Ibland kommer den till mig så starkt att jag inte kan släppa taget. Det är något som kickar igång och så är jag där. Det kan vara ett möte. En plats. En bilfärd. En promenad. En löptur. En bussfärd. Ett samtal eller bara ett synintryck av vilket slag som helst.
Det är en impuls som ger en stöt genom kroppen. Som musik som börjar spela och tankar som vill sippra ut. Det kan hända när jag ser mig själv i spegeln. Jag tittar och jag tänker. Jag tänkte senast att jag kände igen det jag såg. Jag ville skriva och berätta hur det påminde mig om något. Någon jag en gång var.
Det kan hända när jag läser. Jag känner igen mig och vill också berätta. Vill också förmedla. Säga och förklara. Det händer ofta när jag ser saker. Hör saker. Känner doften av naturen. Så här på hösten är det skogen, blöta löv och kalla vindar som vill blåsa ut ord för att få säga och dela.
Det kan vara vad som helst. Jag vet inte hur jag bättre ska förklara. Ibland läggs det på hög och tänk dig själv att det till slut då bara måste explodera. Många små lösa trådar med berättelser som inte fått berättats. De måste få bli till. Och det kan bli de konstigaste små nystan, men vad gör väl det. Så länge jag får skriva.
Något. Bara något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar