torsdag 25 oktober 2012

Jo, BLI besviken om det är befogat.

Jag har väldigt nära till mina känslor. När jag är glad och exalterad över något visar jag det gärna. Jag hoppar och studsar och vill gärna basunera ut att jag är lycklig och tycker om något eller någon. Men min närhet till känslorna betyder också att jag kan bli väldigt ledsen om jag känner mig sårad, besviken eller sviken.

Detta är något som kan stressa de i min omgivning, har jag förstått. Särskilt min familj. Aldrig vill man väl se lillasyster vara ledsen, men det är hon ibland. Och det är okej. Jag känner mig själv och jag känner mina känslor. Jag vet att jag kan bli väldigt ledsen när livet går snett, men denna insikt ger mig även styrkan att räta ut det hela, bara jag får lite tid att känna mig hel igen. Ibland tar det en mikrosekund. Ibland kanske lite längre.

Känslostormar är så klart något jag fått tampas med i mitt jobbsök. Ni vet hur det är. Man söker miljoner jobb. Får inget. Man hittar ett lite extra speciellt som man verkligen, verkligen vill ha. Och då får man höra att "du får inte bli så besviken om du inte får det". Det sa min familj för knappt två veckor sedan, efter att jag varit på en intervju för ett jobb jag verkligen, verkligen ville ha. De peppade mig givetvis, men verkade också vilja hålla mig nere på jorden tills jag visste.

Jag vet att detta sades i all välmening av samtliga familjemedlemmar, men jag måste få säga emot. Man får visst bli besviken. Det är rentav så att jag tycker att man ska bli besviken ibland. När man jobbat riktigt hårt för något, lagt ner hela sin själ och gjort allt man kan och lite till, och ändå faller platt, då är det helt befogat att sucka och hänga med huvudet för en sekund. Och fram till den stund då man har resultatet i sin hand ska man få vara hur exalterad man vill. För hur kommer drömmar annars slå in om man inte ens tror på dem själv?

Just i detta fall behövde jag faktiskt inte bli besviken. Tro mig, jag har basunerat ut min lycka och hoppat och studsat. Precis som jag trodde att jag skulle få göra. Jag trodde på mig själv hela vägen och hoppades och kände mig självsäker. Enträgen vinner. Och om enträgen någon gång kommer tvåa har hon all rätt att bli besviken. I alla fall för en kort stund.

fredag 19 oktober 2012

Vi som är sociala och ger och tar, vi får något för det.

Tidigare i sommar var jag med i en ganska lång och grundlig rekryteringsprocess och fick under en intervju frågan om min syn på sociala medier. Tror jag på det? Måste man vara överallt? För bara ett år sedan hade jag förmodligen tyckt och tänkt lite saker, men när jag satt där på intervjun för några månader sedan hade jag åsikter som inte bara var tankar och funderingar, utan faktiskt vad jag skulle kalla kunskap.

Jag har läst otaliga artiklar om Twitter, Facebook, Pinterest, Google+, Reddit – and whatnot. Jag har sammanställt information i fina dokument och satt ihop presentationer i Power Point. Jag har gjort förändringar och skapat rutiner och efterforskat vad som verkligen fungerar – med ett särskilt fokus på företag och varumärken. (Tack praktikplatsen på MDB för denna möjlighet!)

Något jag alltid vill trycka på när det gäller sociala medier, och som jag också svarade när jag fick frågan under tidigare nämnda intervju, är att dessa plattformer är till för  i n t e r a k t i o n. Det hörs på dess benämning, de är sociala och det är det fina. Jag personligen använder sedan en bra tid tillbaka mitt Facebookkonto för att följa företag inom branscher som intresserar mig. Det handlar mycket om resor, träning, sociala och digitala medier. Och om jobbsök.

Ett härligt kvitto på att en aktiv Facebooknärvaro kan leda till samarbeten fick jag häromveckan genom en virtuell diskussion med jobbsiten StepStone. Det ena ledde till det andra och vips så blev jag deras första arbetssökande gästbloggare – kolla in resultatet HÄR! Vi ger och tar. Så ja, jag tror på sociala medier. Man behöver inte vara överallt, men att socialisera där man har sin publik är inte helt dumt.

