fredag 27 mars 2015

Känner du Tålamodsninjan?

Fredag lunch = fredagsyoga. Ibland undrar jag om instruktören som yogar oss genom fredagslunchen har span på mig. Hans inledande tankar är alltid så träffande. Förra fredagen uppmanade han oss alla att våga nörda på, snöa in och leva ut precis det vi gillar. Det var samma dag som jag hann med ett yogapass mitt i mitt besök på Grammatikfestival på Göteborgs Universitet. I dag uppmanade han till tålamod.

Tålamod var precis det jag pratade om med min hjälpande kvinna i måndags. Och det är precis vad jag brottats med och grubblat på hela veckan. Det visar sig att kombinationen lillasyster + perfektionist + dåligt tålamod = inte strålande.

Jag har alltid velat kunna allt redan innan jag kan det. Jag har alltid velat utföra allt perfekt redan innan jag provat. Jag har alltid velat vara stor, lika stor som alla de andra, som mina äldre syskon. Jag minns när min syster var med i Melodifestivalen 2004, passande nog i Umeå. Vi var och kollade, hejade och hade kul. Sen skulle alla gå på efterfest. Alla utom lillasyster. Hon var bara 17 – och ett halvt. I rimlig tonårsordning hatade jag hela min familj djupt just då. De skulle alltså festa med kändisar från Fame Factory. Jag fick åka hem.

Nu är jag en vuxen person och man kan tro att jag ska ha fått bättre tålamod. Men jag har ju inte det. Kanske skulle jag behöva lära mig av andra delar av familjen. Min brorson Frank, 3 och ett halvt, fick lära känna en alldeles speciell ninja när han var på semester med familjen förra året: Tålamodsninjan. Hans främsta superkraft är att kunna vänta. Att vänta på mat på restaurang, till exempel, kan ju vara evinnerligt tråkigt. Men då kommer ninjan fram och ropar sitt stridsrop: TÅLAAAAAAA-MOD!

Precis som allt annat som verkar vettigt i världen tar jag till mig tankarna om tålamodet. Precis som min hjälpande kvinna sa till mig i måndags, precis som min yogainstruktör sa till mig i dag: låt det ta tid.

Precis som de små blommorna som vill fram på våren. De dör lite ibland. Men om de får lite tid på sig växer de upp igen. Än är jag väl inte en för gammal hund för att lära mig sitta – och vänta, och låta det ta tid.


torsdag 26 mars 2015

Bättre humör bara en timme bort.

Terapi, vitaminer och mineraler, solljus och natur, läsa böcker, träffa vänner, bara vila, åka hem. Jag har fått och får många kärleksfulla tips på vad jag ska göra för att må bra. Men det finns ett som vinner över allt, alltid. Ett tips jag alltid kommer tillbaka till att ge till mig själv: träna.

Bättre humör är sällan mer än en timme bort. En timme av styrka, svett och spänst. Så vet jag att mitt normaljag funkar, därför har jag kört på med denna filosofi fastän det ibland tagit emot.

Jag har gått på mina pass under alla dessa tunga veckor som varit, men med ett motstånd jag inte är van vid. Nu börjar det vända. Äntligen. I tisdags valde jag den tyngre vikten av de två rekommenderade på passet jag var på. I kväll stod jag på huvud på yogan, med visst stöd av instruktören, ska dock tilläggas. Nästa vecka ska jag börja hänga på Göteborgsvarvets löparkvällar.

I kväll gick jag från gymmet och kände så mycket kärlek. Hela den här veckan har jag faktiskt för första gången på länge gått omkring med känslan av att jag verkligen, verkligen tyckt om och gillat. Till och med älskat. Jag älskar min sport, min förening och min hall. Jag älskar mitt gym och mina standardpass. Jag älskar att jag kan gå in i en annan värld, lämna vanliga hjärnan utanför och låta kroppen jobba. Jag kan mässa om fysisk aktivitet i all evig tid. Jag bara älskar det.

Jag älskar känslan av bra träning. Och jag älskar att jag kan känna kärlek för saker igen. För det är precis vad det är: kärlek. Jag blir inte kär i personer. Jag blir kär i min egen kropp när den får hoppa, lyfta, springa, stretcha.


onsdag 18 mars 2015

Livet är ett tillsammansprojekt.

