söndag 25 december 2011

Ge att ge och så lite nötkräm på det.

Det är svårt att köpa julklappar till de som redan har så mycket. Och ibland kan det kännas överflödigt att köpa något till någon som likväl kan göra det själv, när som helst. Så i år gav jag bort att ge, via UNICEF.

Vidare vill jag posta detta blogginlägg för att hjälpa till att skänka nötkräm till de många barn som lever utan mat och vaccin och sådant som vi tar för givet. Kolla in UNNICEFs hemsida och se hur enkelt du också kan hjälpa till. Ja, det enda du behöver göra är att posta ett blogginlägg. Du behöver inte ens skriva texten själv om du inte orkar.

Orka hjälpa till. Det är fint att ge. Och roligt att rimma på något som känns viktigt.

"Mamma tyckte att jag skulle vara snäll
Köpa en kastrull till er nya induktionshäll
Visst, mamma, bra idé,
men ändå inte riktigt det jag ville ge

För det finaste av allt är inte att själv få
Det största är att ge åt alla de små

Precis som för era (och mina!) älskade två
Bör livet vara för alla att trivas och må

Den gåva ni nu får passar inte på er spis,
men jag hoppas att den kan bringa glädje på något sätt och vis

Varenda unge bör få chansen att växa,
lyssna på sagor om troll och en elak häxa

Vi ska vara lyckliga att vi har varandra
och jag hoppas att ni också uppskattar att hjälpa andra."


tisdag 13 december 2011

SkrivPuff: Om att lussa.

Det börjar med en liten tandlös sjuåring med page och pannlugg. Den grå katten Romeo under armen och ett elektriskt ljus i handen. Glittret på sne och mungiporna upp i öronen. En storebror som har satt en strut på sin nyvakna frisyr och gömmer trötta ögon under runda glasögon. På den röda brickan med guldstjärnor ligger lussebullar och pepparkakor. "Midnatt råder" är favoriten och vi kryper ner i sängen bredvid en sömndrucken pappa.

Sedan är det årskurs sex och vi elever lyser upp byns ålderdomshem såväl som skolgympasalen. Håret har växt ut och favoritlåten är numera "Jul, jul, strålande jul" eftersom undertecknad har anförtrotts med ett soloparti. På manschetten står dikten som ska läsas.

Tre år senare, årskurs nio. Undertecknad är Lucia och har sovit i flätor för att få lite lockigt hår. Kören har gemensamt beslutat att Lucian inte ska sjunga, vilket undertecknad tycker är tråkigt. Tåget går till historien som något av ett kaos och valet av skolledningen att placera det i matsalen är starkt kritiserat.

Och så är vi här. Anno 2011. I Washington D.C. Samma lucialinne som sist och sångerna sitter i ryggmärgen. Slitet hår och trötta ögon efter mycket plugg och socialt umgänge. Ändå tyckte undertecknad att ett luciatåg skulle få platsa in på schemat. Och det har varit så himla roligt. Ett hopplock av svenska flickor som alla tycker att Luciatraditionen är värd att ta med ut i världen har spridit ljus och stämsång lite överallt senaste veckorna.

I kväll tar vi ton på Svenska Ambassaden inför Ambassadören och hans vänner och i morgon kväll väntar försvaret. Vi hoppas på fortsatt glada miner och mysig stämning, på självaste Luciadagen. Där ljuset är, där är det jul.


torsdag 8 december 2011

SkrivPuff: Om att flyga.

"Cabin crew, arm slides, cross check and report."

Och så börjar det stora fortskaffningsmedlet att röra på sig. Fortare och fortare. Lyfter och styr. Jag har aldrig varit vidare flygrädd, men det pirrar alltid lite i magen och jag tänker på ord från en pilot jag en gång kände. Captain Kambanellas sa en gång till mig "there is nothing dangerous about flying."

Men att använda absoluta ord som ingenting ska vi vara försiktiga med. För är det inte så, att ofta när vi är ute och flyger har vi egentligen ingen aning om vart vi är på väg. Vi vet inte vilka äventyr som väntar. Vi vet inte hur det hela ska bli.

Jag far och flyger. Ensam som en fågel. Tillsammans med andra i stora flygplan. Mot nya marker att upptäcka. Ser livet från ett annat perspektiv. Allt som är välbekant blir till små, små prickar. Höga toppar och djupa dalar är ingenting där jag färdas bland molnen. Jag sluter ögonen när det blir turbulens och när jag andas mina djupaste andetag vet jag att han har rätt. Det finns inget farligt med att flyga.

Om jag vill kan jag alltid flyga hem. Jag har en trygghet få förunnad.

"Cabin crew, disarm slides, cross check and report."

Vi ses om två veckor, Umeå.

I morgon ska jag börja igen.

Det är natt i Virginia.
Jag fastnade i arkivet.
Jag saknar SkrivPuffandet.
I morgon ska jag börja igen.

Men först ska jag sova några timmar.


tisdag 22 november 2011

På språng och vill se annat, men "På Spåret" får alltid hänga med.

När jag befinner mig på annan mark än svensk vill jag helst uppleva sådant som hör marken till där jag vandrar. Jag har inget behov av att besöka IKEA veckovis och klarar mig gott utan det mesta som hör Sverige till. Nu när jag bor i USA vill jag uppleva mesta möjliga från den amerikanska kulturen -- pumpapaj och annat festligt.

MEN! Det är klart att det finns vissa saker från Sverige som jag ändå gärna försöker inkludera i min vardag. Sådant som bara är för bra för att låta bli. Wasa knäckebröd är en grej. Glöggen och pepparkakorna en annan. Ni vet, så här i annalkande juletider. Och hemma i Sverige, på SVT1, börjar det nu även närma sig för säsongspremiär av PÅ SPÅRET!