Som StepStones första gästbloggare delar jag med mig av hur jag strukturer mitt jobbsök.


torsdag 18 oktober 2012

SkrivPuff: Om något menlöst.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är menlöst,
att kasta bort sin tid på att vara arg.
Arg på kvinnan i kön.
Arg på mannen i bussen.
Arg på den som gör sitt jobb.
Arg på regnet, arg på blåsten, arg på allt.
Och arg på alla.

Det tjänar väldigt lite till,
att slösa kraft, att ge sin tid,
att vara arg och bara muttra.

Nej.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är menlöst.
För det mesta i alla fall.

---

Fotnot: Nej. Det här blev ju inte alls som tänkt. Undertecknad puffade ju så klart om något "meningslöst". Men visst. Det kanske kan vara menlöst också? Om man vrider och vänder på det riktigt ordentligt. Tummen upp till observanta läsare i alla fall.

Är du inlänkad, aktiv på LinkedIn alltså?

Använder du LinkedIn? Det är inte många av mina vänner som gör det, fastän det rapporterades om en miljon svenska användare i juni detta år.

Jag älskar detta nätverk och det tycks bara bli bättre, renare, snyggare. Jag önskar att fler företag fanns på siten och att de skulle vara mer aktiva, så som man bör vara på ett socialt nätverk. Det är så behändigt att kunna slänga upp sitt CV och alla meriter på ett och samma ställe, på ett sätt som är lätt att överskåda och lätt att nå. Ni som, precis som jag, söker jobb; hur tröttsamt är det inte att fylla i dessa miljoner olika onlineformulär? Hur många gånger har man laddat upp sitt CV i någon slags bas och fyllt i att man sommarjobbat tre somrar på Cypern, översatt ismaskinsmanualer, pluggat till sig en kandidatexamen i språk och det ena med det tredje?

Kolla min LinkedIn – där finns allt. Det är så väldigt behändigt. När jag sökte jobb och praktikplatser i USA var detta en viktig källa. Här på hemmaplan hittar jag inte riktigt lika många trådar att dra i, även om de så klart finns. Jag finns i alla fall kvar på siten, som är en stor inspirationskälla där jag hittar massvis med intressanta artiklar, och vill självklart också ha en ny och ännu snyggare profil.

Är du inlänkad? Eller satsar du på Facebooks BranchOut? Eller tycker du det är guld med onlineformulär?


Hur kan en grå Göteborgshöst bli så skimrande?

Jag kan kanske tyckas lite flummig ibland. Men jag är sådan. Jag gillar att stanna upp – tänka och reflektera över min omgivning, filosofera kring sådant som händer och analysera det jag upplever.

En sådan kväll har jag haft i kväll. En riktig tänkarkväll. Du kanske tror att jag menar att jag grubblat och försökt lösa världsfreden, men så är det inte alls. Snarare tvärtom. Jag är så fylld till bredden med positiv energi och lycka, mitt i denna gråa, regniga, blåsiga, Göteborgshöst. Regnet är bara en detalj i vardagen. Uppförsbackarna hem till mig finns där för att de gör det. Kylan motar jag med varma kläder. Mina dagar känns bra och det där som kan tyckas tråkigt biter inte riktigt på mig. Och vad beror sådant på?

Det är här det flummiga kommer in. Jag tror på energier. Jag tror på människor och deras förmåga att lyfta andra, varandra. Och jag tror på att hjärtat vet allra bäst, bara man låter sig lyssna på det.

Jag väljer mina tankar, vilket gör att min vardag och hela min själ är full av positiv energi. Jag har ett fantastiskt team av människor runtomkring mig, både på nära håll och långt ifrån. Och jag är lyhörd för mitt hjärta och låter det säga åt mig vad som är rätt och fel. Det är ett vinnande koncept, det märker jag, för just nu är jag så där genuint lycklig och glad.

