tisdag 27 november 2012

"Bloggar du fortfarande?"

Jag har fått ett jobb nu. På riktigt. Ett riktigt jobb som jag går till varje vardag. Med ett skrivbord, visitkort, egen e-post och en stämpelklocka. Jag trivs, lär mig, inspireras och glömmer ibland bort tiden så jag jobbar över utan att ens reflektera över det.

Jag är på en arbetsplats där de runtomkring mig delar många av mina intressen. De gillar studier, de gillar språk, de gillar resor. Och så gillar de fika. Hello, I'm home! Fast hemma är jag aldrig, hemma i min lägenhet alltså. Numera går jag från jobb direkt till replokal och dansar eller gymnastikhall och coachar. Det har varit hektiska veckor och jag gillar det. Mycket att göra, lite tid att tänka.

Några av mina nya arbetskamrater har följt mitt år i DC och när vi diskuterade bloggar och bloggande för någon dag sedan fick jag frågan om jag fortfarande bloggar något. Det kändes inte riktigt okej när det slog mig att jag inte direkt gör det för tillfället. Vad hände med skrivlusten? Den är faktiskt livsviktig för en sådan som jag.

Det är lite omvälvande och omtumlande att vara ny på jobbet, ha tusen sidoprojekt och anpassa sig till livet som det är nu. Sakta men säkert blir jag dock varm i kläderna, lär mig acceptera att jag inte bor i Washington, DC och allt, ni vet. Och jag bloggar fortfarande. Det gör jag alltid. Ibland, när det är stressigt, stannar det dock i mitt huvud, men så mycket roligare det är när man får ner det på print. Hej, hej bloggen!


söndag 4 november 2012

Tiden på bussen – för att hantera känslorna av hejdå.

Det är ett återkommande tema i mina tankar och filosoferingar, det här med avsked och återseenden. Alla lever vi ett liv av hej och hejdå. Det är inget konstigt med det. Somliga gör det mer än andra. Jag själv har på något sätt satt det i system och så blir det väl när man rör på sig mycket. Här hemma rör jag gärna på mig, för att få träffa sådana som jag ofta vill säga hej till.

Helgen har spenderats i sällskap av mina forna rumskamrater. Vi har trivts och skrattat med varandra som vanligt. Kramats och sagt hej. Och sedan hejdå. För att förenkla processen att skiljas försöker vi se till att alltid ha nästa möte inbokat i kalendern. Så även denna gången, men ändå en känsla av lite vemod och saknad när jag sitter i min ensamhet igen.

Känslan av hejdå är som starkast i början. Naturligt. Sedan lär vi oss att leva med den. För mig är tiden på bussen, planet, tåget, båten ungefär vad som behövs för att känslorna ska bli hanterbara. Tid för mig själv. En mental återuppspelning av allt jag gjort med de mina kära, vilka de nu må vara.

Sedan kommer jag hem och vardagen blir som vanligt. Umgänget blir en fin skatt av minnen, en energipåfyllning, en dos av kärlek och gör mig så småningom mer glad än ledsen. Glad att jag har sådana vackra människor i mitt liv som jag kan åka och träffa nu och då. Glad att jag vet att det väntar ett återseende efter varje avsked.