Jag står redo på perrongen och väntar på tåget med Luuk och Lindström. Vissa saker, svenska eller ej, är helt klart bara för bra för att inte inkludera i sin vardag. Var man än må vara. På Spåret hör definitivt dit. Och DN.se likaså.

Metron i D.C. - U Street närmare bestämt.

fredag 18 november 2011

Under 25 år har jag inte gjort något alls.

Har du någon gång skrivit en lista på bra saker du har gjort? Har du någon gång gått och ältat dåliga saker du har gjort? Om du svarat nej på första; varför inte? Om du svarat ja på andra; varför då? Om du svarat ja på båda; vad har gett dig mest? (Om du svarat ja på första; briljant. Om du svarat nej på andra; briljant.)

Förra fredagen skulle jag på intervju för en praktikplats som jag så gärna ville ha. Min första tanke när de bjöd in mig, baserat på vad de läst på min CV, var att de måste gjort en radikalt misstag. Jag kan ju ingenting. Eller? Har jag levt i 25 år utan att åstadkomma något alls? Det låter faktiskt inte rimligt.

Nervös och osäker, men ändå väl förberedd och med koll på läget, behövde jag peppa upp mig själv. Vem vet bättre vad jag gjort än jag själv, egentligen? Som den visuella person jag är, behövde jag verkligen se vad jag pysslat med de senaste åren. Så jag började skriva.

Och vet du, jag har faktiskt gjort jättemånga bra saker. Jag har också snubblat och klivit snett, ramlat handlöst och slagit huvudet. Men jag har återhämtat mig varje gång. Många gånger har jag ångat på utan att ha en aning. Och förmodligen är det då jag lärt mig mest.

Jag har gjort jättemånga bra saker. Och det tror jag att du också har gjort. Om du bara tänker efter. De som intervjuade mig frågade aldrig särskilt mycket om vad jag gjort, utan mer om vad jag vill göra härnäst. Jag tror min entusiasm lyste igenom. Den 17 januari börjar jag min praktik. Det blir ännu en bra sak att skriva ner på Har-Gjort-Listan.


torsdag 17 november 2011

Fototävlingen med stort F.

Vissa platser och stunder är så självklara Kodak moments. Alla vet det. Alla fotar. Och så finns de där briljanta människorna. De som skapar stunder vi andra inte visste fanns. De som smyger i natten för att fånga rörelserna av en leopard. De som väntar i timtal för att få fota ett trapphus. De som delar med sig av det svåra, vackra och magiska i livet.

Dagens tips för den fotointresserade är att kolla in National Geographics Fototävling HÄR. Och även om du inte är intresserad av fotografering i sig, lovar jag dig att du kommer tycka att denna tävling bjuder på makalösa bilder.

Foton gör något med mig. Framkallar en känsla som inget annat. Någon dag ska jag lära mig mer. Fram tills dess tar jag bilder på mina vänner och sparar i hjärtat som fina minnen. För framtida bruk.


New York City
2011-10-07

- Bara en känsla av lycka. För att jag vet. För att jag var där.

onsdag 16 november 2011

Publicerat - in English!

Skrivandet går lite på sparlåga här på Milon's Corner och det är mest för att det skrivs så mycket överallt annars. I skolan till exempel. I dag har jag glädjen (för mig själv i alla fall) att meddela att den första skoluppgiften jag skrev har blivit publicerad i skoltidningen. Min första publicerade engelska text läggs därmed till listan. Check!

Jag läser på Virginias största college -- till och med ett av landets största college -- med närmare 78,000 studenter och medarbetare. Med det i åtanke är det nog en rätt stor skara som kommer läsa det jag skrivit. Trevlig tanke tycker jag. Också trevligt att artikeln i fråga hamnade på förstasidan. Jag har dessvärre inte hunnit plocka upp ett tryckt ex, men kollar in den på webben tills vidare. Gör det du också!


lördag 5 november 2011

Undervisning som underhåller och håller.

"Det har hänt något fantastiskt och vi är så lyckliga. Ni vet bara inte om det än. Men ni ska veta att det här är en briljant plats att vara på. Ibland landar stora händelser bara på våra skrivbord och det som är lokala nyheter är sådant som berör hela landet."

Den överlägset bästa läraren jag någonsin haft började en journalistiklektion med dessa ord och som den storyteller han är levererade han också det han lade fram i sin "lead" - en fantastiskt lektion.


Det fantastiska som landat på vårt bord var fallet
Herman Cain - en av republikanernas mest chockerande presidentkandidater som nu hamnat i rejält blåsväder. Utan läroböcker, PowerPoints eller andra hjälpmedel fick vi en vandring genom USA:s historia från Lincoln till i dag och växlade mellan reporterhatten och PR-glasögonen.

Två timmar flög bort i vad som kändes som sagoberättande och jag blev så upprymd av känslan av att verkligen lära mig något och förstå hur allt hänger ihop - historia, samhälle, journalistik, PR. Sällan har jag lärt mig så mycket på så kort tid. Utan press. Utan betygshets.


Undervisning bör vara underhållande och levande. Det är det som håller i längden. Och det det är väl det vi är ute efter - kunskap att ta med oss resten av livet.



torsdag 20 oktober 2011

Till rotfruktsgratängen.

Ord som jag alltid har svårt att lära mig är matord, något jag upplevde i matbutiken i morse. 

Jag skulle köpa rotsaker att rosta i ugnen. För det första slog bristen på fantasi till och det enda jag kom på var morötter och potatis - carrots and potatoes. Inte så svårt. Inte heller så kul med bara det. Tänk. Tänk.


