söndag 23 november 2014

Den nödvändiga energikicken.

Ibland blir man trött, så är det. För det mesta har jag ett stort gäng reserver jag kan slå på när det blir så. Jag kan klara mig med lite mindre sömn. Jag hinner mycket på lite tid. Jag blir i sådana lägen ofta mer produktiv än i vanligt läge och fixar allt. Bara så där, utan att blinka.

Just nu har jag inga reserver. När jag försöker trycka ner gasen lite till tar det bara stopp. Det finns inget där. Inget att ta av. Allt är redan påslaget och det räcker inte till. Men, det finns faktiskt små stationer längs vägen som ger mig lite kraft att orka med. Små energikickar som blir helt nödvändiga.

I lördags ringde klockan 05:25, men det var ändå lättare att kliva upp än någon annan dag denna veckan. Det var gymnastiktävling hela förmiddagen och för varje minut i hallen fylldes jag på med energi. Mina tjejer har aldrig förr varit så fokuserade och kört så fint. När jag körde hem efter lunch var jag både stolt och glad.

Den känslan höll i sig hela dagen. Kanske inte till något reservlager, men i alla fall lagom för att känna glädje och lugn för en stund. Det var så skönt. Jag är så tacksam att jag har den där källan där jag bara fylls på med energi. Den kicken är absolut nödvändig.


torsdag 20 november 2014

När känslorna ligger utanpå.

Det mesta av livet sitter i huvudet. Man kan intala sig mycket. Man kan säga åt sig själv hur man ska tänka, vad man ska känna, hur man bör agera och vad man ska säga. Man skapar sin egen tillvaro med den inställning man väljer. Men mitt i karusellen kan man komma på sig själv med att ljuga. Att trycka undan all sanning så till den milda grad att det man intalar sig själv faktiskt stjälper mer än hjälper.

Och när man inser det, då kan man inte längre vara annat än ärlig. Det är då känslorna lägger sig utanpå. Det är då man börjar darra på rösten. Det är då man lyssnar på sin mamma och inte bara viftar bort och nonchalant rycker på axlarna i ett vanligt jag-klarar-mig-mönster. Det är då man erkänner att man hittat på. Det är då man fattar att bita ihop inte funkar ett helt liv.

Det är då man greppar varför hjärtat ibland slår utanpå. Det är då man anar varför nacken värker mer för varje dag. Det är då man måste börja intala sig själv att det man intalat sig är en lögn.

I det läget är få saker viktigare än någon som hjälper lite på traven. Typ en mamma som hör av sig varje dag. Typ en vän som ställer en mot väggen. I all röra som mitt huvud skapat just nu, blir jag rörd över så mycket fint som finns i mitt liv. Jag ser så mycket kärlek. Allt jag känner ligger utanpå kroppen. Nu måste jag bara låta det hitta in till mig själv.


söndag 16 november 2014

Jag ber om ursäkt å hennes vägnar.

När man byter stad, byter jobb, skaffar en ny hobby eller på annat sätt börjar beblandas med nya människor har man alltid en chans att lite grann välja ett nytt jag. Vissa drag hänger så klart med i ens personlighet, de flesta skulle jag väl säga, men små detaljer kan skilja.

Jag har alltid varit en person med långt hår. När jag flyttade till Göteborg hade jag nyligen klippt någon slags halvpage och färgat håret mörkbrunt. Folk i min närhet tyckte det var ovant när det började växa ut och blev ljusare. Normalläge för mig. Inte för att mitt jag hänger på håret. Men för att ge ett väldigt bildligt exempel.

Nu är håret långt igen. Men andra saker är inte som de brukar. Och vad det är kan jag inte riktigt sätta fingret på. Om du lär känna den där tjejen med långt lite mellanbrunt hår just nu skulle jag vilja be om ursäkt å hennes vägnar. Jag är ledsen för att hon glömmer bort allt hon lovat dig, för att hon har svårt att passa tider, för att hon inte orkar driva något framåt och för att hon i allmänhet mest låter som en klagovisa.