I linje med min nya livsfilosofi säger jag inte bara nej till saker, jag säger även ja till sådant jag tror kan göra mig gott. I mitt Facebookflöde scrollade jag förbi en inbjudan till en inspirationsföreläsning arrangerad av Göteborgsvarvet och tänkte att det var väl en typisk sådan grej jag borde gå på.

Så jag anmälde mig. Flexade ut lite tidigare från jobbet och gick till Gothia Towers. Bra val.

Det var en härlig föreläsning med Petra Månström som driver Maratonbloggen, Charlotta Fougberg som vunnit EM-silver i 3000 meter häck och Christer Olsson som föreläser, inspirerar och är allmänt briljant. Briljanta var de förresten alla tre.

Jag tog med mig en hel del inspiration, min opassande migränkväll till trots, och några fina ord. Särskilt från sistnämnde föreläsare och inspiratör. Till exempel att "livet är ett tillsammansprojekt". Och det är lustigt, senast i går tänkte jag på hur länge jag levt efter filosofin "ensam är stark". Något Christer Olson kastade hårt in i väggen, med påminnelsen om att ensam inte är stark. Ensam i jaktsamhället var den som dog. Och just det har inte förändrats, fastän det enda vi jagar i dag är likes på Insta.

Ensam är åt helvete och jag kan bara ta en migrändag som denna som praktexempel. Då skulle jag i en perfekt värld vilja ha någon som köpte chips och avokado åt mig. Då skulle jag vilja att någon kunde knäcka min rygg för att släppa spänningar. Då skulle jag vilja att någon drog ner alla persienner, la mig i ett mörkt rum och pressade hårt kring mina tinningar. Då skulle jag vilja att mitt liv var ett tillsammansprojekt.

Men det är inte alltid så. Ensam måste ibland vara stark. För vad har ensam annars för val? De obligatoriska migränchipsen (eller pad thai brukar också funka) kan jag köpa själv. Det är svårt att knäcka min egen bröstrygg, men jag kan i alla fall pressa hårt på mina tinningar. Det gör jag tills jag somnar.

Och dagar jag inte har migrän försöker, försöker, försöker jag att göra sådant som gör mig gott. Som att gå på föreläsning till exempel. Där man får lyxigt fika och en stund kring reflektion.


måndag 16 mars 2015

Jag är snabbare än Google Maps.

Måndagar har blivit min tänkardag. Så här har det blivit, jag har svalt stoltheten att vilja klara allt själv och insett att det är okej att ta hjälp av folk för att själv bli som folk igen. Så jag träffar en person och pratar om min ångest. Eller vad det nu är. Vi ska ses varje måndag. I obestämd framtid.

Hör så obehagligt det låter. Men väl på plats i stolen med denna kvinna är jag på något underligt sätt ändå rätt bekväm. Det är som att läsa högt ur en dagbok som skrivits i hemlighet i många år. Befriande. Samtidigt som det är lite skräckinjagande.

I dag är det måndag, så i dag var jag där. Jag gav henne detaljer om livet och vägen och la bitar över hur jag nog hamnat just där, i en stol hos henne. Vid ett tillfälle tittade hon på mig och slog sig för pannan: "men när har du hunnit vara ledig och ta hand om dig själv?" undrade hon. Och då var det som en pollett föll ner hårt i mitt huvud och mina ögon fylldes med tårar.

Hennes stol står på ett kontor helt på andra sidan stan. Det var promenadvänligt väder ute i dag, så jag tänkte att jag kunde gå till vårt möte. 1 timme och 16 minuter, enligt Google Maps. Jag var framme efter 45.

Går jag verkligen så snabbt? Så mycket snabbare än Google Maps? Vad missar jag i mitt liv när jag ångar på utan hänsyn? Människor som vill komma nära? En stad som vill visa upp allt fint den har? Smak av gott kaffe och solstrålar som efter flera månader varit borta, men vill börja värma igen?

