lördag 30 april 2011

Glad Valborg på finlandssvenska.

Med två finlandssvenska föräldrar är jag uppvuxen med uttryck som många andra inte förstår. Vi går på lenkki, vi slänger saker i råskis och vi dricker limsa. Än i denna dag hör jag mina föräldrar använda uttryck som jag inte förstår. Dessa förgyller min vardag. Det är så mycket som är trevligt med finlandssvenskan. Till exempel säger de i dag - Valborgsmässoafton som det är - Glada Vappen! Festligt va? Jag önskar Er alla en fin Valborg full av vårvärme, kärlek och energi.

GLADA VAPPEN!



fredag 29 april 2011

Hon som väljer bort bröllop och barn måste ju vara bitter.

I dessa bröllopstider, som det är i dag, kan jag inte låta bli att tänka lite kring ett ämne som varit högaktuellt i diskussioner mellan mig och diverse vänner senaste tiden. Vi är många som ständigt återkommer till frågor angående livssituationen. Vad ska vi göra? Hur ska vi välja? Hur vill vi leva våra liv? Vad är våra mål, våra drömmar, våra planer?

Jag drömmer mycket och stort och har absolut planer på hur jag helst av allt skulle vilja forma min framtid. Som jag i dag tänker mig min drömtillvaro tror jag inte att det kommer finnas tid och plats för några barn, mer än mina älskade syskonbarn. Jag ser det inte heller som livsnödvändigt att dela mitt liv med någon i ett förhållande och dagen jag drömmer om är inte min bröllopsdag. Dessa åsikter tycks sticka i ögonen på många och jag får ofta höra att det är lite omoget och bittert att tänka så. Konstigt, med tanke på att min personlighet verkligen är raka motsatsen. Jag har alltid varit ganska klok och är en obotlig optimist.

Det verkar vara väldigt svårt att acceptera att jag har mig själv som centrum i min framtid. Nu är jag knappt 25, så det kan ändå vara okej att nämna dessa tankar. Jag får så klart höra att jag bara ska vänta till jag är 35. Då förstår jag säkert bättre. Jag säger inte så mycket om det, jag är väldigt öppen för förändring och har inte ristat min framtid i någon sten, men tänk om jag om tio år fortfarande har samma tankar. Måste jag då vänta till 45 för att förstå bättre? Eller när ska min egen magkänsla godkännas fastän den går emot alla förväntningar?

Det enda jag kan tänka är tråkigt, är att om jag väljer bort detta - bröllop och barn - kommer jag aldrig någonsin få uppleva den där dagen när jag står i fokus. Jag kommer aldrig någonsin få komma med glädjebesked som får folk att gråta och konstant bry sig om min hälsa. Jag har inget egentligt behov av att stå i centrum och vara någon viktig, men är det inte ganska orättvist? Ingen kommer någonsin bry sig särskilt mycket när jag landar mitt drömuppdrag eller när jag får tillfälle att bo i den där drömvåningen på franska rivieran. Ingen annan än jag själv så klart. Är det en sorg? Är det en förlust? Jag vet inte. För mig personligen - inte direkt. För samhällets ögon - troligen.

Kort och gott och ungefär dit jag vill komma - det är svårt att stå emot samhällets konventioner. Men har du tänkt på hur orättvis du är när du rynkar på näsan åt någon annans levnadsval? Har inte alla rätt att drömma om sitt?



SkrivPuff: Om sötma.

Lilla Fröken O var aldrig rädd för det främmande. Hon tittade storögt på sådant hon aldrig hade sett förut. Hon nosade försiktigt med sin fräkniga lilla näsa efter dofter som för henne var nya. Hon var nyfiken på det okända och lät sig aldrig skrämmas över ljud hon inte tidigare hade hört, eller smaker som ännu inte tagit sig nära hennes hjärtformade, lilla mun. Hon gapade stort och hungrigt. Och allt som oftast fick hon smaka på segerns sötma när hon vann över fördomar och förutfattade meningar.

Ja, hon visste ju inte bättre. Det var så hon var uppfostrad, med den inbyggda instinkten att möta nytt och annorlunda med öppna sinnen.


