onsdag 20 juni 2012

Från tågresenären som faktiskt är vaken.

Sitter på tåget på väg upp till Stockholm. Har inlett starkt med att sova en timme. Inga konstigheter. Jag har en sådan romantisk bild av att åka tåg – tror jag att jag nämnt förut – att jag ska sitta och läsa och författa och njuta av mitt medhavda fika. Fem minuter in på turen somnar jag dock alltid och sen är jag liksom bara för trött för att göra något mer. Det är ju så sövande att gungas på räls!

Nu har jag i alla fall lyckats vakna och tvingar mig själv att hålla det läget. Har en deadline i morgon och tänker mig vara klar med skrivandet innan jag gungar in på Stockholms Centralstation. För i huvudstaden ska allt fokus ligga på att krama bäbis och fira Midsommar och annat sånt man kan göra när man åker på minisemester mitt i arbetslösheten.


söndag 17 juni 2012

Det värker lite nu, men med lite kärlek är vi snart där.

Det märks att jag inte har yogat på ett tag och just nu känns kroppen lite som den kunde göra ibland på den tiden den var gymnast. Lite stel, men ändå bra. I kväll körde jag ett danspass först och sedan slog jag mig ned på yogamattan med ett stort gäng. Helt fullt var det i salen. Och att vara fullt fokuserad var mitt mål.

Det är dock svårare än man kan tro och jag var inte hundra procent nöjd över min insats när det var dags för avslappning. Och på grund av det kunde jag inte riktigt heller slappna av. "Hur ska jag kunna fokusera? Hur ska jag kunna vara perfekt?"

Men så var det dags för de sista, stora, medvetna andetagen för att fylla på med det som behövs. Självsäkerhet. Energi. Styrka. Mod. Tålamod. Och även viss ödmjukhet. Mot mig själv. Mot min kropp. Den kommer att göra det jag ber den om, i sinom tid. Och jag kommer att nå dit jag vill, bara jag ger det lite tid.

Vi ska inte vara så hårda mot oss själva. Ibland behöver vi tid. Ibland behöver vi lite extra mod. Just nu värker det lite och är stelt här och där, men med djupa andetag är inget omöjligt. Plötsligt händer det – för att du har jobbat hårt.


fredag 15 juni 2012

SkrivPuff: Om att fira.

Om vi tänker att vi kan
med våra svenska elva man
sätta bollen rätt i mål
så vi får skrika JA och SKÅL!

Sällan vi känner sådan affektion
som när pojkar med boll försvarar vår nation
Så kom igen, visa hur man ska lira
I kväll vill vi svenskar ha anledning att fira!

Heja Zlatan med vänner.


torsdag 14 juni 2012

Föreningshjärtat slår än, men längtan efter sporten är alltför stor.

Jag är född och uppvuxen i en förening. Jag har mer eller mindre bott på hallen under större delen av mitt liv. Det finns inget som får mig att må så bra som att vara med gymnastikfamiljen. Det finns inga som har sett så många sidor av mig som gymnastikfamiljen. Fastän jag inte varit aktiv sedan sommaren 2009, då jag lämnade min hemstad, ser jag fortfarande Holmsundsgymnasterna som min förening, som min familj.

Så hur gör jag då nu, när saknaden och längtan efter gymnastiken är så stor så jag faktiskt spricker och jag inte längre bor en bilfärd bort från mitt älskade gymnastikhem? Hur byter man förening? Hur hittar man ett nytt hem? Hur sätter man på sig en ny föreningsjacka?

Mitt föreningshjärta är så stort så jag har alltid tänkt att när jag lämnar Holmsundsgymnasterna, lämnar jag även gymnastiken. Tre år senare är det inte längre ett alternativ. Jag måste tillbaka till hallen och jag måste det snart. Jag har redan en första kontakt och det känns väldigt, väldigt inspirerande. Så kära gymnastikvänner, i höst ses vi garanterat i någon hall i vårt avlånga land.

I hallen hör jag hemma. I tränarrollen vet jag vad jag gör. I gymnastikens värld är jag på min bästa plats i livet.

Tjejerna har kammat hem guld i Friståendecupen hösten 2007. Nöjda Piff och Puff i täten. 

Slitna Piff och Puff efter lägerhelg på Birstahov, våren 2007 

Coach M granskar Jossas handvolt under förträning, RM 2008.

Glada, peppade och nervösa på läktaren i Östersund, Truppcupen 2006.

Radarpar på RM1 2009, Coach Mamma och Tompa The Man.

