Hej, det är jag som är Grandma (i alla fall ibland).

I vissa sammanhang är jag så väldigt mycket Grandma. Det är väl inte för inte som jag fått det smeknamnet. Ja, var det egentligen kommer ifrån är en lång och kärleksfull historia, men nu på senaste har det verkligen etsat sig fast bland en skara nära och så enormt kära vänner. Och när jag ändå fått epitetet känns det som att jag lika gärna kan leva ut det.

För om sanningen ska fram: Jag gillar det. Jag ÄR en Grandma. Och det är världsbra.

Ett rykande färskt exempel på en typisk Granniesituation är när jag promenerar hem från en utmärkt festligt kväll på Chalmersområdet. Med två Prips Blå styrka 2,8 och ett glas skumpa eller två blir kvällen perfekt. Ölsmaken är god och jag kommer inte ha ont i huvudet i morgon. Jag har dansat mig svettig med fantastiska vänner och är hög på endorfiner.

Pojke, mest troligt kvar i sina tonår, går förbi med vänner. "Hej damen", säger han. Varpå vännerna undrar varför han kallar mig för dam. "Jamen hon är ju det. En kvinna. En gammal kvinna", förklarar han och så hör jag dem skratta gott.

Och skrattar gör jag också. Faktiskt nästan brister ut i ett gapskratt för mig själv. Lycklig som jag är efter att ha dansat och haft kul. Oerhört nöjd över att jag faktiskt är en gammal kvinna (i alla fall i tonårspojkens ögon) som vet vad jag vill och gör som jag vill.

Dansendorfinerna spritter i benen och jag ler hela vägen till cykelparkeringen. Sedan lägger jag min väska i cykelkorgen och trampar hemåt. Fortfarande leende. Nöjd över livet. Nöjd över att vara Grandma.