestämma själv hur det ska vara.

Reboot.


tisdag 24 februari 2015

Snart skiter jag i det här och biter ihop ändå.

Så här är det. Jag har dåligt tålamod. Riktigt dåligt tålamod. Det tillhör nog kategorin sämre egenskaper hos mig själv. Och som resultat av det dåliga tålamodet blir jag lätt på dåligt humör och rätt otrevlig. Typ så som jag känner mot mig själv just, precis nu.

Nu har jag gått med känslodörren öppen så länge, blottat mig för fler än vad jag någonsin gjort tidigare, och varit ärlig mot både mig själv och personer som jag i vanliga fall inte skulle tänka på att släppa nära. Och nu då? Vad gör jag nu då? Varför händer inget konkret? Varför är jag fortfarande trög i hjärnan? Långsam i handling?

Jag har tidigare redogjort för besök ett och två på Vårdcentralen. Det första katastrofala, där jag grät och satt apatisk och stirrade ut genom fönstret. Det andra lite mer ödmjuka, där jag mest suckade och var trött. I måndags var jag på det tredje besöket. Det blev av mer irriterad karaktär. Varför händer inget? Varför blir jag inte bara mig själv?

Jag är less på att vara dum i huvudet och inte riktigt hänga med – hålla låg standard och inte orka tempot. Jag orkar snart inte prata mer om hur jag mår. Den här sårbarheten spelar snart ut mitt tålamod. Kanske mitt ego? Snart stänger jag dörren och kör på det koncept som kört mig i botten – bit ihop. Det är väl ingen råbra strategi, med tanke på utfallet, men det är i alla fall mer den jag är, än en som bara jämrar sig.

Jag hatar att känna mig som någon som inte riktigt funkar, någon som är trasig. I slutändan har jag bara mig själv och jag vill bara reda mig. Åh. Så sjukt irriterad jag kan bli på mig själv. I dag är ingen bra dag att vara jag i sällskap med mig själv.


torsdag 19 februari 2015

Hur ser hon ut?

Hur ser man ut utanpå när man är trasig inuti? Det är inte alltid så lätt att veta. Och det finns faktiskt inget riktigt svar.

Det är klart, sömnlösa nätter och konstant gråt i halsen sätter sig som ringar runt ögonen och röda och blanka ögon. Jag vet inte om någon påpekade eller ens märkte, men det var den spegelbild jag såg under många, många veckor för ett tag sedan. Hon såg bedrövlig ut. Hon var ingen jag ville hänga med. Men ändå var jag tvungen, trodde jag.

Det jag förstod efter att ha tittat på henne riktigt noga var att jag var den enda som kunde ändra den spegelbilden. Och jag tror det börjat hända. Någon, eller till och med några, påpekade för någon vecka sedan att jag ser piggare ut. Det gjorde mig faktiskt riktigt glad. Jag hoppas att det syntes. Jag vill helst att jag ska se ut som en glad och pigg person, en sådan person jag vill vara. Har hört att man är halvvägs där om man klistrar på ett leende.

Men sen är det så väldigt svårt att förklara den där känslan som lägger sig i kroppen efter att en hel dag har forcerat fram pigghet och klara ögon – om man nu lyckats med det. Känslan av kaos, känslan av trötthet, känslan av ångest, oro och ensamhet.

Den känslan syns inte riktigt utanpå. Men den härjar fritt inuti. Den går att trycka undan, men jag har förstått att det i långa loppet inte hjälper mig. Jag behöver hjälp att möta den, låta den vara synlig och acceptera att den är. Bara då tror jag att det kan lägga sig ett lugn inuti, som syns i spegelbilden utanpå.

Jag försöker. Jag jobbar på det. Och bara grejen att jag kan erkänna det gör mig faktiskt rätt stolt. (Fast jag kommer nog aldrig sluta vara ledsen när jag flyger bort från Umeå, det bara är så och kommer alltid att synas.)


tisdag 10 februari 2015

Balans och acceptans.

De senaste veckorna har för mig handlat mycket om att hitta en tillvaro där jag lägger lagom mycket energi på lagom mycket grejer. Det går liksom inte att alltid vara all in, i allt jag kastar mig in i. Men det är lite det som är mitt problem.

Jag har svårt att ge annat än allt. Är typiskt dålig på att säga nej och när jag säger ja kan jag inte tänka mig annat än att leverera på topp. För det är så det ska vara. Men när livet kommer ikapp och verkligheten visar hur den är funkar ekvationen inte och summan av ett plus ett blir helt plötsligt en miljon. Vem kan balansera det?

För att orka bära vardagen går det inte att bara nöja sig med perfektion och fläckfri prestation. För så är det inte. Jag är skitdålig på jättemånga saker. Jag har massor med brister. Jag är långt ifrån bra på allt jag tar mig för. Och även det jag kan, kan jag göra fel på. Men det är just det där sista som gnager och ger prestationsångest av mått som du nog inte ens kan förstå.