Det var så de jobbade i Familjen Optimist.

Festival för grammatikälskare!

Svaret på den stora frågan - JA, det blir en Grammatikfestival anno 2011! Vän av Livets Språknördar kan ju inte känna sig mycket gladare. I'll be there.


Klivet för livet.

"Ta stora kliv när du promenerar.
Då kommer du snabbare fram i livet!"




torsdag 28 april 2011

T9 har inte koll på sina ordklasser.

Det sticker lite i ögonen att se att att ord som adjektiv och substantiv är helt okända för telefonens T9-funktion. Det mycket mer användbara ordet belfltiv är däremot med och det får väl fungera som en tröst. Eller, va?

Ja, kära värld. Inte går det att säga emot att dagens teknik försvårar för kidsen att lära sig använda språket korrekt, när tekniken inte ens har koll på sina ordklasser.




SkrivPuff: Om avsmak.

Lilla Fröken P spottade åt det mesta, utan att ens öppna munnen. Knappt något fick så mycket som komma nära hennes läppar. Hon bara fräste och skakade bestämt på huvudet. Sådant som var välbekant kunde gå an. De dofter hon kände till, de smaker hon känt förut kunde hon nicka ja till. Men nytt kom aldrig på fråga. Nya synintryck fick henne att blunda. När hon hörde något okänt placerade hon händerna för öronen. Hon slog upp sitt garde och stängde ute det främmande. Hennes starka motvilja gick inte att ta miste på med spottet som flög från hennes väsande huggtänder.

Ja, hon visste ju inte bättre. Det var så hon var uppfostrad, med den inbyggda instinkten att känna avsmak och avsky inför nytt och annorlunda.


Det var så de jobbade i Familjen Pessimist. 

Musée des Beaux-Arts - för den som gillar annorlunda.


Nice, la France
2009-12-15

onsdag 27 april 2011

Sobe. Zimmer. Camera. Room. Boende under semestern i Kroatien.

Jag gillar att resa spontant och lite oplanerat. Precis så gjorde jag och min vän när vi kryssade mellan öar och fastland längs Makarska rivieran i Kroatien.

Att resa iväg utan att veta om man kommer ha tak över huvudet kan ju kännas lite osäkert, men för oss var det aldrig något problem. Det går nästan att säga att det fanns rum till uthyrning bakom varje litet hörn. Ett tips är att leta efter den blå skylten märkt "Sobe", vilken visar på att det är en uthyrare som ingår i en organisation som bedriver seriös verksamhet. Annars är det bara att tuta och köra, välja och vraka. För 100-200 kronor sov vi gott mitt i de olika städernas centrum och fick som en bonus alltid trevliga tips från hyresvärden. Vissa bjöd till och med på svalkande dryck och berättade för oss om Dalmatiens historia och diverse annat - utomordentligt trevligt för den som gillar att uppleva mer än bara sol och bad!




Kramen på flygplatsen.

Som bekant, för den som är mig bekant, gillar jag flygplatser. Kanske märkligt med tanke på hur mycket jag avskyr avsked. Men med varje hej då kommer också ett hej och tiden däremellan, tiden på flygplatsen till exempel, är liksom en egen liten spännande värld där så mycket kan hända - en minst sagt känsloladdad värld.

I går lämnade jag Norrland, mitt hemland. Jag kände mig väldigt redo att flyga söderut, så lite förvånad blev jag när jag faktiskt kände ett rejält styng av vemod där jag satt och väntade på flygplatsen. Jag sov mig igenom två flygresor och när jag väl landade på Landvetter kändes det fint i kroppen. Vemodet var rätt bortblåst och jag var bara glad att ha haft en underbar vecka hemma-hemma, men också glad över att vara tillbaka hemma.

Och så var det, det här med den känsloladdade flygplatsen. Jag hade ingen som väntade på mig vid bagagebandet, men det hade den militärklädde killen framför mig. En ung tjej kom springande mot honom, hoppade upp i hans famn och sedan kramades de länge, länge. Båda leende och alldeles sprudlande. När jag såg det började mina ögon okontrollerat att tåras och en våg av känslor bara vällde över mig. Som om det varit jag som var en del av den där kramen. Men det behövde jag inte vara för att veta hur den känns. Den där kramen på flygplatsen är som ingen annan. Ni som vet, ni vet. Ni förstår också hur en flygplats kan vara så känsloladdad.




måndag 25 april 2011

Det kommer alltid en morgondag om i dag är alltför nedrig.

