torsdag 28 oktober 2010

Grundskolan del två - Musiken.

Vad fiffigt det var att gå i grundskolan. Man fick göra så mycket roligt. Spela instrument och sjunga i kör till exempel. Vi hade en exemplarisk musiklärare. Vi kan kalla honom Göran Dubbelve. För ja, det var ju det han hette. Göran Dubbelve var briljant. Han hade hår på händerna och höll guran jättehögt upp när han spelade. Nästan så att axlarna var i höjd med öronen. Han hade lite lång lugg och bangade alltid med håret till sitt ivriga pianospel. Just detta hörde kanske inte till hans styrkor, men Göran Dubbelve inspirerade och har nog lämnat spår hos oss alla. I alla fall hos systrarna B.

En dag, för inte så länge sedan, brast jag ut i spontansång och min syster hakade genast på. Helt otippat kunde vi båda låten som går ungefär i stil med "Tiiinaaa! Sololo cha. A siiiina, kobolowa". Låten hade vi så klart fått lära oss av Göran Dubbelve. Den var afrikansk och man kunde sjunga den i kanon med en annan vers också. Det vi började undra när vi sjöng vårafrikanska sång var om det finns fler människor i världen som kan den. Någon i Svea Rike? Någon i Afrikat?

Jag skulle vara evinnerligt tacksam för svar. Tacksam är jag hur som helst för de spår som Göran Dubbelve lämnat hos mig för evigt. Så festligt det var att gå i grundskolan!

onsdag 27 oktober 2010

Grundskolan del ett - Skolstart.

Jag var ett av de barnen som älskade att gå i skolan. Jag var nog inte lika mycket sommarbarn då som nu. När luften blev lite svalare och löven i de Norrländska skogarna (allt är inte barr!) skiftade färg blev jag pirrig i magen och lycklig i själen. Jag fick välja mitt eget bokpapper att slå in de lånade böckerna med och fick också nya pennor och ett och annat suddigum. Somliga år doftade de jordgubb. Andra år var de formade som hjärtan. Pennfack kom in i bilden kring årskurs fyra, skulle jag tro.

Det var roligt att komma tillbaka till skolgården och åka linbana och hoppa hopprep. Skolstarten var alltid fylld av spännande upptåg ute i den friska höstluften. Vi plockade blåbär i skogen, målade av träd och pressade löv till bokmärken. Det var lite pinsamt att komma till skolan i gympadojjor när det var utedag, men för det mesta hade mamma koll på när gummistövlarna skulle med.

I årskurs ett hade tjejerna sovmorgon på måndagar. Det var inte riktigt rättvist, tyckte jag, vi missade ju så mycket tid i den fantastiska skolan då. Annars var det mesta med skolan bara bra.


Årskurs 1.

måndag 25 oktober 2010

SkrivPuff: Om ett frö.

"Skriv om ett frö." Det går inte att skriva om ett frö. Det går inte att skriva om ett frö. Allt är frön. Hela jag är ett enda stort frö. Kan man säga. Jag tänker i frön. Jag planterar frön. Jag odlar frön. Jag tar hand om och vårdar frön. Jag skördar frön. Jag äter upp vissa frön och andra låter jag bara svaja för vinden.

Om du skulle vara på studiebesök en dag i min hjärna skulle du kanske förstå på ett ungefär. De ligger där och gror i mig. Alla sorter. Stora, små, långa, korta. Ibland är det trevligt. Ibland inte. För det mesta lyckas jag plita ner dem och få dem ur systemet. Jag undrar om det är när jag inte gör det som jag exploderar. Eller snarare imploderar. Ja, du ser, ur ett frö växer ett annat och så där håller det på.

Det går inte att skriva om ett frö. Det finns alldeles för många frön i världen, min hjärna. Jag lämnar WO och återkommer till morgondagens puff. Frö ut.


söndag 24 oktober 2010

SkrivPuff: Om att rätta till.

Det är lätt att säga nej när man en gång trampat snett
Stänga ner och stänga till
Tänka att man aldrig mer vill
Inte känna, bara stå still
Så vad gör man när man hamnar ur balans
Vågar man ge det en chans
När hjärtat bjuder upp till dans
Som sveper och virvlar så vackert och nätt
Ja, ta ett steg, gör om, gör rätt.

onsdag 20 oktober 2010

SkrivPuff: Om svamp.

Jag gillar P4 Extra med Lotta Bromé. Programmet tar ofta upp aktuella händelser och nyheter i världen. Till skillnad från en vanlig nyhetssändning diskuteras världslägen, stora som små, och man har tid att själva reflektera och tycka och tänka lite. Sedan har Lotta en bra radioröst också.

Häromdagen ringde Lotta upp en kvinna från, ja, jag kommer inte riktigt ihåg, men någonstans i de svenska skogarna. Denna kvinna var en flitig svampplockerska. Hon brukar promenera ut från sitt hus och plocka svamp i närliggande skogar tillsammans med hunden. En dag bestämde sig kvinnan för att utforska nya områden, så hon tog bilen en bit bort. Nu är jag ingen svampplockerska själv, men jag kan tänka mig in i situationen där kvinnan blev så ivrig av alla de skatter hon såg så att hon glömde bort både tid och rum. Vips, var hon nästan lite vilse och det började skymma.