En grå Göteborgshöst blir helt plötsligt skimrande och färgsprakande, även när det regnar från alla håll och blåser så det ilar in i märgen. Prova du också, tänk varma tankar om du fryser i detta mörker.


tisdag 16 oktober 2012

Även truppgymnasterna får vara med i ett landslag. Magi!

Jag har varit truppgymnast sedan barnsben. Mina ben visste hur de skulle sträcka på sig för fina hjulningar och spänna sig för höga trampetthopp innan de visste mycket annat. Jag slutade träna själv när jag kände att jag inte blev så mycket bättre – var väl 18, 19 år då. Fysiken var fortfarande på topp, men det där hårda psyket man behöver för svårare volter hade jag inte riktigt.

Gymnastik är en tuff sport – mentalt ibland före tekniskt. Det är mycket slitande och nötande och vågande och övande. Man behöver kroppslig mognad och mental färdighet för att utvecklas och det ligger mycket hårt jobb bakom slutresultatet som går ut på att allt ska se så lätt och självklart ut. Men enkelt är det verkligen inte, vilket så klart också medför stor prestige. Alla kan inte volta. Vi gymnaster är inte mainstream.

Det fina med min sport, truppgymnastik, är att det är en härlig kombination av individuella prestationer som vävs samman i ett lag. Varje gymnast har ansvaret att utföra varje övning så tekniskt korrekt som möjligt och laget måste uppträda synkront. Den tillit man måste känna till varandra är enorm och pressen att prestera är hög. Det är just den här magiska kombon som gör att min kärlek till sporten är så stark.

På torsdag, 18 oktober 2012, presenterar Sverige för första gången någonsin tre landslag på EM i Truppgymnastik. Sveriges bästa truppgymnaster har slitit hårt i sina klubblag sedan barnsben och har nu förtjänat en plats i eliten. För en sådan som jag, riktigt inbiten, är detta något utav det största. Truppgymnastiken växer. Även vi kan vara med i ett landslag. Nu är det dags att ta sig an danskarna.

måndag 15 oktober 2012

Gilla det du gör. Det gör jag.

Gilla livet – lev längre! Det föreslår i alla fall ett brittiskt team forskare som vid tre tillfällen under sju år intervjuat 10,000 engelsmän. Jag har inga problem att köpa dessa resultat med hull och hår och tänker att det känns ganska rimligt att det borde vara så. Rättvist på något vis.

Ungefär så resonerade jag faktiskt när jag i slutet av denna sommar började söka jobb och återigen skulle landa i en vardag i Göteborg efter ett magiskt år i DC.

Jag kan tyvärr inte styra riktigt så mycket som jag vill över huruvida jag får drömjobbet eller inte, men jag kan bestämma mig för att skapa en bra vardagssituation under tiden jag letar. Så det gjorde jag.

Förutom att fokusera på att promota mig själv för potentiella arbetsgivare fyller jag mina dagar med sådant som gör mig glad, lycklig, ja till och med euforisk. Jag dansar med Göteborgs bästa studentbalett (absolut helt opartiskt uttalande), jag tränar gymnastik med min nya fantastiska förening, jag bakar pumpakakor och promenerar i höstsolen när den behagar titta fram. För att det är viktigt. För att vardagen måste kännas meningsfull för att jag ska känna mig meningsfull. Och då blir livet fullt av mening och det gillar jag.






lördag 13 oktober 2012

SkrivPuff: Om att genomlida.

Att bara vänta.
Gå och vänta.
Stå och vänta.
Sitta och vänta.
Veta att det ska ske.
Inte kunna påverkar.

Bara låta framtiden utvisa.
Ibland något utav det värsta man kan genomlida.

torsdag 11 oktober 2012

SkrivPuff: Om något imponerande.

Först vågar de knappt komma in i salen. De vill sitta i mammas eller pappas knä och vill inte vara med på samlingen. Att springa omkring och jaga de andra är verkligen inte något de tänker ställa upp på. Än mindre gå banan runt om inte föräldern följer med som ett klister.

Men sedan händer något. De räcker upp handen i ringen när namnet ropas upp. De springer lite försiktig och jagar eller jagas av kompisarna. De hoppar, skuttar, klättrar, gör kullerbyttor, går balansgång och övar på att stå på händer. Och ler och skrattar och tycker det är spännande att "Gå på björnjakt".

