söndag 30 september 2012

SkrivPuff: Om att avslöja.

Vi hade en mysig tradition i familjen när vi alla bodde under samma tak. Vid födelsedag väcktes man med sång och paket och frukost på sängen. Sömndruckna samlades vi utanför rummet där jubilaren låg och sov – allt som ofta bara blundade och kisade sedan länge – med bricka i handen och paket under armen. Ja, ni är säkert många som vet hur det går till.

Just vid detta tillfälle, som jag nu tänker på, var jag nog inte mer än fyra. Det var pappas födelsedag och vi hade laddat upp. Smög in i rummet, klättrade upp i sängen och överöste honom med kärlek.

Den här grejen med paket var ju enormt spännande och när någon annan fyllde år blev det extra kryddat med att få veta en hemlighet som man bara inte fick avslöja. Jag gjorde mitt bästa. Hade fått tydliga direktiv.

- Jag ska inte säga till dig att det är strumpor i paketet, viskade jag till min födelsedagsfirande far och plirade med mina grönblå medan hans mörkbruna glittrade och skrattade hjärtligt.


lördag 29 september 2012

SkrivPuff: Om eld.

Det kan tyckas skrämmande, men det är också spännande.
Blodet pumpar, pulsen höjs. Kinderna blossar och hjärtat slår dubbelt.
Det börjar blygsamt. Kanske som ingenting.
Kanske är det något som kittlar och sticker.
Ofta är det obekvämt och jag barrikaderar mig bakom tjocka väggar.
Hjärtat slår lite fortare och nyfikenheten tar över.
Jag nosar och går nära.
Det spelar ingen roll att jag bränt mig förut.
Annat tar över och jag vill stå nära elden.
Jag vill leva i den, leka med den, leta efter spänning.

Det är glöden som driver mig framåt.
Och när det väl smäller, flammar det upp och jag brinner av passion.


fredag 28 september 2012

"Never miss out on a branding opportunity." Hur ser du ut på Internet?

Som jag tidigare berättat så gjorde jag i våras praktik på en reklambyrå i centrala Washington, DC. Jag hade förmånen att få arbeta med riktiga branschveteraner och det var så otroligt inspirerande. Jag lärde mig saker bara att att observera VD:n under byråns morgonmöten. Vad antecknade hon? Vad verkade viktigt? Vilka följdfrågor ställde hon?

Vi ett tillfälle hade vi praktikanter ett möte med våra handledare och byråns VD. Vi var någonstans i slutfasen av att realisera ett projekt som vi fått på vårt bord. Vi presenterade idén, strategin och lade fram det som vår AD-praktikant jobbat fram. Vår VD gillade det. Bra plan, genomtänkt strategi och fin design. MEN! "I don't see the company anywhere", kommenterade hon. Färgerna, formerna, loggan – var? Och så sa hon något som etsat sig fast i mitt huvud: "Never miss out on a branding opportunity."

I samma fantastiska stad, Washington, DC, var jag en kväll på en träff med Social Media Club DC, där temat var "Personal Branding". Diskussionerna kretsade kring hur vi som lever och andas sociala medier kan marknadsföra oss själva, exempelvis när vi söker jobb. Vi blir liksom varumärken och har många möjligheter att i den stora världen Internet visa hur vi ser ut.

När jag häromdagen gick igenom några av de sociala medier där jag finns insåg jag att mitt varumärke är ganska brokigt. Färger, former, logga – har jag något sådant? Nej, inte direkt. Missar jag en chans att marknadsföra mig själv som en (anställningsbar, hint, hint!) produkt? Ja, kanske.

Än har jag inte riktigt bestämt mig för om jag vill vara ett varumärke som ser likadant ut över hela webben. Jag är en ganska mångfasetterad person. Jag gillar brokigt. Jag gillar olika. Jag gillar blandningar och mischmasch. Kanske är det då helt rätt att min Internetnärvaro ser ut som den gör? För det är ju precis så jag är.

Hur ser du ut på Internet?






lördag 22 september 2012

SkrivPuff: Om muskler.

Muskler. Det är min favorit med kroppen. Somliga gillar glittrande ögon, flygande hårsvall, fylliga läppar, mulliga rumpor, knotiga axlar eller ben slanka som pinnar. Jag, jag gillar muskler. Vältränade, omhändertagna och väl använda muskler. Det är inte bara det visuella med muskler som tilltalar mig. Det är allt de kan göra. Det är allt de gör. De är bara så himla häftiga.

Mina muskler ger mig styrka att stå, gå, hänga, klättra, stödja, hoppa, studsa. Allt sådant som gör mig glad och och pirrig i kroppen. I hela mitt liv har jag ägnat mycket tid åt att vårda mina muskler. Ge dem den träning och kärlek de behöver för att jag ska kunna använda dem så som jag vill.