Kvinnan tänkte att det var väl dags att hitta tillbaka till bilen, så hon började traska med påsar fulla med svamp. Och vips, satt hon fast i ett kärr. Ända ner till midjan sjönk hon. Dramatiska ögonblick följde och hunden blev nervös och ängslig. Som tur var slutade denna historia lyckligt och några timmar senare kunde kvinnan värma sina fötter hemma vid brasan.

Svampen kom aldrig med hem. Tyvärr. Vem har ork att bära på svampar när man krigar sig ur ett kärr? Det var så klart lite tråkigt, med tanke på ansträngningen, men jag tänker att kvinnan i de svenska skogarna ändå var rätt lycklig att det var ett kärr hon trampade i och inte på en landmina. För då, vips, hade både hon och svampar varit stuvning. Bara sådär

måndag 18 oktober 2010

Var köper du dina magneter när du turistar?

Även i dag har jag haft den stora lyckan i livet att få lyssna på denna fantastiska föreläsare som redan utfört två underverk (alltså, om hon ändå skulle få läsa detta, vilken egotripp!). Jag blev så upprymd och full av tankar och idéer så jag gick hem från Handels i rekordfart.

Dagens ämne rörde turismindustrin och arbetsmarknaden. Ja, personen som jobbar i hotellreceptionen är en del av turismnäringen. Det känns väl ganska självklart. Men strippan som du kan beställa upp till rummet då? Hon som jobbar på det hotell dit resejättarna skickar sina kunder. Det är väl knappast någon som vill ta på sig ansvaret för henne, men hon jobbar där. Och hon är faktiskt i allra högsta grad en del av turistnäringen. Läs gärna ordet igen, turistnäring, så du får smaka riktigt ordentligt på det. Och vem har ansvar för att sexhandeln, sexturismen, är en armslängd bort och löper sida vid sida med den gigantiska marknad i Bangkok som samtliga stora researrangörer rekommenderar varje resenär att besöka?

Ni som känner mig vet nog att jag kan vara ganska hård när det kommer till frågan om ansvar. Jag anser till 99 % att den enskilda individen alltid och jämt har det absolut yttersta ansvaret för sina handlingar. MEN! Som språkvetare och allmänt vaken människa accepterar jag att det finns undantag som bekräftar den regeln. Industri, näring, marknad, media. Det finns enorma krafter i vårt samhälle som vi faktiskt, som små enskilda individer, kan ha svårt att värja oss mot.

MEN! Här kommer ett till men. Är det ändå inte små enskilda individer som i grund och botten ligger bakom dessa krafter? Ni vet, många-bäckar-små-tänket. "Krafter" i samhället är inte något som skapas av osynliga väsen. Vi är alla med och skapar dessa. Och har inte då de yttepyttesmå krafterna som bidrar till de stora krafterna, i det här fallet researrangörer och dess medarbetare, ett ansvar att åtminstone upplysa, informera och ta moraliska ställningstaganden? Jag tycker det.

Jag tycker, att för att individen ska kunna ta sitt yttersta ansvar så behöver individen informeras och det finns de som är kunniga samt har makt att sköta den biten. Sedan får det väl vara upp till var och en om man är sugen på att köpa magneter i Bangkok bredvid mannen som står och säljer kvinnors underliv, eller om man hellre tar en tuktuk några kvarter bort. I don't know. Jag har aldrig varit i Bangkok. Men ni fattar väl grejen?

Flickan från förr.

Ibland tänker jag att jag föddes alldeles för sent. Tänk att få leva i en tid då allt till synes var mycket enklare (tack på förhand, kära besserwisser, jag vet att enklare förr-i-tiden-föreställning exkluderar sådant som pest och annat mörker och så gör även jag i mina drömmars värld). Tänk att få leva i en värld där Kina inte led av vattenbrist, där naturens mångfald inte var hotad och där fiskarna i Mälaren inte bar på cancerframkallande gift.

Tänk att få springa omkring med Emma Woodhouse, Elizabeth Bennet eller systrarna Dashwood. Ja, okej, jag vet att detta bara är fiktiva kvinnor i långa klänningar, men nog har det funnits riktiga versioner av dem också. Tänk att få sitta vid en öppen eld med självaste Jane Austen i egen hög person. Vi hade kunnat doppa våra fjäderpennor i samma bläck och ge varandra inspiration och feedback.

Jag skulle inte ens behöva gå så långt bak i tiden. Det skulle vara fint också att leva i samtid med min egen farmor. Vi skulle kunna plocka potatis tillsammans (vilket vi också gjorde när det begav sig!). Hon skulle kunna lära mig sy. Jag skulle kunna måla hennes porträtt. Vi skulle kunna hålla varandras hand när våra män var ute i Kriget. Och det skulle räknas och vara nog.

Ja, ibland tänker jag att det skulle vara fint att leva i en tid när man inte hela tiden behövde tänka på om man räcker till. Enklare, helt enkelt.


söndag 17 oktober 2010

SkrivPuff: Om ett bett.

Dags att börja bita i lite utmaningar. Och vips så hoppar hon fram, Fröken PÅ. P som i prestation. Å som i ångest. Hon vill flyga högt och tänka djupt. Sväva ut, men med kontroll. Och så tar hon, som så många gånger förr, ett alldeles för stort steg tillbaka. Och så ber hon en stilla bön (fast till vad vet hon inte riktigt, för troende är hon knappast) att hon återigen ska finna det lugn som själen hade den där sommaren för fem år sedan. Då det var värt att uppmärksamma att hennes bästis älskade is och att hon själv hade ett bett på foten. Längre än så kommer hon inte, Fröken PÅ.