Resten av dagen var det som om jag blev lite åksjuk och illamående. Som tur var fick jag fly in till gympabubblan en stund under kvällen. Där står tiden utanför bara stilla, medan tiden i hallen går fort för att det är så roligt. Tack och lov för det, i alla fall.


onsdag 11 mars 2015

Om lånebarn och föreningsliv.

Är du engagerad i en idrottsförening för barn och unga? Inte? Nej, jag tänkte nästan det. Jag lär känna ganska få utanför min egen föreningssfär som coachar kids. Och ni vet bara inte vad ni missar.

UR har gjort den helt fantastiska programserien "Idrottens himmel och helvete", som behandlar precis det som namnet antyder, bra och dålig sidor i föreningslivet. När jag slog på ett avsnitt nu för en halvtimme sedan kom jag in mitt i ett samtal som handlade om hur idrotten skriker efter ledare som engagerar sig i alla barn som vill idrotta. Har man en unge som håller på kan man hänga i hallen. När barnet lägger av slutar föräldern också. Hur tänker man då att det ska gå runt?

Jag har ett flertal gånger fått frågan "har du egna barn i föreningen?" och inget konstigt med det egentligen. En person i min ålder kan absolut ha barn i föreningsredo ålder. Men nej, jag har inga egna barn och det är inte därför jag engagerar mig. Däremot har jag massor med lånebarn. Det blir lite så när man är tränare. Jag må vara utan biologiska barn, men jag har haft gympakids sedan jag var 13 år gammal.

Kärleken till sporten är drivkraft nummer ett, men den kärleken skulle inte finnas alls om det inte vore för att det finns så underbara ungar som vill lära sig sporten och ha kul tillsammans. Om du inte varit engagerad i en idrottsförening någon gång i ditt liv kan du säkert inte förstå. Stackars dig. Föreningslivet är det som gett mig mest lycka genom alla jobbiga tider. Alltid.

Får jag någon gång egna barn kommer jag följa dem genom träningen. Väljer de innebandy kanske jag tar på mig rollen som speaker på hemmaplan, blir det fotboll får jag väl bli materialare eller något. Men jag hoppas ju att det blir gymnastik, så vi kan matcha våra träningstider, för det är tveksamt om jag någonsin kommer att lämna hallen.


söndag 8 mars 2015

Språkets magi och en dröm som inte kan uppfyllas.

Det finns få saker som berör mig så mycket som språk i olika former. Alla berörs vi av språk, men jag tror att vi är två olika läger: de som reflekterar över det och de som bara hänger med. Jag tillhör kategori ett. Jag tänker på det ofta. Och bryr mig.

Ibland bryr jag mig så till den milda grad att jag blir irriterad och rentav förbannad på att så många får använda språket som om de vore proffs, när de i själva verket inte har någon koll alls. Det gäller främst det skrivna ordet. Jag är ocharmigt språkelitistisk, och när den där irritationen smyger sig på säger jag till mig själv att "du är inte så jävla mycket bättre du, det sitter säkert någon på andra sidan och vrider sig av ditt språkbruk också, så håll käft". Och så försöker jag undvika att läsa stycken av "skribenter" jag inte gillar. Enkelt.

Den mer mjuka, reflekterande sidan kommer fram när jag hör språk. Hela jag flyttas till en annan tid, reser till en annan plats, hamnar i ett helt nytt sinnestillstånd beroende på hur ett ord uttalas, hur språkmelodin gungar och var i munnen tungan ligger när orden flyger fram.

När jag hör finlandssvenska sveper ett vemod över bröstet, samtidigt som jag med värme minns blommiga kjolar, en Volvo som doftar jordbruk och olja, smaken av bräckt vatten, doften av nyklippt gräs och tång och krämig köttgryta med potatis. Jag ser en symaskin och krokiga fingrar, en kortlek som är nött i kanterna och hör något om svenska kungar och Finska vinterkriget.

När Björn Ferry refererar skidskytte vill jag flytta tillbaka till Norrland på sekunden och kan inte tänka mig något vackrare än Bottenviken och björkar.