De har hjälpt mig stå på händer. De har hjälpt mig hjula. De har hjälpt mig göra så galna saker som att springa i full karriär och sedan kasta mig bakåt utan att egentligen riktigt se vart det bär hän. Men de har skött jobbet (ibland hela jobbet när tekniken sviktat) – de har spänt ifrån i axlarna, de har hållit min kropp i en rät linje, de har hjälpt mig stämma i landningen och fått upp mig på fötter. Och de har belönat mig med ett rus av endorfiner och energi.

Jag gillar mina muskler och jag har lovat dyrt och heligt att för alltid och alltid ta väl hand om dem. Det är ett ömsesidigt förstående. Jag behöver dem och deras tjänster för att känna mig glad. De behöver min omtanke för att behålla sin spänst och inte stelna ihop. Så jobbar vi. Häftigt är vad det är.

Allmänt mål med livet: In i det sista vill jag kunna stå på händer.

fredag 21 september 2012

SkrivPuff: Om ett bemötande.

- Hej allihop.
- HEEEEJ!
- Vad kul att ni är här. Mår ni bra?
- JAAA!
- Är ni glada i dag?
- JAAA!

17 par ögon tindrar. 17 läppar ler. 17 små glittrar och skrattar. Och "Fröken", jag, bara njuter av det jag ser. Det är bara barnen som kan ge ett sådant hjärtligt bemötande. Glatt och ärligt. Rakt och härligt.

När vi börjar vår träning med den stämningen kan det inte bli annat än bra.

onsdag 19 september 2012

Inte som planerat, men några texter för webben.

När jag bestämde mig för att åka till USA och plugga journalistik och PR var mitt sikte inställt på journalistiken. Jag visste knappt vad PR var för något. Jag hade som mål att få praktik på ett magasin, gärna ett där jag skulle få skriva om resor och turism. I min plan fanns drömmar om att skapa en tidskrift för hållbart resande, förvisso fortfarande något av intresse, men vilken helomvändning allt skulle ta ändå.

Efter några veckor med Mr. Jerome Cramer som PR professional and professor var jag helt fast i detta fantastiska fenomen kallat Public Relations. En dag noterade jag i min Reporter's Notebook: "I love PR."

Praktiken blev därför inte på något magasin eller på någon nyhetsredaktion. Jag valde i stället en roll där jag skulle få arbeta lite bredare med kommunikation och hamnade på en prisbelönt reklambyrå i hjärtat av DC. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig, men tänk så mycket nytt jag lärde mig.

Och några publicerade texter att lägga till portfolion blev det ju faktiskt också:
- Om Google+
- Om vårt Intern Project – "Nostalgicon"
- Om hur det är att vara praktikant på MDB

Den sistnämnda texten fick särskilt mycket kärlek av Mrs CEO och hela teamet.

Tweet, tweet. Om sociala medier och PR.

Jag spenderar inte bara en massa tid på sociala medier, bara för att. Jag tycker det är intressant. Jag gillar möjligheterna. Jag gillar kommunikationssättet. Jag gillar den snabba utvecklingen och det snabba flödet. För vissa är det ett brus som stressar, men för mig är det snarare ett intresse som kittlar.

På praktikplatsen i DC ingick det i mina arbetsuppgifter att hålla mig ajour gällande senaste trender, ta reda på hur företaget skulle kunna använda olika plattformer, samla information och presentera lösningar för effektivisering av twittrande och facebookande. Och så vidare. Just den delen var den bästa med dagarna på M Street.

Målet är helt klart att jaga till mig ett jobb där jag får fortsätta med detta. Tills jag håvat in ett, twittrar jag vidare på egen hand och publicerar blogginlägg i vad vi kan kalla "Mediehörnan", som också kan få innehålla tankar om det fantastiska fenomenet kallat PR.

Den första tanken jag vill dela med mig av gäller Twitters nya design, med möjligheten att uppdatera en egen omslagsbild. Briljant och helt i min smak, är åsikten i frågan. Det kändes lite som en tidsfråga innan detta skulle ske, då Twitter är en sådan viktig kanal för många företag. Bilder är vad som säljer, engagerar och skapar ett varumärke, så här ges ännu ett tillfälle för branding. Helt på sin plats.

I väg och uppdatera din Twitterprofil. Visa vem du är. Det är din chans till personlig PR.


söndag 16 september 2012

Hej, det är jag som är Grandma (i alla fall ibland).

I vissa sammanhang är jag så väldigt mycket Grandma. Det är väl inte för inte som jag fått det smeknamnet. Ja, var det egentligen kommer ifrån är en lång och kärleksfull historia, men nu på senaste har det verkligen etsat sig fast bland en skara nära och så enormt kära vänner. Och när jag ändå fått epitetet känns det som att jag lika gärna kan leva ut det.