"To youth and natural cheerfulness like Emma's, though under temporary gloom at night, the return of day will hardly fail to bring return of spirits. The youth and cheerfulness of morning are in happy analogy, and of powerful operation; and if the distress be not poignant enough to keep the eyes unclosed, they will be sure to open to sensations of softened pain and brighter hope."

- Jane Austen, Emma.


I veri tesori sono nascosti dentro le persone.


Malcesine, Italia
2009-02-28

lördag 23 april 2011

Påskfirande! Håll till godo med arkivet.

Ursäkta ledigheten - Redaktionen firar påsk. Räknar med att vara tillbaka fullt ut igen på tisdag eller onsdag. Tills dess kan den otålige kanske underhålla sig med att läsa om Redaktörens vackra minnen från grundskolan - del ett, två, tre och fyra. Lite positiva skolbilder kan behöva målas upp som en kontrast till den pågående, något mörka, skoldebatten. Enjoy.

Och enjoy The Påsk.


Pip, piiip - en liten påskhälsning till Eder alla!

fredag 22 april 2011

"All the single ladies, all the single ladies..."

Är du singel? Hitta din blivande partner på nätet! Eller i mataffären. Eller på bio. Eller på ett café. Eller ute på krogen. Eller i din trappuppgång. Eller inte någonstans alls!

Jag undrar lite varför de människor som inte lever i parförhållanden alltid uppmuntras hitta en partner. Jag undrar varför en person som just blivit lämnad åt singellivet alltid får höra att det kommer komma en ny kärlek i dennes liv så småningom. Jag undrar varför den som är singel måste övertygas om att han eller hon också kommer att hitta någon.

Vad är det för snack? Varför bestämmer vi - och med "vi" menar jag djupt, djupt, djupt rotade samhällskonventioner - att det enda rätta här i livet är att leva i ett parförhållande? Helst man och kvinna så klart - hur ska vi annars föröka oss? - men ett fåtal samkönade relationer kan vi också acceptera. Hur kan prio ett i livet alltid förväntas vara att man vill dela med sig av sig själv till någon annan?

Det spelar liksom ingen roll hur smarta telefoner vi kan tillverka, vi kan ändå inte riktigt acceptera att en man eller kvinna faktiskt kan göra ett aktivt val att leva med sig själv och ingen annan. Den som någon gång uttryckt en sådan vilja är för evigt stämplad "bitter" och får minsann aldrig lov att ändra sig. Tröttsamt, tröttsamt. Jag blir matt bara jag tänker på den ansträngning det måste vara att jämt och ständigt sätta etiketter och jämt och ständigt leta efter något som samhället har bestämt att vi ska leta efter.

Jag har hittat min bästa hjärtevän i livet. Den vännen släpper jag aldrig ifrån mig. Hon heter Milon. Så länge hon får leva kommer hon vara så himla nöjd. Det tycker jag är trevligt. Det enda hon söker här i livet är jobb - jobb som låter henne göra det hon gillar mest av allt: leva!



"All the single ladies, all the single ladies..." Leta efter en partner eller fortsätt vara singlar om ni vill. Vad spelar det för roll?

Arbetsekvationen.

Häromveckan hörde jag i Dagens Eko att arbetslösheten är skyhög samtidigt som sju av tio arbetsgivare uppger att de har väldigt svårt att rekrytera. Frågan kommer naturligt: hur är det möjligt? Hur i hela världens namn går den ekvationen ihop?

