torsdag 11 mars 2010

Om jag tror på mitt kontor, blir det så när jag blir stor?

När jag blir stor
vill jag ha ett kontor
som inte är i samma hus där jag bor
när jag blir stor

När jag blir stor
vill jag ha ett kontor
kanske att folk säger bonjour
på mitt kontor

När jag blir stor
vill jag ha ett kontor
där ska jag gå omkring i sköna skor
på mitt kontor

När jag blir stor
vill jag ha ett kontor
min granne får gärna vara spanjor
när jag blir stor




tisdag 2 mars 2010

Come fly with me.

Det är något med flygplatser. Något mer än bara stress, väntan, förväntan och hålla-reda-på-alla-grejer. Jag får inspiration till livet varje gång jag är på en flygplats. Det är knappast i det syftet jag reser. Det är i alla fall inte på flygplatsen jag från början tänkt söka inspiration, men det är där jag hittar den. Eller snarare där den hittar mig.

Den här tanken slog mig när jag i går satt på Frankfurts Internationella flygplats. Europas största som enligt Wiki (alltid Wiki) år 2009 trafikerades av 
50 937 897 passagerare. Det är väldigt många passagerare. Väldigt många människor på en och samma plats. Säg att vi slår ut det på årets alla dagar. Det blir då 139 555 passagerare per dag. Olika människor med olika startpunkt och slutdestination.

Någon åker hit och någon åker dit. Det är någon som jobbar med det och någon som sysselsätter sig med det. Och det ger mig inspiration. På en flygplats vandrar det omkring så många typer av människor med så varierad packning i sina ryggsäckar och mitt bland detta myller sitter jag. Jag har också en ryggsäck med både det ena och det andra. Alltid passet, så klart. Det viktigaste att ha med på resan är givetvis sig själv. Utan sig själv får man inte gå igenom gaten.

Innan jag går igenom gaten hinner jag inspireras av så många resenärer. Brunbrända backpackers, korrekt klädda kostymnissar, jublande japaner, skrikande småungar. Ja, till och med den sura smålänningen på bänken bredvid påverkar mig (note to self: bli inte bitter!). De kan se världen, de kan göra affärer, de kan uttrycka sina känslor. Och ingen av dem ser ut att vara något annat än helt vanliga människor. Precis som jag. Så då borde väl det betyda...?

Jag tar med mig själv och går ombord på planet. Lämnar flygplatsen och flyger iväg mot nya äventyr. Lite mer övertygad om att om de kan, så kan väl jag också. Kort och gott, fylld med lite mer inspiration.