För om sanningen ska fram: Jag gillar det. Jag ÄR en Grandma. Och det är världsbra.

Ett rykande färskt exempel på en typisk Granniesituation är när jag promenerar hem från en utmärkt festligt kväll på Chalmersområdet. Med två Prips Blå styrka 2,8 och ett glas skumpa eller två blir kvällen perfekt. Ölsmaken är god och jag kommer inte ha ont i huvudet i morgon. Jag har dansat mig svettig med fantastiska vänner och är hög på endorfiner.

Pojke, mest troligt kvar i sina tonår, går förbi med vänner. "Hej damen", säger han. Varpå vännerna undrar varför han kallar mig för dam. "Jamen hon är ju det. En kvinna. En gammal kvinna", förklarar han och så hör jag dem skratta gott.

Och skrattar gör jag också. Faktiskt nästan brister ut i ett gapskratt för mig själv. Lycklig som jag är efter att ha dansat och haft kul. Oerhört nöjd över att jag faktiskt är en gammal kvinna (i alla fall i tonårspojkens ögon) som vet vad jag vill och gör som jag vill.

Dansendorfinerna spritter i benen och jag ler hela vägen till cykelparkeringen. Sedan lägger jag min väska i cykelkorgen och trampar hemåt. Fortfarande leende. Nöjd över livet. Nöjd över att vara Grandma.


lördag 15 september 2012

SkrivPuff: Om att fundera.

Lille Elvan och hans mamma kom förbi på sleepoverparty häromdagen. Jag var inte hemma när de klev in i min lägenhet, vilket gjorde den lille något fundersam och han försökte reda ut situationen genom att fråga sin mamma.

- Men, var är Milon?
- Hon är på gympa. Hon jobbar som gympafröken för en massa barn.
- Aha...

Och så hade han funderat ett tag till.

- Men, var bor Gympakungen?

Det behövde även hans mamma fundera lite på. Vem är egentligen gympakungen? Hur tänkte den lille när han tänkte så? Vilka referenser i hans drygt tvååriga liv var det som kom fram till att det måste finnas en Gympakung där Moster Milon jobbar som gympafröken?

Det vet ju så mycket de där små. De har så många tankar och idéer som kopplas ihop och mynnar ut i briljanta uttryck och funderingar. Av mina fyra syskonbarn, som jag har lyckan i livet att få hänga med, har jag lärt mig så mycket om livets viktiga. Minstingen kan förvisso inte prata än, men han har någon slags genomgående positiv ton i sitt uttryck och sprider en känsla av självklar glädje.

Nästa fundering från lille Elvan på gympatemat kändes ganska logisk. Efter att noga ha studerat detta fotografi frågade han igen sin mamma:

- Kan Milon flyga?

Kan jag det? Kanske. På något smart sätt skulle säkert jag och de fyra små herrarna klura ut hur det skulle kunna tänkas gå till. Som sagt, de vet så mycket.


Dagboksberättelse i Metro Student.

I går damp det ner en fin överraskning i min brevlåda. Det gamla slitna uttrycket "som ett brev på posten" fick komma till sin rätt på riktigt. En seg, regnig och allmänt mulen dag blev riktigt fin med det magasin som låg i min låda.

Metro Student – där min dagboksberättelse från mitt år i USA finns med.

Jag är mycket nöjd över slutresultatet (käre värld, det är inte ofta Fröken Perfektionist säger så). Efter några trevande reporterförsök i somras kändes det skönt att läsa något som jag skrivit med lätthet och självklarhet. Det är mina ord, mina bilder och min röst. Jag är nöjd helt enkelt. Och hoppas det inspirerar.

Om du inte har vägarna förbi något universitet för att plocka upp ett ex, kan du kolla in tidningen online HÄR och bläddra fram till uppslag 24-25.


tisdag 11 september 2012

Det är sällskapet som gör det.

Vad jag älskar att omge mig med positiva och entusiastiska människor!

I eftermiddag mötte jag upp med de två otroligt gulliga tjejerna som ska vara mina hjälpledare när jag nu går in i gymnastikhallen igen. De var peppade, sprudlande glada och fulla av energi. Sedan jag bestämde mig i våras för att börja med gymnastik igen har jag hoppat och studsat inombords bara vid tanken och att nu få dra igång den här hösten tillsammans med två energiknippen känns bara ännu mer inspirerande.

Vi pratade gymnastik, vad man kan förvänta sig av att leda en barngrupp och vad jag tänker att vi ska ha för allmänna mål med terminen. Och som om inte den trevliga stämningen var nog, så fick jag även ett fint startpaket levererat från föreningen. En pärm och allt! Jag känner mig redan så himla hemma. Åh, gymnastiken, du har fattats mig.