Lite palsternacka vore gott! Men vad i hela fridens namn heter palsternacka på engelska? Hur lär man sig ett sådant ord? Det är knappt så att jag vet vad en palsternacka egentligen är. Hur ser den ut? Var kommer den ifrån? Vad gillar den? Var åker den på semester? Vad kör den för bil? Palsternackan. Frågetecken.


Jag gav upp mitt letande efter att jag tagit beslutet att det fick räcka med lite lök till. När jag kom hem var jag tvungen att slå upp det.


Parsnip [pärsnip]. Så heter palsternacka på engelska. Kommer jag komma ihåg det eller kommer jag glömma det till nästa rotfruktsgratäng? Det kan man inte så noga veta, men vi hoppas på det första.


Parsnip. Parsnip. Parsnip.



torsdag 6 oktober 2011

Dagens lästips: hur talar man flytande?

Jag prenumererar på "Word of the Day" från Dictionary.com och får således varje dag ett nytt engelskt ord i min inkorg. Ett förträffligt sätt att utöka sin vokabulär. Förvisso fastnar inte alla ord, men någon gång då och då dimper det ner något som känns relevant och användbart. För det är ju ändå det vi för det mesta vill åt när vi fiskar ord - det användbara.

I dag kom det med en bonuslänk till en liten frågeställning kring huruvida man är flytande i ett språk eller inte om man har en accent. Varsågod, kära läsare, jag bjuder in dig till diskussionen också. Vad tycker du? Är man flytande i ett språk fastän man har en accent?


Kommer jag någonsin tala engelska flytande? För att inte tala om franska och italienska! Häromveckan fick jag höra "Wow, your English is perfect. It's not American or British, it's just perfect English." Jag tog det som en väldigt fin komplimang, även om jag inte riktigt känner själv att det är så.

Jag vet inte jag. Ett som är säkert är i alla fall att det är väldigt roligt att utforska det engelska språkets marker. Och det viktigaste är kanske inte alla gånger att vara flytande.

tisdag 4 oktober 2011

SkrivPuff: Om något osynligt.

Världen blir aldrig densamma. Siffror betyder inte samma som förut. Vägar korsas på annat sätt. Ord och bokstäver kombineras i nya konstellationer. Ljud, dofter, rörelser virvlar bland höstlöv och ny energi. Ingen kan sätta fingret på det, men alla vet och alla vill titta.

Det är något som har letat sig fram. Något som först inte syns, bara upplevs och är - men ändå inte. Något så litet så det knappt tar upp plats. Men ändå förändrar allt som rör sig.


Välkommen till världen, älskade Du. Välkommen till den värld som är Din. Den värld som är Min. Den värld som kan bli Vår och till allt det vi kan uppleva tillsammans. Välkommen till det som syns, som du nu får uppleva. Välkommen till det som inte syns, som jag lovar att alltid ge dig. 


Välkommen till kärleken av en Faster. 


Helt ärligt - helt överväldigande. 

torsdag 29 september 2011

SkrivPuff: Om att följa.

Ett långt steg åt höger, två korta åt vänster
Drar runt och svänger om
Låter det stadiga handslaget leda och litar på att stegen blir rätt

Snurrar och snubblar

Virvlar och vinglar

Jag följer med i dansen, som livet faktiskt är

Inte alltid på rosor, visst dyker det upp taggar här och där

Men jag följer och låter mig ledas

Litar på att det goda alltid i slutändan vinner





tisdag 27 september 2011

Reslust och nätverkande.

Detta är något uppenbart, men ändå värt att påpeka. Dagens restips riktar sig till den som reser för att träffa människor. Inte bara turister med kamera runt halsen och karta i högsta hugg, utan spännande människor.

Dessa finns i Washington D.C. Häromdagen mötte jag en person som under sin arbetsvecka varit med och beslutat om ökat stöd till offren på Afrikas horn. (Själv hade jag åstadkommit lite halvlama texter och läst om hur man löser kommunikationskonflikter på arbetsplatsen.)

I Washington D.C. finns människorna med makten. Och de står i varje gathörn. Diplomaten jag mötte över ett glas italienskt vin var inte den första. Jag springer på journalister, producenter och det ena med det andra på de mest otippade platserna.

Dagens restips alltså; åk till Amerikas huvudstad och se till att prata med människorna som passerar din väg. Jag lovar dig, du kommer komma hem med så mycket mer än bara magneter och flaggor om du öppnar munnen och frågar "So, what are you doing?"



måndag 26 september 2011

Är ni vakna, Sverige?

Sverige, börjar ni vakna upp just nu?

Undertecknad sitter i USA-natten och plitar på en skoluppgift. Nagelfarar af Donner-skandalen och brottas med brinnande intresse och en och två gäspningar. Världsmästare i prokrastinering i kombination med prestationsångest sitter hon så klart så här på småtimmarna innan deadline. Skulle gärna vila huvudet på kudden, men förstår att läget är självförvållat och gör bara det bästa utav det hela. 


Hur kommer man förbi sin egen personlighet och de hjärnspöken man har låtit bli inneboende på obestämd tid? Med ett alldeles för gott samvete kan man inte riktigt kasta ut dem på gatan, utan att man vet att de kommer ha ett nytt hem.


Någon gång måste hon kanske. För utan sömn blir man till slut galen, har hon hört. Å andra sidan är nog galenskap inte det värsta som kan hända. Värre vore det att missa en deadline. Då vore loppet kört.


God morgon Sverige. God-inte-riktigt-än-natt Amerikatt.



tisdag 20 september 2011

SkrivPuff: Om att se.

Det är när allt är borta som jag blir medveten
Det är när det lugnar ner sig som jag hör hur det blåser

Dofter

Rörelser
Platser
Ljud

Det är när jag blundar som jag ser

i min spegel som riktas bakåt, 
vinklas inåt

Det är när jag blundar som jag ser

det oklara,
i det en gång självklara

Det är när jag blundar som jag ser

allt det vackra
allt det ofattbara

Det är när jag blundar


som jag ser

söndag 18 september 2011

Resan till Jag.

