Alltså amningen

Okej, låt mig skriva av mig lite om det här med amning alltså. Kan jag bara få släppa ut känslan jag har att det inte alltid är så himla mysigt och magiskt och makalöst bra. Amningen har gäckat mig sedan start och ändå håller vi fortfarande på. Det trodde jag nog inte.

Jag och bebisen hade en knackig amningsstart. Den intresserade kan mejla mig för detaljer och mina personliga tips och tricks.

Jag vet egentligen inte varför jag så bestämt skulle fortsätta, men det kändes som om det var det rätta. Någon slags osynlig tyckarpanel sa åt mig att en bra mamma ska amma.

Det var smidigt att alltid ha med mat, särskilt under sommaren när vi ofta var på vift, men min bebis har alltid varit ganska krånglig att amma. Lite stökig och bökig och jag var ganska säker på att han skulle tappa intresset när han började äta mat. Så blev det inte.

Han är nog inte så intresserad av matupplevelsen längre, men mitt bröst är helt klart hans bästa napp. Really? Efter allt stök och bök och när jag börjar känna att det är nog, vill han köra på ända in i kaklet. Så nu passar det? Kom igen. Det är ju helt orimligt.

Jag satt och tänkte på detta för någon dag sedan när jag ammade min envisa bebis efter en lång kamp om att få honom att ta en liten eftermiddagslur. Han vann kampen och jag drog upp amningskortet. Suck. Igen. Som alla nätter. Så som man inte ska göra, säger de som vet. En bebis på 10 månader ska inte behöva ammas för att somna eller somna om. Han är stor nog att lösa det på annat sätt. Tyckarpanelen (den osynliga) skakar på sina huvuden åt mig och jag känner mig som en hopplös mamma.

Men så kände jag en gosig, bebislen hand stryka över min rygg. Som om den lille ville säga att det kommer att lösa sig. Snart. Mina mammakänslor svämmade över. Okej, du får väl bestämma ett tag till. Vem är jag att ta ifrån dig denna mysiga stund? Du är ändå bara 10 månader. Faktiskt inte ens ett helt år.

Det löser sig väl. Till dess har jag skapat ett mantra som jag upprepar varenda natt: "Jag är en bra mamma och du kommer att kunna sluta amma." Så småningom blir det en sanning. Det är så det funkar med ett mantra, har jag hört.

Vår bästa tid är nu

Vår lille mini har äntligen kommit på hur han förflyttar sig framåt. Ibland glömmer han bort, men det finns ändå där. Jag har länge tänkt ”vad kul för hans skull när han kommer kunna ta sig dit han vill.” Nu när han börjar vara där tänker jag också lite ”vad jobbigt för min skull när han kan ta sig dit jag inte vill.”

Jag tänker ofta på allt som den här lilla människan ska lära sig. Jag brukar säga att jag ser fram emot olika moment, inte att jag längtar, det skulle på något sätt betyda att jag inte trivs med det som är nu.

Men som jag trivs nu. Mänskligt trött och less precis som vem som helst kan vara, givetvis, men också så nöjd. Tillvaron är så trivsam. Trots dålig sömn och ibland dåligt tålamod. Jag försöker påminna mig själv om att det enda som är viktigt är nu. Alla små nu som är.

Barn tenderar att lära en att vara i nuet. Men ett litet barn kräver också framförhållning och planering för att vardagen ska gå ihop smidigt. Ja du vet, en plan för att undvika tröttgråt och hungerskrik.

En som är snäppet bättre på att vara i nuet är så klart katten. I går hamnade vi på soffan bredvid varandra. Jag klappade. Hon spann. Det kändes som att det bara var vi som fanns. Som kvällarna innan bebis. Och då slogs jag av tanken att just precis där och då, i det nuet, var det faktiskt bara jag och katten som fanns. Jag njöt av stunden, innan hon tassade ner från mig och jag gick vidare och tittade till lillen som sov så sött.

Den där lillen. Som jag ser fram emot att få lära känna och upptäcka världen med på nytt. Men det är ingen brådska. För vår bästa tid är nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu. Och nu.

Ps. Bilden är så klart från januari förra året. Riktigt så mycket kola åt jag inte under julen. 

Den där julen alltså

Nu är glada julen slut, slut, slut... När blir man vuxen nog att inte bli ledsen av att plocka bort julen? Näe, precis, aldrig va? Jag blir alltid lite deppig just i stunden, men när jag fått smälta det ett par dagar och väl städat undan och gått vidare känns allt alltid bättre. 

När jag var yngre ville jag dra ut på det så länge som möjligt, till Tjugondag Knut alltså, men på senare år har det känts lagom att stänga julkapitlet runt Trettondagen. Så var det i år. Det enda som är kvar nu är utebelysningen. Här inne känns det ljust och piggt. Det saknas bara ett knippe tulpaner.

Men julen då. Inte konstigt att det känns tungt att den tar slut när den varit så himla fin. Förutom ett ryggskott i familjen (inte jag, inte heller bebis...) var julafton 2018 något alldeles extra. Jag har förvisso firat jul med barn i 14 år, men det här var första gången jag verkligen upplevde allt genom ett barns ögon. Vi är ju lite en och samma, jag och min minimänniska (förutom att han till utseendet är en klon av sin far).

Jag tror att han fattade att det var något speciellt som hände. Han satt häpen hela julaftonen och tittade på allt och alla. Han åt andäktigt på sitt julklappspapper och pusslet i tre bitar som pappret omslöt. Han tittade storögt på storkusinerna som öppnade paket och blev inte ens rädd för tomten (otippat för killen som i början av december grät hysteriskt när han träffade sin morbror i teatersmink, de blev vänner nu under jullovet för övrigt). 

Badkaninerna han fick invigde vi redan innan Kalle, de var toppen. Elefanten med en elektrisk pump som gör att snabeln blir en dusch var dock inte lika uppskattad. Gullig tyckte vi, asläskig tyckte han och började i panik leta flyktvägar ur badbaljan när vattnet började strila ur snabeln. Annars var det idel glada miner från vår lilla solstråle. 

Bäst av allt var att julen ångade på ända in i kaklet, det vill säga Trettondagen, med så mycket familjehäng att vi nu måste ha radion på hela tiden för att inte känna oss ensamma här hos oss när det bara är vi, och katten. 

Livets första jullov för lillen var kort och gott bäst. Så kan vi sammanfatta det. Han har fått så mycket kärlek från kusinerna och jag har fått så mycket gullkrupp så jag till och med blev lite förkyld på kuppen.

Julen 2018. Tack för allt. Förutom ryggskottet.