Det är mäkta imponerande när de där blyga och försiktiga barnen en vacker dag ger mig allt sitt förtroende och är med en hel träning utan att ens tänka på mamma och pappa. De litar på mig så till den grad att de till och med törs prova nya våghalsiga övningar.

Att kliva utanför sin bekvämlighetszon är sannerligen imponerande. Och bör alltid uppmuntras.


tisdag 9 oktober 2012

SkrivPuff: Om slöseri.

En busskur i Alexandria, Virginia. I väntan på bussen som aldrig kom (fast det gjorde den ju alltid så klart – till slut). 7A Pentagon. 7F Pentagon. Så många minuter som spenderats där. Timmar. Kan det bli dagar om man slår ihop?

I stekande, tryckande, fuktig hetta. I genomträngande regn och isande kyla. Trötta eftermiddagar och sena kvällar. Vänta, vänta, vänta.

Slöseri med tid, kan tyckas. Men vänta. Tänk om.

En utmärkt plats för stretch efter ett hårt gympass. Tid för reflektion över dagen, planering för morgondagen, tankar inför vad som ska göras och hur det ska utföras. Ett skönt avbrott från skärmar, tangenter, böcker, block och pennor. Bara en busskur och en väldig massa tid.

Dötid. Slöseri med tid? Kan tyckas. Men kanske var det ändå i busskuren i Alexandria, Virginia som batterierna laddades och resten av tiden blev full av mening. Kan vara. Eller så är den tanken bara en efterkonstruktion, eftersom tid känns som det mest värdefulla vi har och inte borde slösas med.




lördag 6 oktober 2012

Vart nätverk har sin funktion.

Redan när jag startade min praktik på reklambyrån i DC fick/tog jag på mig rollen som den som skulle ha koll på sociala medier. Det landade på mitt bord att söka information, ta fram case och exempel och förstå alla "ins and outs" med diverse digitala kanaler. Ett projekt handlade om Pinterest och det tog jag mig an med glädje, eftersom det råkar vara en av mina absoluta favoriter.

För den icke insatta kan jag berätta lite kort att Pinterest är ungefär som en virtuell anslagstavla. Varje användare kan skapa oändligt antal anslagstavlor som man sedan kategoriserar, för att göra dem mer sökbara för andra. Sedan är det bara ut på nätet, eller hålla sig kvar på sajten, och börja "pinna" – alltså spara fina bilder till de anslagstavlor man tidigare skapade.

Vackert, så vackert. Och kan vara så otroligt tidsdödande. Ni förstår ju hur lätt man kan fastna i att bara titta på inspirerande bilder och spara dem till sin egen sida. För företag kan det vara en riktig pärla som en del av en genomtänkt marknadsföringsstrategi. Häromdagen läste jag även en artikel om hur bra sajten kan vara för oss som söker jobb.

Författaren tipsade om att skapa ett CV med bilder, kategorisera kvalitéer och genom bild visa upp för alla "pinnare" vad man kan och vad man åstadkommit. Bra tips, tänkte jag genom hela artikeln och blev lite sugen att flytta mitt jobbsök även dit. Men när jag kom till den sista punkten, som föreslog att man faktiskt också bara kan använda denna bildsköna plattform för att fly verkligheten för en sekund och ta ett avbrott i allt annat, kände jag att jag nog låter det vara som det är nu.

Pinterest kan vara en fantastisk marknadsföringskanal, både för företag och privatperson, men jag väljer nog ändå att fortsätta använda det lite som en verklighetsflykt och njutstund. Något socialt nätverk måste ju fylla den funktionen också.


SkrivPuff: Om att behålla.

Människor. Bekanta. Klasskamrater. Rumskamrater. Personer. Folk. Pack. Lagkamrater. Arbetskamrater. Vänner. Riktiga Vänner. Riktigt Riktiga Vänner.