Vad behöver vi för att bli vi? Varför är jag jag? Varför är du du? Behöver vi varandra? Den ena och den andra? Behöver vi andra för att bli oss själva? Måste jag veta vem jag inte är, för att kunna förstå vem jag är? Måste jag resa bort från mig själv för att åter kunna hitta hem?

Från en station till en annan, kommer någon medan en annan går av. Fastän vi försvinner för varandra, finns vi alltid kvar. Som en medpassagerare någon gång under färden. Som en reskamrat. Som en främling. Som vägvisare eller den som leder fel.


Jag reser. Fram och tillbaka. Högt och lågt. Öst och väst. Det absolut viktigaste jag lärt mig är att försöka packa lätt. För dit jag ska finns egentligen allt jag behöver. Mina resor går alltid till Jag.



fredag 16 september 2011

Mi manchi, italiano.

Under sommaren undervisade jag en italiensk man i svenska. Det var väldigt givande på många sätt och vis. Jag lärde mig bland annat sätta ord på svenska språkets egenheter, helst ord som var så ogrammatiska som möjligt eftersom han inte riktigt gillade tanken på grammatik. Vårt "nu-måste-vi-ta-detta-på-annat-språk-än-svenska"-språk var engelska, men som bonus fick jag ibland lite italienska.

Vid ett tillfälle sa han något som var så sant och som jag gillade massor:

"Ni kommunicerar på ett helt annat sätt här. För oss italienare handlar det inte så jättemycket om att komma fram till något eller ha något viktigt att säga, vi vill mest bara prata. Men ni svenskar fungerar inte riktigt så."

Vi svenskar fungerar inte riktigt så, nej. Och det är väl bra ibland, kan jag tycka. För det mesta blir jag galen på människor som pratar bara för att prata och få höra sin egen röst, men i språkinlärningssyfte måste jag säga att tanken att prata bara för att prata är helt briljant.

Jag saknar att lära mig italienska. Det står lite stilla. Men det är ett alldeles för vackert språk för att jag inte ska lära mig mer. Jag ska lära mig mer. Sedan ska jag åka till Italien. Och prata bara för att prata.

 

tisdag 13 september 2011

Kan själv.

Jag släpper taget
Sedan famlar jag efter repet

Jag kan simma själv

Men söker desperat efter livlinan

Tror att det jag ger,

kommer jag också få tillbaka

Tror att det jag kan,

bara räcker för en stund

Men vet egentligen bättre


Att jag kan simma själv

Riktigt bra

Kunde innan

Kunden under tiden
Kan nu

Kan själv

lördag 10 september 2011

Publicera mera!

För några månader sedan skickade jag in ett bidrag till en novelltävling. Jag vann inte. Inte heller kom jag tvåa eller trea. Synd för mig, för vad jag minns var det ganska fina priser. Men ett litet pris lyckades jag ändå kamma hem, då mitt var med bland de fyrtiotal bidrag som blev utvalda att tryckas i en bok. Stereotyper heter samlingen och finns att beställa på adlibris.

Det är det tredje som publiceras för Milons del i år. Rätt rejäl ökning jämfört med tidigare år och precis lika roligt var det denna gång som de två gångerna innan. Publicera mera är vad jag vill göra. Men då måste jag också producera mera. Tro det eller ej, men jag har mina små projekt på gång. Hjärnkontoret är alltid på G. Vänta ni, så ska ni få se!



onsdag 24 augusti 2011

Hon är i landet där folk tackar.

Man kan undra vad bloggredaktionen har för sig i dessa dagar. Eller så gör man inte det, det är valfritt. Men jag kan i alla fall meddela att jag (som ju är bloggredaktionen) befinner mig i ett land som på många sätt faller mig i smaken. Kommer du, trogen läsare, ihåg att jag redan gjort klart att jag är tjejen som tackar? För det ena och det andra, stort och smått. Helst smått faktiskt.

Detta stora land, dessa Förenade Stater av Amerika, är landet där folk tackar. Jag är inte ensam längre. Och jag gillar det. Här får jag lika många tack tillbaka som tack jag ger. Det tycker jag är trevligt.


Häromdagen hörde jag till och med en man säga "Thank you, I appreciate that" till en kvinna som höll upp dörren för honom. Tala om att tala från hjärtat. För det är ju precis så det är och så jag känner. Jag uppskattar när folk gör min vardag lite, lite mer bekväm om det så bara handlar om att hålla upp dörren.


I USA finns många dörrar att öppna och utforska. Det tackar jag för. Och jag tackar dem som öppnar dem för mig.


Fotograf: Emma Lidell

fredag 19 augusti 2011

Lev i din vardag.


För en språknörd är det så klart roligt att kunna många språk. Inte bara för att det betyder större kommunikationsmöjligheter och mer grammatik att grotta ner sig i, utan för att man också som flerspråkig har möjligheten att plocka ut det bästa (som enligt talesättet sägs vara russinen, men enligt Milon nog skulle vara chokladen) ur kakan.

Låt mig ge ett exempel som jag kom att tänka på häromdagen: svenskans vardagsrum och engelskans livingroom. Om man kopplar ihop de två betydelserna och mixar ihop dem till en svengelsk liten smet får man den bästa möjliga kombinationen för vad detta rum bör vara, tycker jag.

Svenskans vardag anger att det är i detta rum som vardagen ska pågå medan engelskans rum understryker att det är här du ska leva. Låt oss slå ihop dessa ord och bestämma att du i detta rum ska leva i vardagen. Svårt att förklara briljansen för en person som inte talar både engelska och svenska, men för alla oss som gör det: är det inte briljant?!