Sjukt nöjda över guldmedaljerna från Gävleborgsjakten, 2007.

Världens finaste tog hem segern i Truppcupen 2006 med den legendariska friståendepoängen 9.25!

Ja, dessa underbara ungar skördade guld efter guld. Här på Redskapscupen 2008.

Var jag än hamnar, kommer Storsjöhallen ändå alltid vara hemarenan. Piff och Puff, back in the days.

Det är klart det ska finnas plats för träning.

På den här bloggen finns små virtuella hörnor innehållande sådant jag tycker är trevligt och sådant jag fyller min vardag med. Därför är det märkligt att det fram tills nu inte funnits någon hörna helt dedikerad åt mitt förmodligen absolut största intresse: träning!

Från och med nu blir det ändring på det. Härmed introduceras träningshörnan. För mig är gymbesök, springrundor, svettiga danspass och helande yoga inte bara något jag gör för att det sägs att man måste, det handlar helt enkelt om en livsstil och en nödvändig komponent i vardagen för att livet ska kännas komplett.

Enligt en studie presenterad av svenska forskare har jag och alla andra som tränar goda förutsättningar för att leva glada och lyckliga liv. Det kan jag verkligen skriva under på, med eller utan underlag från vetenskapliga studier. Träna på – lev och må!

Favoritplatsen i Virginia – NOVA Alexandria Campus Fitness Center.

Rapporterat från reportern.

Just det, i går debuterade jag som reporter. Pang på kastades jag in framför en dator och utrustades för en dags provjobb med block och penna. Sannerligen en spännande upplevelse. Kanske blir det fler uppdrag, kanske blir det inte det. Det var i alla fall väldigt givande att få prova på!

"Kids and animals, that's what sells", som Cramer brukade säga.

onsdag 13 juni 2012

Ord som följer med från engelskan till svenskan.

I dages Metro Göteborg kunde vi läsa om en kvinna som troligen blivit stalkad av en man. Någon mer än jag som höjer på ögonbrynen? Åt en kvinna som blivit förföljd? Nej, själv nyheten har helt förlorat mitt intresse. Jag är mest förvånad över att ordet "stalka" används i svensk nyhetstext. Inte upprörd. Nej, nej. Bara överraskad.

Efter en snabb sökning är mitt intryck dock att ordet inte verkar vara någon konstighet i svenskan. SvD, DN, Expressen, SVT, Kvinnojouren, Regeringen och Polisen verkar alla använda denna anglicism. Det är väl bara att säga "Hej, Milon! Häng med i språkutvecklingen".

Fast till SAOL verkar ordet inte ha kvalificerat in riktigt än.


SkrivPuff: Om att förgås.

En något oklar prognos
Att gå och släpa sin svans
Enormt behov av stimulans
Vart tog den vägen, känslan av livet som en dans?
Lämnades den bakom, någonstans?
Utan svar, jag tror jag förgås

måndag 11 juni 2012

SkrivPuff: Om en storm.

Washington, DC, 27 augusti, 2011.

Jag var rätt ny i landet och livet var som en tornado i sig. Det blåste nya vindar och det mesta jag rörde vid var okänd mark. Jag hade redan hunnit bli omskakad av en mindre jordbävning och staden var lite i chock efter denna ovanliga händelse. Så kom rapporten om orkanen. Och alla förebyggande åtgärder med den.

Vi försökte ta varningarna med sunt förnuft och fyllde badkaret med vatten och gjorde en halvhjärtad insats med batteridrivna lampor och några konserver majs. Sedan väntade vi. Och vi väntade och väntade och väntade. För varje gång lampan blinkade till tänkte vi "Jaha, där gick strömmen," men så fortsatte det ändå att lysa. Vår balkong höll sig på plats. Inget bråte passerade utanför våra fönster. Vattnet rann i kranarna. Det blev aldrig riktigt som jag trodde.

Och någonstans där började det stormiga äventyret som blev ett år i Washington, DC. Jag hade så mycket tankar och idéer om hur det skulle se ut, kännas och vara och ingenting visade sig egentligen stämma. Det jag varit rädd för var inte alls farligt. Det jag trott skulle vara på ett visst sätt, visade sig vara på ett annat.

Visst var det stundom blåsigt, men sjömannen ber inte om medvind, han lär sig segla. Precis så gjorde jag också och blev likt Carola Häggkvist fångad av denna stormvind som blåste om så i mitt hjärta och lärde mig att älska något helt nytt och annorlunda.

Det var den bästa storm jag någonsin upplevt. Och jag skulle leva om den vilken sekund som helst.