Det värker lite nu, men med lite kärlek är vi snart där.

Det märks att jag inte har yogat på ett tag och just nu känns kroppen lite som den kunde göra ibland på den tiden den var gymnast. Lite stel, men ändå bra. I kväll körde jag ett danspass först och sedan slog jag mig ned på yogamattan med ett stort gäng. Helt fullt var det i salen. Och att vara fullt fokuserad var mitt mål.

Det är dock svårare än man kan tro och jag var inte hundra procent nöjd över min insats när det var dags för avslappning. Och på grund av det kunde jag inte riktigt heller slappna av. "Hur ska jag kunna fokusera? Hur ska jag kunna vara perfekt?"

Men så var det dags för de sista, stora, medvetna andetagen för att fylla på med det som behövs. Självsäkerhet. Energi. Styrka. Mod. Tålamod. Och även viss ödmjukhet. Mot mig själv. Mot min kropp. Den kommer att göra det jag ber den om, i sinom tid. Och jag kommer att nå dit jag vill, bara jag ger det lite tid.

Vi ska inte vara så hårda mot oss själva. Ibland behöver vi tid. Ibland behöver vi lite extra mod. Just nu värker det lite och är stelt här och där, men med djupa andetag är inget omöjligt. Plötsligt händer det – för att du har jobbat hårt.