tisdag 28 augusti 2012

Jag sprang en mil i afroperuk.

Vad gjorde du i helgen? Själv sprang jag en mil iförd afroperuk, glitterklänning och jättemycket smink. Jo, det är faktiskt sant. Tillsammans med mina två DC-kumpaner och cirka 14 000 andra hurtiga tog jag mig runt Midnattsloppet i Göteborg. Ja, i ovan nämnda outfit, illustrerad på nedan visad bild.

När vi först anlände till Linnéplatsen, som var loppets startpunkt, trodde vi att vi missat memot om att maskeradtävlingen var inställd. Där var ju bara en massa vanligt folk i blå tröjor! Och tre afroperuker – vi. Efter lite sökande hittade vi dock fler utklädda och det kändes genast bättre. När vi väl stod i startfållan och musiken drog igång tappade vi alla slags hämningar och sjöng och dansade som om vi faktiskt på riktigt var The Supremes. 305 gillar uppmärksamhet och har inga gränser, då har vi klargjort det.

Vi dansade oss igenom milen, en skadad nacke och en rejäl dos med slemhosta till trots. Höjdpunkten på hela spektaklet, bokstavligt talat, var när vi bemästrade kullen upp till Masthuggskyrkan och gjorde vår dans till tonerna av gospelkören som stod där, som i sin tur sedan började heja på oss! Och nej, det här är inget hittepå. Det är fullaste sanning och möjligen det mest bisarra jag någonsin gjort.

Mitt första lopp. Och definitivt inte mitt sista. Att vi blev en av tio finalister som vann pris i maskeradtävlingen gav så klart mersmak. Nästa år satsar vi på vinst. Håll utkik!

#SwedishSupremes

lördag 25 augusti 2012

SkrivPuff: Om ålderdom.

I dag fyller jag år, faktiskt.
Blir ett år äldre.
26 i stället för 25.
Åldras.
Kliver ett steg närmare ålderdom.

Och tänk vilken lycka ändå.
Att få göra det.
Bli äldre.
Fylla fler år.

Det är många, men ändå inte alla förunnat.


fredag 24 augusti 2012

SkrivPuff: Om en sång.

Du spelar så vackert. Jag kan lyssna på din sång i timmar. Ibland är den hård. Ibland ganska mjuk. Ensam sjunger du för mig och jag bara lyssnar. Sveps med i dina toner och försvinner bort med dig.

Jag har rest och flängt. Norrut. Söderöver. Åt öst och åt väst. Aldrig varit en sådan som längtar hem eller inte riktigt trivts, men vid varje nytt möte inser jag mer och mer att det är dig jag vill ha. Det är dig jag behöver. Det är du som gör mig hel. Du värmer mig fastän du ger sken av att vara svalkande. Du lugnar ner mig även när du själv stormar som värst – ibland är det just det som är allra bäst.

Det är så mycket mer än en sång för mina öron. Det är ljuv musik för hela min själ.

Havets sjungande, gungade, porlande, sorlande. Det vill jag alltid lyssna till. Det vill jag alltid ha nära.

Nice, la Côte d'Azur, 2009-11-08.



torsdag 23 augusti 2012

SkrivPuff: Om att köra.

Så fort vi fick en ledig stund. Gärna om söndagarna.

När de italienska familjerna tog på sig sina vackraste klänningar av fin kvalité, putsade skorna, besökte kyrkan och promenerade längs stranden i karavan. Hela familjen.

När lugnet lade sig i den äldre, pittoreska delen av staden. När havet brusade lite extra. När veckan skulle sys ihop och nya krafter skulle samlas.

Då samlade vi vår enhet. Bara två – men ändå.

Ofta utan mål. Alltid med en Navman. In i bilen och ut på vägen. Längs kusten med Medelhavet som fond. In i bergen där luften var frisk och krispig. Ringlande, virvlande, slingrande. Backigt och plant. Så som man kan förvänta sig när man inte har några förväntningar alls, utan bara vill ta vara på det som är. Det som trots allt alltid kommer att vara.

Vi körde och körde och körde.


tisdag 21 augusti 2012

Pressrelease: Milon söker jobb

Det här med jobbsök, ja. Det blir mycket snack om det i dessa dagar. Och bra är väl det, på ett sätt, eftersom det är där mitt fokus måste vara. Så mycket jag bara kan och orkar. Och i dag tänker jag mig faktiskt ut på en jobbsökarturné IRL. In real life, så att säga. Face-to-face. Ansikte mot ansikte (sorry för det här med omotiverade engelska uttryck).

Så, jag slängde ihop en pressrelease för att få framtida arbetsgivare att förstå det brådskande i mitt ärende. Ungefär en pressrelease i alla fall. Att skriva om mig själv i tredje person, som jag tänkte från början, kändes lite för mycket. Kanske funkar det. Kanske anses nyhetsvärdet vara alldeles för lågt för att visa intresse. Det återstår att se helt enkelt.

Jag återkommer.

Vänligen,
Din Arbetssökande Vän I Göteborg


söndag 19 augusti 2012

Så bra vi kommer jobba ihop!

Tänk om.

