fredag 22 maj 2015

Det är mer än bara ett Varv.

Jag är ingen löpare, men – ibland händer det att jag anmäler mig till lopp. Det har hänt tre gånger nu att jag anmält mig till GöteborgsVarvet, världens största halvmaraton. Så stort i antal anmälda för att så många hobbylöpare tar sig an utmaningen. Undertecknad en av dem.

Tre gånger har jag anmält mig i tron om att en startplats ska ge mig motivation att bli en seriös löpare. En sådan som tränar intervaller och springer med pulsklocka. Det har hänt – ingen gång. Tre gånger har jag nu svettats lite inombords så här dagen innan loppet, för att jag insett att jag egentligen inte är i form för att springa 21 kilometer.

Första gången hade jag ett svullet och ömmande knä. Men jag sprang ändå. Andra gången lyckades jag skära upp ett jack i fotleden dagen innan Varvet. Men jag sprang ändå. Nu, tredje gången, har jag under cirka ett års tid burit på någon slags livskris i min ryggsäck. Inte något som direkt hjälpt peppen i vardagen eller gett motivation att köpa en pulsklocka. Men vet du vad, i morgon ska jag springa ändå.

Jag ska visa för mig själv att om än mycket annat har fallit ifrån mig, så sitter den där envisheten kvar. Det ska du minsann få se. Har man anmält sig till ett GöteborgsVarv, då springer man ett GöteborgsVarv. Just i år valde jag att åka till Rom en vecka innan Varvet och satsade på seriös kolhydratladdning i fyra dagar. I kväll har jag druckit vatten (det är viktigt med vätskebalansen) och ätit chips (det är lika viktigt med saltbalansen).

Kommer jag runt på 2 timmar och 30 minuter i morgon får jag nog känna mig nöjd. Man kan ju vara lite snäll mot sig själv. Annars är som bekant smärta bara feghet som lämnar kroppen. Jag kommer garanterat att känna mig som en modigare och bättre version av mig själv i morgon vid denna tiden. Jag längtar så himla mycket efter att få sätta tänderna i den där Kexchokladen och hänga medaljen runt min hals. Den här gången känns det som något mer än bara ett Varv av löpning. Det är viktigt att jag vinner nu. Det är viktigt att envisheten får bestämma.

Springeling, vi ses runt Göteborg!

Som det var 2013.

Som det var 2014.

Som jag laddat i kväll.

torsdag 7 maj 2015

Throwback och låtsaskompisar.

När jag var liten hade jag många låtsaskompisar. Det var Pippi, Tommy och Annika bland annat (varför hitta på egna namn när någon redan skapat tre briljanta figurer åt en?). Vi sprang mellan björkarna på gården och plingade på hos varandra och lekte ihop. Jag lekte också ofta att jag hade en tvilling. Minns särskilt en gång när mamma och pappa satt nere i källaren och tittade på tv. Jag satt i trappen och språkade med mitt osynliga syskon. Spinkade på föräldrarna. Delade hemlisar. Det var liksom min högsta dröm att den där tvillingen en dag bara skulle vara på riktigt.

När jag blev några år äldre fick jag veta hur det gick till när jag föddes. Först kom jag. Mina föräldrar hade i nio månader gått och trott att jag var en Mattias, men det var alltså en Malin, såg de ganska snart. Sedan kom något oidentifierbart. Något läkarna sedan trodde var ett outvecklat foster. Något som skulle kunna ha varit min tvilling.

Redan som foster knuffade jag alltså möjligen bort en potentiell vän och vapendragare. Sa "stick" och vände ryggen. Det följde med till jag lärde mig prata då jag bad mina föräldrar gå ut ur rummet och stänga dörren när jag skulle sova. Och än i dag är jag likadan.

I går hade jag en sån fruktansvärt arg dag. Jag var så där tonårsarg, nästan. Orimligt och lite oförklarligt. Min annars väldigt långa stubin var så nära att explodera. Hela dagen gick jag med sammanbitna käkar och svarta ögon. Det enda som riktigt hjälper sådana stunder är att jag språkar lite med min låtsaskompis. Den vännen kan i dag vara lite olika. Det var länge sedan den var en låtsastvilling. I går var den ett Worddokument och ett pass Bodybalance.

När man redan som foster valt att man ska reda sig på egen hand, är det så jävla svårt att bestämma om sig och låta någon annan vara med och hjälpa till. Den där känslan av att inte kunna, inte klara av, inte lösa allt själv är utlösande för den där orimliga ilskan. Jag blir så arg på mig själv. Jag blir lite som ett barn.