tisdag 9 juli 2013

Aperitivo i Milano.

Så, jag har alltså varit ute på äventyr. Denna gången gick resan till Milano. Innan jag åkte fick jag lite blandade bud om staden. Fin och vacker sa någon, inte alls särskilt imponerande sa andra. FANTASTISK, säger jag!

Jag tänkte lite grått, många kostymer, höga klackar, blanka bilar och intetsägande hus. Ack, så fel. Eller, inte helt ute cyklade, det var jag inte. Det fanns både klackar och kostymer, men också mycket annat. Bland Gucci, Prada och Louis Vitton trängs mäktiga kyrkor, vacker arkitektur, gröna parker och min personliga favorit: m a t s t ä l l e n.

Ett måste i Milano är att ta sig till Navigli Grande, en av floderna som rinner genom stadens södra delar. Här ligger restauranger på rad och det du absolut, absolut måste göra är att stanna till på någon av dem och ta en aperitivo. Köp något att dricka och buffén är din. Ett utmärkt – och utsökt – sätt att umgås. Italienarna kan sin mat och Milano är inget undantag. Aperitivon är även plånboksvänlig, då detta samkväm helt klart kan ersätta middagen om du vill. Strosa sedan vidare och köp en gelato. Det är du alla gånger värd.

Kaffet skulle jag säga att du sparar till morgonen efter. Det avnjuts nämligen som bäst direkt vid baren på ett café eller i en Tabaccheria. Och jag lovar, du behöver inte leta, dessa uppenbarar sig för varje steg du tar. Njut av den starka smaken och passa på att lyssna på the locals, i locali. Italienska är ju bara ett för vackert språk. Skulle dock tipsa om att hålla dig en bit ifrån Il Duomo. En kaffe ska inte kosta mer än €1 till €2. Kom ihåg det!

Åk till Milano, vetja! Det finns massor att se och göra – och äta!




SkrivPuff: Om att överväga.

"When in doubt – leave it out." Så sa min bästa lärare när vi skrev pressreleaser, nyhetsingresser och whatnot.

I text blir det oftast bäst när man bara struntar i det överflödiga, lämnar bort det där tveksamma och skiter i att skriva det irrelevanta.

Men i livet.

När livet frågar "ska du?" är det allt som oftast läge att svara ja. Bara göra, testa vingar och se hur det går. Sluta tveka, undra och tänka att det ändå inte funkar. För ibland går det. Och när det klickar undrar man hur man ens kunde överväga tanken på att låta bli.


söndag 7 juli 2013

Ciao Milano! Piacere!

Så har jag varit iväg och blivit kär i livet igen. Det blir ju så varenda resa. Många är de som talar om "borta bra, men hemma bäst". Jag vet inte jag om jag kan hålla med om det. Jag blir alltid tom i hjärtat och lite ledsen när jag kommer hem igen.

Förra lördagen åkte jag till Italien för att semestra och plugga italienska. Ett av de absolut bättre besluten jag tagit detta året. Jag kan inte förstå varför man skulle stå och tveka på att någon gång i livet läsa en språkkurs i ett annat land. Det är magiskt. På många vis.

Helt plötsligt kan man prata kommunicera på ett språk man inte riktigt trodde att man kunde. Man föses ihop med spännande människor från hela världen och får bo med främlingar som går från att bara vara folk till att bli vänner – supersnabbt eftersom hela situationen är så speciell och intensiv. Jag ska definitivt aldrig sluta ta språkkurser världen över. Det är världens bästa typ av semester!

Det tog inte mer än några timmar så var jag så avslappnad som jag inte varit på länge. Jag har promenerat och tittat på vackra byggnader, fotat cyklar och annat fint som fallit på, druckit ordentligt kaffe och gått ut med vänner – sådana sprillans nya – för aperitivo och pratat om livet i stort och smått. Jag har joggat i nya parker, letat mig fram med karta och kompass (sant), sovit ordentligt och läst skönlitteratur.

Jag har brustit ut hur mycket jag gillar tillvaron så många gånger så min roomie kanske nästan började tröttna lite. I alla fall så flinade han gott varje gång jag sa det. Men så var det. Jag har haft en oförskämt bra vecka i vackra Milano och nu känns det inte alls på något sätt bättre att vara hemma, som de säger att det ska vara.

Post Travel Depression. Det går ju över det med. Så småningom.