Så här ser vardagsrummet ut i mitt nya hem. Och här, kan jag lova, här lever vi i allra högsta grad. Och riktigt gott också.


tisdag 16 augusti 2011

Milon on the go.

Jag hänvisar er för tillfället HIT för mer läsning. 

Vi hörs snart igen. Jag har som vanligt massor med tankar kring det ena och det andra, som vandrar runt i mitt lilla huvud och vill komma ut som skrivna ord. Tills dess: Känn kärlek och satsa på era drömmar. Det gör jag. Och jag kan inte tänka mig hur jag skulle kunna känna mig lyckligare och mer förväntansfull än vad jag gör i detta nu.



måndag 8 augusti 2011

På vift i ett lyckorus.

Milon som i Milon's Corner har varit på vift. Uppe i norr bland släkt och vänner. Omgiven av kärlek och allmänna lyckorus. En annan dag, när undertecknad inte blivit blixtinkallad att jobba (så omotiverande efter en så här magisk vecka), kanske det kommer en berättelse eller två om Bröllop i Norr!

Tills dess, ta hand om varandra. Ge varandra kärlek. Och förresten kan jag meddela att klanen Bergström utan tvekan skulle kunna starta ett eventbolag om alla andra karriärer går åt skogen. Systrar, bröder och allihop - ni är oslagbara.

onsdag 3 augusti 2011

Milon hjärta sommarkvällar.

Så som man vet att man är i Norrland:

Efter en kväll på uteservering med vänner slår man direkt igång stjärtvärmen i förarsätet när man sätter sig i bilen och ska köra hem. Åh, dessa ljuva, ljumma sommarnätter.


Nej, nu ska vi inte vara sådana. Norrlandskusten levererar. Sol, sol och sol!

tisdag 2 augusti 2011

Milon hjärta småstaden.

Så som man vet att man är i Holmsund:

När en katt springer över vägen och man måste tvärnita med bilen utbrister man utan att tänka:


- Men jävla Sally!


Man vet alltså vad katten heter. För det gör man i en småstad. Och det är precis det jag älskar med min hemstad.

lördag 30 juli 2011

Jamen så klart att det är - del 2.

Vanlig dag på jobbet. Jag har plockat fram en storfavorit - maskinen som gör pins - och vår lilla pinfabrik har varit i full gång i över en timme. Det är jag och barnen. En eftersläntare traskar förbi och nappar utan att blinka på erbjudandet att göra sig själv en liten knapp. Karl, kanske 4 år, sätter sig på stolen bredvid mig. På den runda, vita papperslappen han fått av mig ritar han en stor grön fläck.

- Vad är det du ritar för något?

- Jag ritar den stora, gröna pricken som är i mitten av knappen.
- Jamen så klart att det är!

Hur kan jag vara så blind och inte se att den gröna pricken han ritar i mitten av papperet är den gröna pricken i mitten av knappen? Typiskt vuxet att inte se träden för all skog. Jag tackar Karl kanske 4 år för att han öppnar ögonen för mig.

fredag 29 juli 2011

Jamen så klart att det är - del 1.

Vanlig dag på jobbet. Barnen målar. Jag klipper. Jag frågar barnen vad de heter, hur gamla de är och lite annat som vi kommer in på. Jennifer 5 år har ritat vad som ser ut att vara en gräsmatta, en sol och blå himmel. På gräsmattan har hon även tecknat ett gäng oklara symboler. Jag frågar henne vad det är.

- Vad har du ritat för små gubbar?

- Det är inga gubbar. Det är saker!
- Jaha okej! Vadå för saker?
- Det är ju saker som någon har glömt där.
- Jamen så klart att det är!

Och är inte det helt logiskt, så säg?! En gräsmatta full med saker. Saker som någon har glömt där. Det mest naturliga i världen. Typiskt vuxet att vilja ta reda på exakt vad det är för saker. Jag tackar Jennifer 5 år för att hon öppnar ögonen för mig.

SkrivPuff: Om händer.

De bar brickor, servade andra, plockade och diskade. Under kriget lade de om sår, tog hand om skadade, helade och hjälpte. De satte potatis. Plockade dem, skalade och serverade till man, barn och barnbarn. De rörde omsorgsfullt i den krämiga brunsåsen. De slevade upp tomtegröt var morgon. De tråcklade, klippte, mätte. Lappade de slitnaste farmarbyxor. Broderade de vackraste brudklänningar. Vände blad i Året Runt. Sov sedan tungt.

De var krokiga av livets hårda skola och reumatismens hårda dom. Av den senare också ofta frusna. Men helt perfekta och varma av hjärtats kärlek. Rynkiga, men alltid ack så lena och mjuka.


De höll alltid ett stadigt och kärleksfullt grepp om mina. När jag satt där bredvid i soffan, vid matbordet, vid den öppna spisen, på kanten av sjukhussängen. Höll hårt. Ofta lite gungande. Stöttade. Lyssnade. Berättade. Vinkade när vi sa hej då.


Farmor Singa.
Vad jag saknar dig ibland. Dina händer i mina.



torsdag 28 juli 2011

Gubben i lådan är den enda present jag vill ha.

Jag är i flyttartagen. Det är inte första gången jag packar ner mitt bohag i kartonger. Tack och lov har jag i alla fall denna gång inte den där gigantiska bokhyllan att skruva ner. Nej, inga möbler alls att skruva ner faktiskt. Jag flyttar ju bara tillfälligt denna gång och lånar under tiden ut det mesta av mina tillhörigheter.

Men sådant som är personligt och allmänt ivägen för de tillträdande hyresgästerna ska så klart ner i lådor och kartonger. Och det slår mig nu, precis som vid alla tidigare flyttar, hur mycket grejer jag har. Och det mesta får mig faktiskt att bara sucka. Varför har jag så mycket saker? Vad ska jag med dem till?