Jag kan gräma mig en månad över ett stavfel i ett nyhetsbrev. Jag skäms om jag missat uppenbara fel i ett korr. När det levereras tryckt material till kontoret vågar jag inte titta på det förrän flera veckor senare. Tänk om jag skulle ha råkat blanda ihop de med dem. Tänk om jag skulle ha snubblat förbi en särskrivning. Då skulle ju alla i hela världen tro att jag är helt dum i huvudet. Jag skulle aldrig få ett skrivuppdrag igen.

Rimligt? Rimligt.

Eller stört. Vid närmare eftertanke slår det mig att jag kanske borde bli bättre på att acceptera att trötta ögon ibland missar uppenbara fel. Jag borde lära mig att sätta gränser för hur mycket jag kan lägga min själ i det jag gör och hur höga krav jag kan ha på det jag presterar.

Jag borde ge en chans till det här med acceptans, kanske hitta lite balans.


onsdag 4 februari 2015

När man får feeling. Och när det känns så jävla bra.

Tighta tights. Svettig svett. Köttigt kött. Inte sånt kött som man äter, utan kött som i att ta i och inte ge upp. Ni vet den känslan när man har bokat två träningspass. Som man går på. Och sen stannar på ett tredje, bara för att man får feeling. Den känslan. DEN KÄNSLAN!

Jag håller i den känslan, hårt så in i helvete (jag får alltid lite dåligt samvete när jag svär, min mamma tycker det är fult, men ibland behövs ett kraftuttryck).

Jag hade bokat in mig på två pass i kväll. Det första har jag kört förut, det andra var ett nytt som jag tänkte kunde vara värt att prova. Under första passets avslappning undrade jag om jag ändå inte bara skulle gå hem. Men det gjorde jag inte. Jag stannade. Och jag hade roligt. Jag skrattade och kände mig lätt, fastän jag var ganska klumpig på pilatesbollen.

Och när pass två var klart flaggade instruktören för ett tredje pass. "Nej, någon måtta får det vara", tänkte jag och gick till mitt skåp. Men sen slogs jag av den där känslan. Jag fick feeling och gick tillbaka till salen. Varför inte, liksom?

Efter två och en halv timmes träning gick jag från gymmet med en underbar känsla i kroppen. Och det var inte bara känslan av att vara genomtränad. Det var nog framför allt med den underbara känslan av kontroll och förmågan att ta rätt beslut.

Precis just där och då kände jag mig som mig själv. Som en person som köttar, inte ger upp, tar kontroll över sig själv och ser till att ta rätt beslut. Det ska nog bli folk av mig igen också.

Mamma, i kväll kände jag mig glad. Så att jag nästan vill använda en svordom för att förklara.


I tighta tights och svettig svett har jag alltid mått bra. Det ska jag komma ihåg.
Bilder från favoritgymmet i Washington. Många, långa svettiga timmar där.

fredag 30 januari 2015

Två stick och tusen tankar senare.

Kala väggar, vita rockar, oro i luften och en alldeles särskild ångest som lägger sig över hela rummet. Ni vet vad jag pratar om – Vårdcentralen. Jag är ingen stammis på detta obehagliga ställe. Dit går jag inte om jag inte måste. Dit går jag bara när det verkligen krisar. Typ när jag efter en vecka själv försökt behandla mina svinkoppor som spritt sig över hela vänstra ansikthalvan, och jag fått feber och svindel. Då, då går jag möjligen dit. Det var 2008, eller kanske 2009.

Och så var jag där för tre veckor sedan. Det var katastrofalt. Jag tappade all värdighet och grät från att jag klev in till att jag klev ut. Gick hem och nästan hulkade. Skamsen och trött. Kommer inte ihåg om det regnade, men det kändes som en typisk regndag.

I dag var jag där igen. Som vanligt med klumpen i magen, men inte lika gråtig. Jag gick inte hem och hulkade. Det får väl kanske ses som något slags framsteg. Promenerade suckande hem, med två stick i armen, tusen tankar i huvudet.

"Biomedicinsk analytiker" stod det på namnbrickan på kvinnan som stack mig. Två gånger. Det var en mindre gång än vad hon pratade med mig. "Du kan sitta där", "Oj, den åkte ut, får sticka igen" och "Det var det", var de tre fraser hon bjöd på. Jag vet inte varför jag tackade när jag gick, antar att det hör till pliktkänslan.

Jag tror inte det är något fel i mitt blod. Jag är inte sjuk i kroppen. Har alltid varit en frisk person. Jag behöver nog bara ett plåster i pannan, för att skingra tankarna. Kanske också ett över bröstet, för att lösa upp den tunga plattan.