Senare styrde jag cykeln till en mingelkväll där jag berättade och svarade på frågor om hur det var att plugga och jobba i Washington, DC. Samma sak där, positiva och trevliga människor och jag trivdes järnet. "Alla vi på kontoret har följt din blogg och du skriver så himla bra", välkomnades jag med och det är klart att jag blev glad.

Den här härliga känslan ska jag ta med mig resten av veckan. Och du, jag delar gärna med mig.


måndag 10 september 2012

Vardagsrummet: sånt jag gör om dagarna.

Pluspoäng till spontant sconesbak och temaraton en söndagskväll när hösten påminner om sitt intåg. Minuspoäng till hosta som efter en dryg vecka bara blivit ännu värre och generar kräkreflex och blodsmak.

Jag mår så otroligt, oförskämt bra när jag är i sällskap av goda vänner och bara är. Ser på film,  äter amerikanskt godis och pratar om livet då, livet nu och livet sen. Eller får bjuda in till nybakta scones och te i en lägenhet där jag maxar upp mysfaktorn till hundra med värmeljus i varenda vrå. Och sen bara tjöta. Vara och trivas och dricka te. 

Jag blir så otroligt, oförskämt lycklig när jag kliver i ett par träningsskor, kliver in på ett gym eller ställer mig i en danssal. Får svettas och kriga och kämpa och ta i. Det gör mig så levande att ta ut mig till punkten då jag nästan känner mig död. Men nu kan jag inte göra det och det gör att jag dör. Inifrån och ut.

Jag lovar (nästan på hedersord) att aldrig mer springa en mil fastän jag har ont i halsen. Nu vågar jag knappt promenera till affären då det ger mig blodsmak i munnen och jag hör skräckhistorier om hjärtan som slutar slå och hjärnhinneinflammationer och annat otrevligt eka i mitt huvud. Jag lovar att bara träna på att bli frisk nu. För jag dör faktiskt om jag inte får träna på riktigt snart. 

Tills dess får umgänget och te och mysfaktor duga som god krydda i livet. Inte för att det är dåligt, men ni vet – träning...


söndag 9 september 2012

SkrivPuff: Om att fly.

Tror att känslan kan leda vägen och blir den som inte vågar ta beslutet.
Då flyr jag.

Blundar in i det sista och blir den som står kvar i förtvivlan.
Då flyr jag.

Attackeras och slås ner när livet kommer ikapp och säger att det inte längre går.
Då flyr jag.

Kapitulerar för verklighetens bistra, cyniska förhållningssätt och erkänner mig besegrad.
Då flyr jag.

Kan inte acceptera hjärtskärande förändring och tål inte tanken på att vara kvar i sörjan av sörjande av något som en gång var. Men inte längre finns. Tittar, lyssnar, känner, känner igen och blir påmind och inget är som det varit. Fastän allt egentligen är samma. Blundar, stänger och packar en väska. Flyr. Helt enkelt. För det är precis så enkelt.

Kanske är det så det förblir. För att jag har satt det i system. Och känslomässiga, okontrollerade reaktioner som blivit till återkommande mönster är svåra att fly ifrån. Fastän man packat upp väskan med intentionen att verkligen stanna.

För det har jag.
Jag är trött på att fly.

onsdag 5 september 2012

Jag är en tävlingsinriktad krigare.

Nu har jag sprungit mitt livs två första milslopp. Det ena i afroperuk och paljettklänning. Det andra i regn och alldeles för förkyld för att egentligen ens vistas utomhus. Det senare hade så klart sitt pris och sedan i lördags har jag varit helt sänkt. Ni vet hur det är att dras med en rejäl förkylning, så jag kan spara er på detaljerna.

Givetvis skulle jag inte ha sprungit den där Tjejmilen alls, men jag var ju så laddad och min syster och mina svägerskor var där och det var en hel grej av det hela. När jag väl började springa tog den hysteriskt tävlingsinriktade människan över och jag glömde liksom bort allt. Jag blev Rocky och trotsade både regn och kliande hals. Dumt, jag vet, men ändå lite värt. Det här med att springa lopp ger verkligen mersmak.

Mitt i mitt snorande och hostande har jag inte kunnat tänka på annat än att jag vill springa mer. Så jag gjorde det, bara gjorde det – anmälde mig till Göteborgsvarvet 2013. Ohmygod.

Om man kan springa en mil i afroperuk och paljettklänning eller sjuk och snorig borde man väl också kunna kriga sig runt en halvmara? Det tror jag. Som Coach V alltid sa och fortfarande säger: "Det är bättre att göra något svårt och misslyckas, än något töntigt lätt och klara det."

Fast, jag tänker ju så klart klara det.