Saker jag köpt. Saker jag fått. Saker jag har sparat av sentimentalt värde. Saker som nu, när det kommer lite grann till den där berömda kritan, faktiskt slängs. För jag behöver inte så mycket saker. Jag vill sannerligen inte ha fler saker. 


Ge mig inte presenter, kära vänner. Ge mig i stället det vackraste och dyraste ni har. Ge mig er tid. Ge mig er omtanke. Ge mig lite av er själva och mycket av er kärlek. Jag behöver inte guld och gröna skogar, men ibland en stärkande kram och en hjälpande hand. Kanske... Gubben i lådan.




tisdag 26 juli 2011

Kort meddelande.

Kort meddelande från bloggredaktionen:

Milon sprudlar av livslust!
Packar, jobbar, andas, njuter, älskar!



Sett från hoj.

Ganska så jättesugen på att komma hem snabbt efter 16 timmar på jobbet. Suckar inför cykelturen som efter Vasaplatsen enbart innebär uppförsbacke. Vill lyssna klart på Sommar, men mobilen har inga batterier. Kan välja att sucka ännu mer, men öppnar i stället ögonen. Ser mig omkring. Det finns så mycket att titta på...

23:25
- Pustervik. Verkar vara the place to be. Det är alltid fullt. Knökfullt. En måndag, en tisdag, en vilken dag som helst. När ska jag gå dit?
23:27 - 3:ans spårvagn åker förbi. Tom så när som på fyra personer. 1:an kommer just efter. Helt full. De packade sillarna har ingen match. Vart är alla människor på väg och varför har de valt samma spårvagn?
23:30 - Två killar som tränat lite för mycket biceps och glömt att stretcha bröstmusklerna är ute och rastar en hund. Den är av typen "hej-jag-tillhör-Paris-Hilton-voff". Småler.
23:35 - Den fina balkongen på "Malinsgatan" gör mig alltid lika glad. Varför pyntar inte fler sina balkonger med belysning och träd?
23:38 - Ser skylten "Nytänkare av tradition". Det är väl inte särskilt nytt att alltid göra samma? Nystar in mig i ordlek och språktänk.
23:43 - Kvinna i ullkappa går förbi. Vad sa du att det var för månad, sa du? Juli?
23:45 - Svart katt springer över vägen. Tvi, tvi, tvi!
23:46 - Kille i shorts går förbi. Nu är jag på riktigt förvirrad över årstiderna.
23:51 - Hör ljudet av cikador och känner en doft av - ja, vad är det för något som doftar så där? Jag vet inte. Något slags träd eller buske. Det doftar i alla fall Cypern. Ljuvligt!
23:52 - Rullar in på gården. Alla fönster är släckta. Förutom hos grannen på hörnet.
23:54 - Har fått post. Ett vykort föreställande Prinsen med avsändare Min Vän Vid Vättern. Blir glad och lite tårögd för att det är så fint!
23:59 - Efter 16 timmar på ett rätt så blåsigt hav gungar det fortfarande lite. Behöver dusch, DN och sömn.

måndag 25 juli 2011

Så lyckligt lottad som jag faktiskt är.

När jag var 17 år gammal fick jag höra något om mig själv som jag sedan dess burit med mig och ibland plockar fram. Det var slutet på vårterminen och vi skulle ha betygssamtal med alla lärare. Jag hade just fått veta att jag hade fått VG i kursen i multimedia. Läraren gillade det matlagningsspel jag och två vänner kokat ihop - så klart, vi hade ju fyndigt nog satt hans huvud på en av kockarna.

Jag hade fått mitt betyg och skulle just resa mig när läraren säger ungefär: "Och så en sak till, Malin. Jag bara måste få säga till dig att du är en sådan trevlig och glad person. Du sprider sådan positiv energi. Tack för det."


Jag tackade själv och med de fina orden i ryggen gick jag leende ut ur klassrummet. Hade redan glömt bort det där betyget. Det här var alltså när jag var 17 år gammal. Efter ett gymnasieår som på det hjärtliga planet hade ägnats åt enormt mycket dagboksskrivande och gråtande nätter över den kärlek som gjort slut med mig flera månader tidigare. Ett känslomässigt kaos och lite för mycket mörker.


Men min lärare tyckte att jag alltid spred ljus. Och jag trodde honom. För där och då lärde jag mig att jag är och förblir en positiv person. Jag kan se det ljusa, även i det mörkaste rum. Det påminner jag mig själv om ibland. Därför vågar jag också vara ledsen. Tycka att allt är jobbigt och bara vilja gråta. För jag vet att det bara är tillfälligt. Den sol som går ner i kväll, vare sig den är gömd av moln eller brinnande röd, kommer skina på mig i morgon. Så lyckligt lottad är jag. Och så lyckligt lottad är jag, att en lärare en gång påminde mig om att det är så det är.




söndag 24 juli 2011

Lillasyster och storebror.

Jag befann mig på ett fullt tåg mellan Katrineholm och Göteborg. Bredvid mig satt ett syskonpar. Hon i åttaårsåldern. Han kanske tolv. Han berättade för henne att hon inte skulle titta ut genom fönstret. Det skulle göra henne illamående eftersom de åkte baklänges. Han frågade hur hon mådde. Hon undrade om han hade sovit gott, lät honom vila i hennes knä bara han lovade att inte somna. De bläddrade i en tidning och hon imponerades över hur snabbt han kunde läsa. Han förklarade saker hon inte förstod. De skrattade åt bilder i tidningen och hittade på sånger. När hon sjöng lite för högt och lite för opassande sa han vänligt, men bestämt, att hon skulle vara lite tystare. De fnissade ikapp. De ene såg till att den andre hade det bra.

