Tänk om jag hade tagit det där jobbet i Rockville, Maryland. United States of America.
Tänk om min OPT-ansökan hade beviljats i tid så det hade passat.
Tänk om jag bara hade stannat trots otaliga frågetecken.
Då hade jag i alla fall haft ett jobb. På heltid. Med sociala medier, som jag tycker är så festligt. Jag hade pinnat smycken och tweetat specialerbjudanden. Så festligt. Kanske? I teorin, möjligen.
Men ändå sa magkänslan att det var läge att spela förnuftigt och moget. Åka hem och ordna upp allt. Men inte är det så mycket mer ordning bara för att man är i landet Sverige. Det står på mitt papper från Arbetsförmedlingen att jag har goda chanser att hitta ett jobb som passar mig, men jag undrar lite vad som egentligen menas med det. För just nu känns det mesta rörigt och lite flygande. Ni vet, ansökningar som liksom ligger där ute i arbetsrymden och man vet inte alls om de egentligen finns eller om allt är hittepå.
Mycket av kraften går åt till att bara, ja, fortsätta att hålla på.
Nej, uppenbarligen behöver jag nya perspektiv och tillvägagångssätt. För jag behöver ett jobb. Lika mycket för brödfödan som för stimulansen och motverkan till personlig och intellektuell stagnation.
Käre framtida arbetsgivare, jag är faktiskt väldigt duglig till arbete. Sugen också. Men så är jag rätt mänsklig utöver det. Därför kan jag sitta en söndag och sucka lite. Så som vi alla gör när det liksom öser ner regn. Sen sätter jag på mig regnstället och ställer mig på händer. Låter "tänk om" falla ur huvudet och fortsätter att bara "hang in there" med det ständiga leendet. Snart hittar jag dig och snart hittar du mig. Så bra vi kommer jobba ihop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar