söndag 27 oktober 2013

Reminder: gör det som gör gott.

I kväll har jag pysslat. Det gör jag alldeles för sällan. Spenderade Sunday Funday på IKEA, tillsammans med barnfamiljerna (märk väl: jag – inte del av den kategorin), och kom hem med en gigantisk ram som jag så länge tänkt att jag ska köpa.

Den där ramen alltså. Den var halvfestlig att bära hem. Först på kollektivtrafik. Sedan efter en skön promenad i regnet, upp på berget. Papperskassen som jag valt med omsorg till alla andra varor  – bland annat doftljus, of course – gav vika för regnet redan innan jag hann på pendeln. Tur min vän inte tänkt som jag, och kunde låna mig en stadig påse i plast. Och tur ändå att det bara var regn och inget särskilt dödligt som föll på mig. (Men nog kändes det störigt och jag kände mig lite less när jag kånkade.)

Tanken med ramen var att göra ett enda stort insta moment, men eftersom jag inte framkallat några bilder än och är en människa av kategorin otålig, kunde jag inte hålla mig från att göra något provisoriskt. Det blev en gigantisk tavla med minnen från DC.

Det fick mig att tänka på det ena och det andra. Som vanligt. Och det viktigaste var nog att jag verkligen måste göra mer av det som gör mig lycklig. Som att pyssla, till exempel. Eller ta långa promenader fastän det regnar. Det finns så otroligt mycket bra grejer man kan sysselsätta sig med.


fredag 25 oktober 2013

Det är aldrig läge att kompromissa.

Åh, jag kommer ihåg den där gången jag gick till gymmet och ångrade mig så himla mycket efteråt. Eh. Nej! Den gången hände aldrig. Och den kommer aldrig hända. För jag vet i själ och hjärta att det är livets bästa, som alltid gör tricket.

I alla lägen, trötta eller ledsna, behöver jag alltid bara påminna mig själv om detta. På mitt gym blir jag pigg och glad. Det spelar ingen roll riktigt vad jag gör där eller hur jag gör det. Jag blir nöjd bara av miljön. Behöver inte gå därifrån efter årets prestation, näe, det kanske är det enda ställe där jag faktiskt inte riktigt bryr mig om att prestera. Jag bara gör och kör och och njuter av att bli mör.

Det är faktiskt aldrig läge att kompromissa med träningen. Det händer att jag glömmer bort det. Och de gångerna ångrar jag mig så sjukt mycket.


onsdag 23 oktober 2013

Smärttröskeln. Hur funkar den?

Jag funderar ofta på en sak, som jag inte riktigt har något svar på. Just det faktum att jag inte har något svar gör nog att jag tar idiotiska beslut ibland. Så får jag i alla fall höra från bättre vetande, typ min mor.

Jag undrar lite hur man egentligen definierar smärta och vad man sen gör av den definitionen. Jag tror aldrig jag förstått när det är okej att säga aj och säga ifrån. Och jag tror inte att jag någonsin kommer förstå hur man slutar fastän det gör ont. Lite smärta är ju inte så farligt.

Nu har jag haft stört ont i en axel i nästan två veckor. Men så kan det ju vara, tänker jag. Jag får bara se till att inte röra armen så det gör ont. Det kan man väl leva med? Erkänner, det var ett mindre genomtänkt beslut att träna Bodycombat i kväll, men ganska bra gick det ju ändå.

Det känns så töntigt att ha ont någonstans. Ja, jag är 27 år gammal och så sjukt omogen att tänka att det bara är att bita ihop. Alltid. Jag har aldrig fattat den här grejen med smärttröskeln.

måndag 14 oktober 2013

Jag ser inte hösten.

Perspektivet, perspektivet! Jag har glömt det från i går till i dag. Jag har glömt att jag inte sitter ute på en kartongbit utanför Willys och känner lycka i livet över att en sliten kvinna (varför ser hon så uppgiven ut?) ger bort pantburkar. Jag har glömt bort att njuta av hösten. Till exempel.

Det är så jävla (ursäkta språket, men det är ett jävla-moment) vackert ute nu. Så här vackert har det aldrig varit i Göteborg så länge jag bott här. Träden verkligen brinner av passionerat röda toner. Men jag är grå.

Jag stressar på och ser inget.

I morgon ska jag träffa min bästis, min prins. Han brukar vara bra på att påminna mig om vad som är viktigt. Barn gör sånt. De fattar sånt som vi vuxna, stressade, pressade människor glömt bort. Jag behöver påminnas varje dag. Just nu är jag för orkeslös och glömmer bara bort.

Målet för i morgon är att titta lite mer. Öppna ögonen och njuta. Trots allt.


söndag 13 oktober 2013

Stressen och perspektivet.

Det har varit en minst sagt hetsig vecka. Lite maratonkänlsa över det hela. Världens längsta to-do-list på jobbet, föreningsmöte, en vattenläcka och allt vad det innebär med försäkringsbolag and whatnot, klubbmästerskap med gymnastiken och bara det vanliga vill-vara-på-topp. Men jag har känt mig ganska mycket på botten. Lite som om jag ligger under högen av all stress. Det är inte njutbart.

Huvud sprängde efter gårdagens klubbmästerskap och tävlingsmänniska som man är lyckades jag göra illa axeln när vi under ledarleken skulle gå skottkärra (satan, ursäkta språket). Somnade som om jag blivit klubbad i huvudet av något tungt och hårt.

Vaknade likaså.

Det var länge sedan jag bara låg på min soffa. I dag blev det dock så. Jag kunde inte ta mig upp. Men, nöden har som bekant ingen lag och jag drog mig upp för att gå på toa (vilket jag för övrigt gör nere i källaren just nu, på grund av ovan nämnda vattenläcka).

Och sen började jag göra lite nytta. Städade mitt källarförråd. Skickade iväg kläder till välgörenhet. Sopsorterade. Tog med mig pantburkar till Willys. Utanför affären satt en man som såg mina burkar. "Är de till mig?!" sa han med ett stort leende.

Jag tänkte inte ens ens sekund. Klart de var till honom. Och sen fick jag lite perspektiv på min egen tunga känsla. Stressen kändes så onödig. Det är svårt att bara låtsas som om den inte finns. Men man kan ju försöka påminna sig själv om att det kunde varit värre.