Tänk om jag hade tagit det där jobbet i Rockville, Maryland. United States of America.
Tänk om min OPT-ansökan hade beviljats i tid så det hade passat.
Tänk om jag bara hade stannat trots otaliga frågetecken.

Då hade jag i alla fall haft ett jobb. På heltid. Med sociala medier, som jag tycker är så festligt. Jag hade pinnat smycken och tweetat specialerbjudanden. Så festligt. Kanske? I teorin, möjligen.

Men ändå sa magkänslan att det var läge att spela förnuftigt och moget. Åka hem och ordna upp allt. Men inte är det så mycket mer ordning bara för att man är i landet Sverige. Det står på mitt papper från Arbetsförmedlingen att jag har goda chanser att hitta ett jobb som passar mig, men jag undrar lite vad som egentligen menas med det. För just nu känns det mesta rörigt och lite flygande. Ni vet, ansökningar som liksom ligger där ute i arbetsrymden och man vet inte alls om de egentligen finns eller om allt är hittepå.

Mycket av kraften går åt till att bara, ja, fortsätta att hålla på.

Nej, uppenbarligen behöver jag nya perspektiv och tillvägagångssätt. För jag behöver ett jobb. Lika mycket för brödfödan som för stimulansen och motverkan till personlig och intellektuell stagnation.

Käre framtida arbetsgivare, jag är faktiskt väldigt duglig till arbete. Sugen också. Men så är jag rätt mänsklig utöver det. Därför kan jag sitta en söndag och sucka lite. Så som vi alla gör när det liksom öser ner regn. Sen sätter jag på mig regnstället och ställer mig på händer. Låter "tänk om" falla ur huvudet och fortsätter att bara "hang in there" med det ständiga leendet. Snart hittar jag dig och snart hittar du mig. Så bra vi kommer jobba ihop!



onsdag 8 augusti 2012

Hjärtligt tack till Arbetsförmedlingen.

Nu har jag skrivit in mig på Arbetsförmedlingen och därmed officiellt bekräftat min status: arbetslös. Eller arbetssökande, för att använda Arbetsförmedlingens ord. Och visst är det så. Utan arbete är man väl aldrig riktigt. Städa ugnen kan man alltid göra, men ändå inte för evigt, så jag gjorde så som man bör, skrev in mig på Arbetsförmedlingen och låter världen veta: JAG SÖKER JOBB (min ugn är redan sjukligt ren)!

Däremot – inte för att vara sådan – men jag tvivlar på att det är Arbetsförmedlingen som kommer vara en bidragande faktor till att finna sysselsättning. Nog för att kvinnan var trevlig, men jag hade uppskattat att möta någon som visste mer om jobbsök än vad jag gör själv. När jag bad om tips på företag inom mitt intresseområde var det som att hon knappt förstod vad jag frågade. Frågan om huruvida svenska företag använder sig mycket av LinkedIn svalde jag för att inte göra henne obekväm.

Ändå, tack kvinnan på Arbetsförmedlingen för att du bemötte mig väldigt trevligt och i alla fall försökte söka i din databas efter information som jag kan googla snabbare själv. Tack även för att du fick mig att inse att jag faktiskt sitter på en hel del kompetens som absolut bör få komma till användning någonstans. Bara att söka vidare som förut då, det är ju även det som står i min handlingsplan. Tackarrr!

Mumin och gifflar. Bara ett jobb som saknas.

Och det här med att etablera sig i Göteborg då...
- Kan du tänka dig att jobba i hela landet?
- Njae. Har jag något val? Jag vill egentligen stanna i Göteborg.
- Ja, jag förstår. Och utomlands?
- Hm, ja varför inte?!
Vad hände med den spontanreaktionen? Gillar jag inte Sverige egentligen, eller vad?

Om att hänge sig totalt åt något man älskar.

Jag ligger lite efter med Sommar i P1. Av någon anledning har det bara inte blivit av. Jag har väl haft annat för mig. Men de podcaster som finns på Sveriges Radios hemsida lämpar sig ypperligt att lyssna till under löprundan. I går var Yngwie Malmsteen mitt sällskap.

Yngwie är väl ingen stjärna i berättarteknik och inte direkt en sagofarbror med mysröst som fängslar – fast vem trodde det, egentligen? Mina förväntningar på programmet var relativt låga och inledningsvis kände jag att det kanske skulle bli en lång springtur. Men en bit in i programmet fann jag att jag njöt.

Varför då?

Jo, även om Yngwies berättelser tycktes hoppiga och osammanhängande så fanns där ändå en röd tråd. Riktigt klarröd och fängslande: berättelsen om en individ som hittar sin passion och hänger sig totalt åt sitt hjärtas största intresse. När rocklegenden beskriver en tonårskille som spelar gura varenda liten sekund han får över och hänger i replokalen från arla till särla (just de orden använde inte Yngwie) springer mina ben fortare och jag blir inspirerad.

Passion föder motivation och med motivation orkar man med hårt arbete. Hårt arbete är receptet till framgång. Och framgång, ja det är ett fint kvitto att få när man vågat satsa på sin passion.

Yngwie lyckades övertala mig. För att det kändes äkta. Följ ditt hjärta. Och låt aldrig hoppet lämna kroppen.