Flickan från förr.

Ibland tänker jag att jag föddes alldeles för sent. Tänk att få leva i en tid då allt till synes var mycket enklare (tack på förhand, kära besserwisser, jag vet att enklare förr-i-tiden-föreställning exkluderar sådant som pest och annat mörker och så gör även jag i mina drömmars värld). Tänk att få leva i en värld där Kina inte led av vattenbrist, där naturens mångfald inte var hotad och där fiskarna i Mälaren inte bar på cancerframkallande gift.

Tänk att få springa omkring med Emma Woodhouse, Elizabeth Bennet eller systrarna Dashwood. Ja, okej, jag vet att detta bara är fiktiva kvinnor i långa klänningar, men nog har det funnits riktiga versioner av dem också. Tänk att få sitta vid en öppen eld med självaste Jane Austen i egen hög person. Vi hade kunnat doppa våra fjäderpennor i samma bläck och ge varandra inspiration och feedback.

Jag skulle inte ens behöva gå så långt bak i tiden. Det skulle vara fint också att leva i samtid med min egen farmor. Vi skulle kunna plocka potatis tillsammans (vilket vi också gjorde när det begav sig!). Hon skulle kunna lära mig sy. Jag skulle kunna måla hennes porträtt. Vi skulle kunna hålla varandras hand när våra män var ute i Kriget. Och det skulle räknas och vara nog.

Ja, ibland tänker jag att det skulle vara fint att leva i en tid när man inte hela tiden behövde tänka på om man räcker till. Enklare, helt enkelt.