Och när en amerikan öppnar munnen, helst inte någon regisserad skådespelare, utan en person från verkligheten, då vill jag flytta tillbaka till DC och få bre på med yäää så det står härliga till. Jag blir alldeles till mig. Hör klackarna från K Street och bländas av monumentens storhet.

Språk är magi i min värld. Lycko Finlands befolkning som får lära sig två språk i skolan. Ibland surar jag över att mina föräldrar aldrig lärde mig finska med modersmjölken (ja, mamma, jag vet, ni fick inte heller finska med modersmjölken, utan på skolgården, men ändå). Min högsta dröm i livet kommer aldrig att gå i uppfyllelse – tänk de som får vara riktigt på riktigt tvåspråkiga.



lördag 7 mars 2015

Allt är inte alltid bäst.

Vad gör du i dag? Vad har du gjort i dag? Vad ska du göra i kväll? Det ska göras så mycket hela tiden. I alla fall när jag, i min hjärna, tänker på den perfekta tillvaron. Men vad är det egentligen som räknas som att göra något?

Lite som jag skrev för några dagar sedan jobbar jag med en ny taktik i livet. Jag försöker säga nej och dra lite i bromsen. Men helt görolös vill jag så klart inte vara. Jag mår bra av att göra. I grund och botten är jag en aktiv person som trivs i lite högre tempo. Däremot behöver jag kanske inte alltid göra allt. Särskilt inte med tanke på att jag, vad jag än tar mig an, strävar efter perfektion.

Så ta den här dagen, denna lördag i mars, som exempel. Att äta frukost, träna gympatjejerna och sen sitta ett par timmar vid köksbordet, dricka kaffe, äta choklad och läsa DN – det är väl en dag lika bra som någon annan. Det är en lördag som räknas den också. Att vara i hallen känns förvisso alltid som väl investerad tid, men att bara sitta vid ett köksbord en lördag kanske kan kännas bortkastat. Fast NÄE! Det är inte bortkastat. Det är så sjukt värt och jag älskar mitt kök. Och choklad.

I min hall har jag hängt upp en påminnelse om att jag inte behöver göra allt. Någonting kommer jag ändå alltid att hålla på och göra. Det kanske räcker bra det med.


tisdag 3 mars 2015

Femåring funderar. Moster reflekterar.

Största delen av min familj bort alldeles för långt ifrån mig, alldeles för långt för vad som egentligen är okej. Men en liten del finns här nära, på bara några få mils avstånd. Ibland flyttar jag in hos delen av min familj som är här. Faktum är att jag hängt så mycket med dem förut att min äldsta systerson länge trodde att jag tillhörde dem. Jag minns att han blev väldigt fundersam när han en gång fick höra att vi inte har samma efternamn. Har man inte det när man är i samma familj?

Denne systerson är numera fem år gammal (fem år gammal, versaler och jättemånga utropstecken). Han funderar fortfarande över saker. I går vid frukostbordet, till exempel, frågade han mig: "Milon, är det roligt att bo ensam i en lägenhet?"

Jag valde att fokusera mitt svar på de positiva grejerna med enmanshushållet: "Javisst, jag kan äta godis till frukost och får hoppa i sängen hur mycket jag vill" (aktiviteter jag vet att nämnda systerson gillar). 

Femåringen tittade storögt på mig: "Nähä!?" varpå jag svarade att det är helt sant, precis som allt annat jag säger (på senare år har han börjat ifrågasätta all fakta jag serverar honom, precis som jag själv sedan länge gjort med mina egna, äldre syskon – klok kille).

Och det är väl lite så ändå, att det är mycket som är skönt med att bo själv. Förjävla ensamt ibland, men jag får minsann bestämma precis hur jag vill ha det. Ibland äter jag godis till frukost. Jag hoppar alldeles för sällan i sängen, men jag får vara precis så pedant och noga som jag vill vara, utan att någon fördömer, suckar, eller blir obekväm.

Jag får lägga mig raklång, ostörd på soffan varje lördag förmiddag efter morgonträningen med gymnasterna. Just den stunden kollar jag ofta ut över mitt lilla hem och känner att jag har det ganska bra. Här har jag min borg och den är nästan lite för bra för att någon annan ska få vara med.