Vårdcentralen. Hmm. Ja, jag gick i alla fall inte därifrån hulkande. I dag dalade stora snöflingor. Mjukt. Lite som mitt hjärta blivit, mjuknat. Det blir kanske bättre med små steg. Det är så man får tänka.


torsdag 29 januari 2015

#skrivterapi

Vissa dagar är skrivandet det enda som bringar ordning i kaoset. I kombination med yogaliknande träning tror jag att det kan vara ett vinnande koncept för att hitta lite balans i den svajande tillvaron jag försatt mig i för tillfället. Eller – skrivande har oavsett tillstånd alltid varit en del av min vardag. På olika sätt och olika mycket.

Jag tänker mycket. Det gör kanske alla. Jag vet inte – men jag tänker i alla fall mycket. Däremot säger jag inte särskilt mycket av vad jag tänker på. Det blir lätt så när man bor själv. Vem ska man säga något till när man är ensam? Tänket hopar sig lätt och då måste det skrivas ner.

Olika tankar behöver olika skrivande behöver olika format behöver olika hjälpmedel.

Min MacBook Pro – när det är många tankar som snabbt behöver få forsa ut. Jag öppnar Word, ställer in skrivläge och låter det rasa. I går kom nästan 4 000 ord av bara farten. Jag läser dem väldigt sällan när jag skrivit dem. Jag vill inte alltid veta.

Cowbird – när tankarna är på engelska och inte går att översätta. Ja, det händer ibland. Tydligen pratar jag i sömnen på engelska, det sa pappa efter att ha övernattat här några nätter. Att skriva på engelska är ibland mer förlösande än att skriva på svenska.

Twitter – när nonsens i kort format bara behöver få släppas fritt. Jag twittrar, jag kvittrar. Inget mer med det. Det är bara ord som vill flyga. @malinbergstroem

Fågelboken från Norrland – bara för känslor, vilka känslor som helst, och ny för i år. Tankar om nuet och allt som snurrar. Det som ingen får veta, men som jag själv en dag kanske ändå måste läsa och läsa upp för att gå vidare.

Den gröna, "My Big Book of Brilliance" – där det bara får stå positiva ord och pepp. På riktigt. Jag har inte skrivit en enda dålig tanke där. Bara sådant jag drömmer om, ser fram emot, sådant som kan hjälpa mig på vägen. Planer och genidrag.

Boken med olika resmål – ja, den är full av det ena och det andra. Träningsplaneringar för kidsen, ledarutbildning, blogguppslag, jobbtankar, reseskildringar. Lite ditt och datt från flera år tillbaka.

Lilla rosa – en bok för träningstankar. Mest som en påminnelse om att jag faktiskt aldrig är mer än ett träningspass ifrån ett, om inte alla gånger bra, så i alla fall lite bättre humör.

Och så skriver jag ibland anteckningar i min telefon, på lösa pappersblad, på post-its eller vad som finns nära till hands. Ja just det, den här bloggen också. Som till en början skulle försöka hållas inom vissa ramar, men sedan bara ballade ur och blev ännu ett skrivarforum för allt tänk. Sånt som jag tänker att någon, någonstans, kanske, möjligen, eventuellt får ut något av att läsa.

Jag vet inte, men jag får i alla fall ut det jag tänker på.


torsdag 22 januari 2015

En stund av lättnad. Namaste.

Avenyn bjuder på uppförsbacke. Hela vägen från Kungsportsplatsen till Götaplatsen. Och så fortsätter det hela vägen hem. Det är aldrig särskilt festligt. Ibland svär jag för mig själv. Eller högt. I dag när jag cyklade hem – något senare än vad jag egentligen skulle – kände jag dock en bra känsla. Konstigt nog, i just det läget.

Det var många, många dagar sedan jag kände lättnad. Men i dag var det som om ångesten flög bort för en stund. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske var det på grund av den gulliga hunden mina kära kolleger placerat på mitt skrivbord. Kanske var det för att snöflingor dalade lite vackert. Kanske var det för att jag hade ett yogapassa inplanerat.

Jag analyserade inte vidare. Det är en typisk sådan aktivitet som gör mig trött. Jag försökte greppa tag i känslan i stället. Cyklade hem. Försökte behålla lugnet. Göra en sak i taget och låta varje del ta sin tid. Efter matlagning, tvättid och en stunds vila gick jag på det inplanerade yogapasset. Jag blev glad över att min kropp var starkare än vad jag hade räknat med.

Men vid avslappningen blev det kortslutning i hjärnan och jag hade väldigt svårt att stänga av. Stress, press, prestationsångest och ensamhet. I stället för att koppla bort kopplade jag på garden och försökte boxa bort dåliga tankar.

Det var ändå en ganska bra dag i dag. Den insikten gör mig glad. Att just den känslan är mer av ett undantagstillstånd gör mig trött. Brottningsmatchen mellan tankar och känslor fortsätter. Men det är lite av en ljusglimt att veta att det ibland går att stänga av.

Namaste.