När känslorna ligger utanpå.

Det mesta av livet sitter i huvudet. Man kan intala sig mycket. Man kan säga åt sig själv hur man ska tänka, vad man ska känna, hur man bör agera och vad man ska säga. Man skapar sin egen tillvaro med den inställning man väljer. Men mitt i karusellen kan man komma på sig själv med att ljuga. Att trycka undan all sanning så till den milda grad att det man intalar sig själv faktiskt stjälper mer än hjälper.

Och när man inser det, då kan man inte längre vara annat än ärlig. Det är då känslorna lägger sig utanpå. Det är då man börjar darra på rösten. Det är då man lyssnar på sin mamma och inte bara viftar bort och nonchalant rycker på axlarna i ett vanligt jag-klarar-mig-mönster. Det är då man erkänner att man hittat på. Det är då man fattar att bita ihop inte funkar ett helt liv.

Det är då man greppar varför hjärtat ibland slår utanpå. Det är då man anar varför nacken värker mer för varje dag. Det är då man måste börja intala sig själv att det man intalat sig är en lögn.

I det läget är få saker viktigare än någon som hjälper lite på traven. Typ en mamma som hör av sig varje dag. Typ en vän som ställer en mot väggen. I all röra som mitt huvud skapat just nu, blir jag rörd över så mycket fint som finns i mitt liv. Jag ser så mycket kärlek. Allt jag känner ligger utanpå kroppen. Nu måste jag bara låta det hitta in till mig själv.