Throwback och låtsaskompisar.

När jag var liten hade jag många låtsaskompisar. Det var Pippi, Tommy och Annika bland annat (varför hitta på egna namn när någon redan skapat tre briljanta figurer åt en?). Vi sprang mellan björkarna på gården och plingade på hos varandra och lekte ihop. Jag lekte också ofta att jag hade en tvilling. Minns särskilt en gång när mamma och pappa satt nere i källaren och tittade på tv. Jag satt i trappen och språkade med mitt osynliga syskon. Spinkade på föräldrarna. Delade hemlisar. Det var liksom min högsta dröm att den där tvillingen en dag bara skulle vara på riktigt.

När jag blev några år äldre fick jag veta hur det gick till när jag föddes. Först kom jag. Mina föräldrar hade i nio månader gått och trott att jag var en Mattias, men det var alltså en Malin, såg de ganska snart. Sedan kom något oidentifierbart. Något läkarna sedan trodde var ett outvecklat foster. Något som skulle kunna ha varit min tvilling.

Redan som foster knuffade jag alltså möjligen bort en potentiell vän och vapendragare. Sa "stick" och vände ryggen. Det följde med till jag lärde mig prata då jag bad mina föräldrar gå ut ur rummet och stänga dörren när jag skulle sova. Och än i dag är jag likadan.

I går hade jag en sån fruktansvärt arg dag. Jag var så där tonårsarg, nästan. Orimligt och lite oförklarligt. Min annars väldigt långa stubin var så nära att explodera. Hela dagen gick jag med sammanbitna käkar och svarta ögon. Det enda som riktigt hjälper sådana stunder är att jag språkar lite med min låtsaskompis. Den vännen kan i dag vara lite olika. Det var länge sedan den var en låtsastvilling. I går var den ett Worddokument och ett pass Bodybalance.

När man redan som foster valt att man ska reda sig på egen hand, är det så jävla svårt att bestämma om sig och låta någon annan vara med och hjälpa till. Den där känslan av att inte kunna, inte klara av, inte lösa allt själv är utlösande för den där orimliga ilskan. Jag blir så arg på mig själv. Jag blir lite som ett barn.