Det är svårt att säga vilka av alla de människor vi stöter på som ska ta sig till kategorin Riktigt Riktiga Vänner. Det är nästan omöjligt att veta på förhand. Somliga sållas bort. Andra vill man gärna ha kvar. Det är inte alltid säkert att man får det och då har de väl kanske ändå inte riktigt kvalificerat sig till den finaste kategorin av dem alla.

Men vissa alltså.

För ganska precis ett år sedan satte jag mig på en buss från underbara Washington, DC till fartfyllda New York City tillsammans med två sådana där människor. Nog för att vi kände det redan då, men inte kunde jag ändå riktigt helt säkert veta var dessa två skulle hamna. Nu vet jag.

De båda hamnade i Småland och jag är på väg ut på Smålandsturné. På en buss på väg till mina Riktigt Riktiga Vänner. Sådana som jag vill ha kvar. Sådana som låter mig behålla dem.


fredag 5 oktober 2012

SkrivPuff: Om att distrahera.

Ja, vänta, jag ska bara göra färdigt...
Jaha, okej, där var du.
Hoppsan, det där var spännande.
Nämen, ser man på.
Nu måste jag fokusera.
Oj, otippat!

Tidstjuvande.
Men kittlande.
Fokusstjälande.
Men själavårdande.

Äh, låt gå.
Distrahera mera.

Där står du och står – Washington Monument.

Hur strukturerar man sin arbetslösa tid?

Ibland vet jag inte riktigt om jag räknas som arbetslös. Jag har ju ett jobb som jag går till några gånger i veckan, där jag förväntas göra vissa saker och sedan får betalt för det. Utöver det är torsdagskvällarna denna termin helt vigda åt livets största passion (och det blir bara mer kärlek för varje vecka som går). I drygt tre timmar bor jag i gymnastikhallen, där jag ger all min kunskap och kärlek till nästan femtiotalet barn och får glädje, energi och kramar tillbaka. På ett sätt känns det som ett jobb. I alla fall ett väldigt viktigt förtroendeuppdrag.

Dessutom har jag försökt strukturera upp min vardag som ett slags projekt. Vi kan kalla det "Projekt Utveckling". Utan mål och riktlinjer går det inte att ta sig någonstans. Jag behövde några slags ramar – och eftersom jag är en person som gillar listor, fick just det bli mina ramar.

Jag funderade lite på vad jag egentligen har för mål med mitt jobbsök. Vidare skrev jag ner några saker som jag vill bli bättre på, lära mig mer om, för att bygga upp ett ännu bättre självförtroende kring jobbrelaterade ämnen. För att möta dessa mål skapade jag sedan två stycken to-do-listor med uppgifter som känns rimliga att hinna med – en lista för varje dag och en för hela veckan.

Jag försöker motivera mig själv med hjälp av mina listor och det går helt okej. Helt arbetslös är jag ju inte. Men arbetssökande, definitivt. På väg framåt, uppåt.


måndag 1 oktober 2012

Vad letar du? Mest troligt finns det i din vardagsgarderob.

Utpumpad, utmattad och uppförsbacke hela vägen hem från replokalen. Men på så oerhört bra humör så hjärtat pumpade endorfiner och uppförsbacken blev utplattad. Nästan. Hem och duscha, fika, varva ner och fundera över dagen. Den här dagen som varit så himla bra utan egentlig anledning.

Första oktober. Måndag. Regn. Grått Göteborg. Typiskt opeppigt och kanske till och med lite deppigt. Men Milons smilband har varit uppe vid öronen hela dagen. Utan riktig anledning. Och är inte det egentligen den bästa anledningen?

Jag har hunnit städa, läsa intressanta artiklar, jobba med ett översättningsprojekt och hunnit mer än halva (oooh, så himla roligt det var, språknördig som jag är!), dansa med världens bästa studentbalett och ja, ungefär så. Det är i det där vardagliga som den riktigt bra känslan finns. Leta inte ihjäl dig på exotiska platser och i skrymslen och vrår. Kolla i din egen garderob, där finns den. Den där sprittande känslan utan anledning.

I kväll, typ snart, somnar jag garanterat snabbt med en varm känsla i kroppen.