Jag känner henne inte så väl, men jag har ju förstått att jag lever med henne. Hon är ganska ocharmig. Än så länge har jag inte lyckats knäcka vad som skulle få henne att bara dra. Jag jobbar på det. Kanske återkommer i frågan. Kanske hänger det på håret. Kanske blir man spexigare i mörkbrun halvpage. Äh, jag vet inte om jag känner tjejen på bilden heller.

Så är väl livet ibland.



onsdag 12 november 2014

Jag önskar mig en kram i julklapp.

Jag läste två artiklar för inte så länge sedan som träffade mig. Lite för hårt. Lite så att jag nästan blev yr och vinglig. Den första meddelade att forskning visar att kvinnor som stressar har lättare att utveckla Alzheimers i yngre medelålder. Den andra talade om hur bra det är med fysisk beröring, att vi alla behöver det för att må bra. En hand på en axel. En kram. Massage.

Det är inte med en överlycklig känsla jag måste inse att jag för tillfället gör alla fel. Jag glömmer. Jag irrar. Jag ställer krav. Jag blir aldrig nöjd. Och jag är folkskygg. Människor stressar mig och jag irrar bara ännu mer. Jag kan tänka mig att gå på en dejt, men jag är nog den mest frånvarande dejten man kan träffa. Startsträckan är för lång för att jag ens ska orka börja.

Vissa dagar är det så. Vissa veckor är det så. Vissa månader är det så. Det har bara blivit så. Så nu längtar jag till mitt jullov. Då får jag spendera två veckor med syskonbarn. De är bra på att kramas. Jag tror att jag önskar mig en kram i julklapp. Och sen kanske jag kan lära mig att göra rätt.


måndag 10 november 2014

Min vän är min bil.

Det finns olika sätt att hantera känslor och tankar. Ofta vill jag skriva. När ingen ser kan jag gråta. Är jag arg vill jag träna. Jag springer gärna. Och ibland kör jag bil.

Mindre miljövänligt och ingen positiv bieffekt för hälsan som med löpturen. Jag vet. Men att köra bil släpper loss tankar och hittar vägar som kan lösa problem. I alla fall sopa dem under mattan för en stund.

Under en av mina kärleksrelationer som var mellan flygplatser, resor och lång väntan var bilen min räddning när det var jag som blivit lämnad och vinkat hej då från terminalen. Jag satte mig och körde. Bara körde. Från flygplatsen genom stan. Över Haga. Bort till Ersboda. Ner till Mariedal och tillbaka till Matematikgränd.

Det funkar lika bra än i dag. Tiden på vägen är tid för reflektion. Bara vara. Bara köra. Kör bara kör. Det blir den fina bonusen, utöver att jag nu kan ta mig dit jag vill. När jag vill. Med min vän, som är min bil.


Så som det känns när hjärtat vill skriva.

Skrivlust.

Ibland kommer den till mig så starkt att jag inte kan släppa taget. Det är något som kickar igång och så är jag där. Det kan vara ett möte. En plats. En bilfärd. En promenad. En löptur. En bussfärd. Ett samtal eller bara ett synintryck av vilket slag som helst.

Det är en impuls som ger en stöt genom kroppen. Som musik som börjar spela och tankar som vill sippra ut. Det kan hända när jag ser mig själv i spegeln. Jag tittar och jag tänker. Jag tänkte senast att jag kände igen det jag såg. Jag ville skriva och berätta hur det påminde mig om något. Någon jag en gång var.

Det kan hända när jag läser. Jag känner igen mig och vill också berätta. Vill också förmedla. Säga och förklara. Det händer ofta när jag ser saker. Hör saker. Känner doften av naturen. Så här på hösten är det skogen, blöta löv och kalla vindar som vill blåsa ut ord för att få säga och dela.

Det kan vara vad som helst. Jag vet inte hur jag bättre ska förklara. Ibland läggs det på hög och tänk dig själv att det till slut då bara måste explodera. Många små lösa trådar med berättelser som inte fått berättats. De måste få bli till. Och det kan bli de konstigaste små nystan, men vad gör väl det. Så länge jag får skriva.

Något. Bara något.