Att bevittna denna fina syskonrelation fick mig att färdas femton år bakåt i tiden. Det hade kunnat vara jag och det av mina syskon som är mig närmast i ålder. Vi har spenderat många timmar i baksätet på bilen tillsammans. För det mesta hållit sams.


Jag imponerades alltid över allt min bror kunde. Han berättade anekdoter om hur Magnus Uggla hade skrivit sina låtar. Han visste varför en regnbåge uppstod och förklarade vad ett prisma var. Han lärde mig varför Kiss sjöng "I
was made for loving you baby" men "you were made for loving me". Jag trodde att han kunde allt och trodde nog också på allt han sa. Jag lät honom vila i mitt knä när han blev åksjuk och strök hans hår så han skulle känna sig bättre. Jag lät honom ta den sista Rollon. Vi läste tidningar ihop. Hittade på sånger.

Jag ser fortfarande upp till min bror. Jag beundrar honom och allt han kan, även om jag genom åren lärt mig att ibland vara lite kritisk till hans så kallade fakta. Men ett som är säkert, är att han likt ett prisma hjälper mig att se världens alla vackra färger, de gånger då jag själv bara ser allt i svartvitt.


När man ska spendera många timmar på resande fot med sin bror, är det bra att han är en sådan väldigt bra en.




Vårt fortsatta ansvar.

Våld och ondska 
skapar 
sorg,
skräck 
och saknad

Frågor

Ilska
Hjälplöshet

Men också sammanhållning


På frågorna svarar vi att vi håller ihop

Ilskan omvandlar vi till gemensam kamp
I hjälplösheten finner vi varandras stöd

Sorg

Skräck
Saknad

Men också sammanhållning

Varsitt strå till stacken

För demokrati

För öppenhet
För värme


lördag 23 juli 2011

Grattis Miksi. Önskar Milon.

I dag fyller min kära syster år. Detta är min present till henne:

Jag behöver inte säga något – jag vet att du alltid förstår
Jag behöver inte gråta – jag vet att du får mig att le
Jag behöver inte vara rädd – jag vet att du håller min hand
Jag behöver dig inte här – jag vet att du alltid är där för mig

Ändå, behöver jag dig i mitt liv

Som en syster
Som en vän
Som den luft vi båda andas

Det är vad du är för mig
Och vad jag alltid kommer vara för dig
Min allra käraste syster

Jag älskar dig


Bilden: För att vi är vi och inte riktigt som alla andra. 
Och även för att lätta upp det lite känslosamma.
Språket: För att vi kommer vara vi för all framtid. 
Och i framtiden ska vi öppna vårt lilla bageri i Italien.

Alla de som lider.

Vi går förbi dem varje dag. Ser dem. Kanske i vårt kvarter. Kanske till och med vid frukostbordet. De utstötta. De som har det svårt. De som aldrig mer får se dagens ljus. De som kallblodigt mördas. De som får lida offer för någon annans hat. De som för oss är främlingar.

Vi vet att de finns. De ligger bredvid skålen med frukostgröt. Men en främlings ansikte uttrycker aldrig lika mycket lidelse som ett ansikte vi känner väl.


Jag visste vem han var. Jag kände en som kände henne. Vi var släkt. Vi var grannar. Vi talade samma språk. Det var min syster. Det var min bror. Det är klart att det blir mer påtagligt. Det är klart att
bombdåd och hatbrott i Oslo trycker på fler känsloknappar hos en svensk än vad en självmordsbombare i Afghanistan gör. Det är klart att en ledare i en av Sveriges största dagstidningar uttrycker att Norges smärta är vår.

Det är klart att vi reagerar när det lidande ansiktet på frukostbordet tillhör vår syster, tillhör vår bror. Men jag tänker att det kanske ändå är något som kan få oss att reflektera över vad som ligger bakom. Inte göra främling till fiende. Göra människor till människor och känna en vilja att göra något för människors lika rätt till liv. Utan lidelse.

fredag 22 juli 2011

Plingelingelinge tåget går!

Jag har en sådan romantisk bild av hur det ska vara att åka tåg. Sitta med bra med benutrymme med en bra bok, lite tidningar, kanske ett korsord, om man haft tid innan lite matsäck. Jag ska titta ut på landskapet jag svischar förbi och inspireras av vidderna, förundras av den skönhet naturen bär på. Kanske lyssna på musik som blir ett soundtrack till min alldeles speciella resa, dit den bär just där och då. Kanske hamna bredvid en främling som blir en vän. Kanske själv berätta för någon om mina äventyr.

Men mina tågäventyr blir väldigt sällan så. Mina tågäventyr försvinner för det mesta i en sovande dimma. Jag slår upp boken jag har med mig, som jag sett fram emot att läsa. Jag myser ner i sätet, gör mig bekväm och tar en klunk vatten. Slänger ett öga ut genom fönstret och tänker att jag bara ska läsa några kapitel innan jag byter till att lyssna på musik och skåda det vackra landskapet. Vänder blicken mot min färdlektyr - och sedan somnar jag.


Det vaggande tåget vaggar mig alltid till sömns och min motståndskraft är lika med noll. Bara minuter in på resan sitter jag som en hösäck, med ett huvud som spelar pingpong och med öppen mun som troligen också dreglar lite ur ena mungipan.


Så är det med mina tågresor. De är väl mysiga på sitt vis. Men inte riktigt så som jag alltid tänker.





Någonstans mellan Modena och Rimini, juni 2010.

Återvinn och återanvänd. Win-win.

Jag har den senaste tiden nästan blivit lite konsumtionsallergisk. Jag gillar inte att köpa saker. Jag har aldrig riktigt varit intresserad av att köpa elektroniksaker, men när Lilla Rosa häromveckan tog ett bad, insåg jag att det nog skulle vara dags att köpa en ny telefon.

