söndag 22 juli 2012

Team USA!

För den som inte vet, så ligger gymnastik mig varmt om hjärtat. Så varmt så jag ibland börjar gråta av glädje bara jag tänker på hur fint det är. Just nu är OS-peppen enorm och jag längtar så jag spricker tills jag kan slå mig ner i TV-soffan och följa med när vår alldeles egna stjärna Wagner guidar oss genom kombinationer och svårigheter för de olika grenarna. Det kommer bli grymt.

Då vi bara har en gymnast i blågult – fantastiska Jonna Adlerteg – får man vända sig till en annan nation när man ska välja favorit till lagguldet. Min favorit är given: Team USA. De fem tjejerna som krigar för att göra om prestationen från OS i Atlanta 1996, ta ett guld i lagkampen, är så tuffa och grymma så jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska ta vägen.

GO TEAM USA! Vi låter detta lilla montage tala för sig själv.


onsdag 18 juli 2012

SkrivPuff: Om att ha rätt.

Vi leker bra, min systerson och jag. Eftersom han är mitt hjärtas ögonsten får han för det mesta sin vilja igenom när moster är lekkamrat. Men då och då tycker jag att han kan behöva lite mothugg och jag vill faktiskt också ibland bestämma var vi ska köra bilrace eller hur vi ska bygga vårt legotorn. Då säger jag emot och det kan låta ungefär som följer:

Milon: Nej.
Elvan: Joo.
Milon: Näääe.
Elvan: Johooo.
Milon: Jooo.
Elvan: ...nääe?
Milon: Jo!
Elvan: Nej!

För Elvan är det inte alltid så viktigt att ha exakt rätt i varje fråga. Det handlar mer bara om att ha en åsikt. Och visst kan det vara ganska sunt att säga emot ibland – ifrågasätt de vuxna och ta reda på varför de egentligen säger som det säger. Kämpa lite och munhuggas. Det är helt rätt, tycker jag.

Vem som vinner racet är inte alltid det som räknas. Att få kämpa lite är minst lika viktigt.


tisdag 17 juli 2012

Det är få saker jag verkligen VILL HA, men...

Jag är ingen materialist, nejvisst. Men det finns vissa saker som gör livet så mycket bättre. Springskor hör till den kategorin. Därför känner jag nu oerhörd materiell lycka över ett par nya (och fina, de är ju lite rosa!) skor. Jag hann aldrig med något lopp i DC, men springa sönder mina skor lyckades jag med ändå.

Nu är siktet inställt på Midnattsloppet i Göteborg och Tjejmilen i Stockholm. Mitt livs första lopp! Och första milen för sommaren sprang jag i helgen, med mina 305 girls. Det gick förvånansvärt bra och med mina nya skor kommer det säkert gå ännu bättre. Jag är redo. "Pjinga?! Fädiga, å gåååå!!!" för att citera Elvan, 2,5 år.

Tack för övrigt till väldigt trevlig, kunnig och hjälpsam personal på Löplabbet Tjej i Göteborg!

måndag 16 juli 2012

SkrivPuff: Om en salong.

Dörren knarrade och det var alltid lika spännande att kliva in i det stora huset ute på finska landsbygden. Det luktade speciellt. Gammalt trä och hö. Böcker som lästs från pärm till pärm från generation till generation. Jord från åkern och kanske lite olja från traktorn. En sliten overall som gått från far till son – till son.

Efter den lilla hallen kom man in till köket. Med vedeldad spis och kantstött porslin. Fina koppar och rediga knivar. Det var mest kött och potatis som serverades där inne. Med fet mjölk. Eller när vi barnbarn var där, limsa. Det något starkare intogs nog i salongen. Kanske hade det i alla fall en gång varit så.

Om jag blundar ser jag hur det såg ut när jag gick in där. Om jag blundar riktigt hårt kan jag tänka hur det såg ut när de gick omkring där – generationen med gammelfarfar Verner. Jag tänker mig den gamle, våghalsige och äventyrslystne Amerikaåtervändaren i en gungstol. Med en pipa. Byns första telefon på en framträdande plats. Kusiner med skrubbsår på knäna som pysslar med klippdockor. En svärdotter vid en symaskin. Brinnande ljus i fönstret med vackra, sköra, nytvättade spetsgardiner. Liv och rörelse. Levande.

När jag var där fanns allt bara kvar som någon en gång lämnat det. Nötta böcker och lite solkiga gardiner. Fortfarande vackert, men något förfallet. I golvet var ett stort hål som vi fick passa oss för att inte ramla ner i. Lite som en påminnelse om att livet går. Att även den finaste salongen någon gång kan rasa samman.

Tiden och Livet. Lika skört och vackert som kristall.

söndag 15 juli 2012

SkrivPuff: Om ett otyg.

Redan som liten var jag något av en diplomat. Min dagmamma brukar säga att hon förundrades över mitt tålamod med de andra barnen. Att jag var villig att ge bort en häftig leksak och respektera tveksamma spelregler. Inte för att jag var mesig. Snarare för att jag brydde mig mer om husfriden än att alltid ha rätt. Självklart var jag inte heller den som hittade på hyss. Vi var rätt ohyssiga av oss allihop, tror jag.

Förutom en gång.

Vi hade väl tröttnat på det vanliga ritblocket. Målarböckerna kändes kanske ospännande. Jag vet inte riktigt. Men vi tyckte vid ett tillfälle i alla fall att det var en ypperlig idé att lägga oss under köksbordet och rita på bordsskivan. Dagmamman delade inte vår åsikt och det fick vi minsann veta.

Jag skämdes ögonen ur mig och bestämde nog då att jag skulle återgå till mitt ohyssiga jag. Eller i alla fall vara lite mer diskret vid framtida otyg. För lite hyss får man göra. Hur ska man annars veta vad som är socialt accepterat och inte?

På Café Citron i Washington, DC är det helt social accepterat att rita på bordet!

Filosofi à la Rölme: Även fel är rätt.

"Ta bara ett beslut" sa min bror. "Även fel val är rätt val".

Och visst är det så. För hur skulle ett beslut egentligen någon gång kunna vara fel? Tänk på det riktigt noga. Inte har du någonsin tagit ett beslut som haft som påföljd att precis allt i ditt liv gått fel. För vad är fel? Var är facit som säger att du måste sätta en röd bock i kanten på ditt liv och markera ett dåligt resonemang eller en uträkning som inte gick ihop.

Som kringflackande, rastlös flyttfågel måste man ta beslut hela tiden. Jag brukar säga att jag vid något enstaka tillfälle faktiskt tror att jag tagit fel beslut, men nu har jag bestämt mig att det kan omöjligt vara så. Det är orättvist att mitt nutidsjag ska vara så hård mot mitt dåtidsjag. Och hade det varit så inkorrekt hade jag inte upplevt allt som kom efter, som varit så otroligt rätt.

Vid ett vägskäl går det inte att fela. Det är bara onödigt att stå och vela. Jag tror att jag blivit bättre på att ta beslut och jag är nöjd med det mesta som blir. För det blir alltid bra till slut. Det vet jag. Att det ordnar sig. Även fel blir alltid rätt. På ett eller annat sätt!