Men! Det behövde jag inte. Passande nog kunde jag överta min kära mammas gamla telefon, samma modell som Lilla Rosa, fast vit. En vit pärla som fungerar alldeles utmärkt, inte alls lika sliten, fastän den är tvilling med Lilla Rosa. Och det var inte bara jag som vann på denna affär. Lilla Rosa får leva vidare hos lilla Trollet. Han har alltid gillat att fingra på den och trycka på knapparna och en gång lovade jag honom "När den här går sönder, då kan du få den av mig."

Ja, Lilla Rosa har ju fungerat så när som på bra, men det var ändå läge att gå vidare. Så numera tjänstgör den hos ett litet Troll, som verkar gilla den lika mycket nu, som förr. Det känns ändå bra. Det blir liksom lättare att gå vidare och alla är glada och nöjda. Att återvinna och återanvända är för det mesta en win-win situation. 


Lilla Rosa i händerna på sin nye ägare.

torsdag 21 juli 2011

Det är inte Nobels Fredspristagare som gör världen bättre. Det är DU!

Om du är ute och springer och en promenerande människa i spåret framför dig stannar för att ge dig plats så du kan fortsätta i ditt tempo, tittar du då denna personen i ögonen, ler och säger "tack"? Det gör jag. Och det är sådant jag tror på.

Det behöver inte vara blödiga kärleksdikter, storartade demonstrationer, maffiga torgmöten, djupa samtal eller lagar bestämda av något EU-organ. Det behöver inte leda till Nobels Fredspris. Ibland räcker det med ett leende och ett "tack". Det är i alla fall där det börjar.


Helt ärligt. Jag tror faktiskt på sådant. 


Milon publicerad!

I går gick jag förbi Pressbyrån. Plockade upp senaste MåBra och bläddrade fram till månadens gäst. Det jag fann är något jag verkligen kan vänja mig vid! Kanske inte att se mig själv på en så stor bild, men att veta att det jag skrivit är något som kan läsas av fler än bara en handfull känns sannerligen väldigt festligt.

Detta vill jag göra. Skriva för mig. Skriva för andra. Skriva för livet!



onsdag 20 juli 2011

Tjuvlyssnat: Känn din arbetsplats.

Hört på Stockholms Centralstation, en SJ-medarbetare vinkar av sin kollega:

- Då hörs vi snart igen! Någonstans på ett försenat tåg nära dig!

söndag 17 juli 2011

Uppraggad på jobbet - trodde jag!

Jag träffar många fantastiska människor på mitt jobb. Många glada resenärer som ofta har varit eller ska ut på äventyr. De berättar för mig om karuseller som går asfort, legohus som är ungefär lika stora som jag och mycket, mycket annat. Vissa går in i detalj i fråga om fritid och privatliv. När jag frågar var folk bor får jag ofta en exakt adress, ibland postnummer och allt.

En sådan kille som öppnade upp sig och delade med sig var Simon, 6 år, som jag mötte tidigare i veckan. Vi ritade sommarkort, pratade om Nicke Nyfiken (som han fått träffa tidigare under resan), vek loppor och pratade lite mer om ditten och datten, när Simon frågar: "
Vill du ha mitt telefonnummer?" varpå jag blir lite ställd och säger att "Ja, jaha, okej, javisst".

Simon bryr sig inte om mitt tvekande svar, utan fortsätter sitt prat i hundraåttio och säger att om han ger mig hans telefonnummer och jag ger honom mitt telefonnummer - "Kan du ditt telefonnummer?" måste han snabbt kolla med mig och jag svarar "Ja, det kan jag." - så kan vi ju ringa varandra och kanske vara med varandra någon dag.


Någonstans här smälter mitt hjärta. Här sitter jag och viker loppor och blir uppraggad på jobbet! Sedan fliker killen in lite snabbt: "Och så kanske du kan ta med Nicke också?!"


Vilken genialisk man. En riktig charmör som fäller mig pladask, lindar mig runt lillfingret och när han har fått mig precis där han vill ha mig kommer med stöten och det han egentligen är ute efter. Ja, j
ag träffar verkligen många fantastiska människor på mitt jobb.

lördag 16 juli 2011

Inställning och avkoppling.

Inställning, vad du tänker, är A och O. Jag vaknade i morse med känslan av att vara överkörd av ett tåg. Inte för att jag vet riktigt hur det känns, men man kan ju tänka sig lite. Efter hursmorstips från den bästa av dem alla, min egen mor, gurglade jag saltvatten innan läggdags och kanske var det anledningen till att halsen i alla fall var lite lenare. Men resten av kroppen var i ärlighetens namn riktigt, riktigt trött.

Jag hade då två val. 1: Känna mig sjuk och våndas inför en plågsam dag med full färja. 2: Intala mig själv att jag mådde helt okej och se fram emot en dag med full färja. Jag valde tvåan. Svalde två alvedon, gurglade lite till med saltvatten och klunkade i mig en kopp grönt te innan jag hojade iväg till terminalen. På jobbet valde jag "finkostymen", fastän den trötta kroppen gärna hade gått omkring i mjukis. Sedan var det bara att röja på och arbetsdagen gick bra.

Det är så det funkar. Inställningen till dagen bestämmer hur dagen ska bli och vara. Jag gillar det. Jag gillar att ha kontroll. För att säkerställa att jag inte skulle sova bort hela eftermiddagen tog jag sedan en avkopplande stund för mig själv på Le Pain på Vasagatan. Helt klart ett favoritställe. Det är något med Vasa.

Jag bestämmer själv över mina dagar. Och nu bestämmer jag att den här dagen har varit bra, men snart ska vara slut för att ge tid åt en riktigt god natts sömn.