Jag funderar lite kring läget. Vad är det som råder? Är arbetslösa dåliga på att söka jobb? Är arbetsgivare dåliga på att söka personal? Vari ligger bristerna? Är det någon som studerar annonseringsmöjligheterna? Är det någon som filar på ansökningsformulären? Är det någon som tänker över de kravprofiler som målas upp? Vad ställs egentligen för krav på människorna som söker jobb? Är det omänskligt höga krav? Är det därför ingen människa kan söka jobb? Sökes kanske maskiner? För man ska ju många gånger vara både flexibel och stabil, ta eget ansvar och vara en lagspelare samt vara glad hela tiden och alltid sätta jobbet i första hand. Och så ska man så klart ha minst tre års relevant erfarenhet. Och ha studerat länge. 
Inte vara för ung, men den som är lastgammal räknas också bort. Och man ska kunna arbeta på samma ställe för all framtid samtidigt som man ska vara driven och vilja utvecklas. Det är också väldigt viktigt att lyssna på chefen och ta egna initiativ. 

Jag tror att människor med liknande profiler kallas för schizofrena. Vad jag förstått är det något av en sjukdom. Kanske är det så att de människor som sökes är sjukskrivna på grund av psykiska problem och alltså inte kan söka jobben. De kan liksom ändå inte arbeta. Men de fullt friska människorna, de som är som alla andra, de passar inte riktigt in i sökprofilen. För det går väl inte att söka någon som jobbar bra på egen hand men faktiskt inte tycker om att arbeta i grupp? Hur kan man vilja satsa på en person som har som mål att prova på olika karriärer i livet? Och angående kunskap är det väl livsfarligt att ge jobb åt någon som är 
lagom allmänbildad? Det går väl inte att växa med uppgiften?

En maskin vore nog det allra bästa. Tänk så mycket arbetsgivaren skulle slippa tänka på då: arbetsmiljö för de anställda, jämställdhet och allt sådant som människan kan tänkas ställa till med och ställa krav på. Men vem skulle tillverka dessa maskiner? Suck. Då är vi där igen. Det torde ju vara helt omöjligt att hitta folk som kan vara kompetenta, flexibla, perfekta nog att anställas för ett sådant viktigt jobb.

torsdag 21 april 2011

Tänka efter före.

Har du någon gång fått höra att du kanske borde tänka efter före du gör något? Spontana människor får ofta den kommentaren. Det kan så klart vara ett gott råd, men ibland känns det bara så utomordentligt tråkigt. Så där genomgående pessimistiskt och grått och man kan undra lite grann varför man alltid måste göra en framtidskalkyl innan man gör något.

När man får den kommentaren från en bitter människa tycker jag gott att man kan kontra med ett "Tänka efter före? Det hör du väl att det inte går? Välj ett och håll dig till det. Ska jag tänka efter eller jag ska tänka före?" Bara vara lite så där löjlig. Man får vara så mot tråkiga och torra människor.




Ha det gott i Göteborg. Hare bra i Umä.

Dialekter avslöjar ofta varifrån i landet vi kommer, men inte alltid, då vi många gånger tenderar att färgas av dialekten som talas där vi är. Hemma i Göteborg får jag ofta höra att det inte hörs att jag är från Norrland. Fast det är jag ju, det är mitt hemma-hemma. Det är lite sorgligt att jag tappar en del av norrländskan, men låt oss inte haka upp oss på förlusterna utan i stället fokusera på tillskotten.

En ny fras som kommit in i mitt dagligspråk sedan flytten till Göteborg är att jag önskar att alla ska ha det gott.
"Ha det gott" säger jag till vänner när vi skiljs åt eller skriver jag i brevslut till okända människor. Så säger man aldrig uppe i Umeå. Där säger vi att folk ska ha det bra. "Hare bra" eller som det så ofta också blir bara "Hane" - lite nasalt och med akut accent.

Att jag är norrlänning i själen glömmer jag ändå inte. 
Mitt sch-ljud överger jag aldrig, det lovar jag, och väl på plats hittar jag hem i dialekten direkt. Jomenviisst.

onsdag 20 april 2011

I'm falling in love again.

Old love never dies. Det är så man brukar säga. Och det är så sant som det är sagt.





Holmsund, Sverige
2010-07-16

tisdag 19 april 2011

Välj hur du väljer.

Det händer oss alla. Vi kommer någon gång, säkert flera gånger i livet stå inför ett beslut med stort B. Vi kommer vara tvungna att välja något och samtidigt välja bort något annat. Det kan komma att kännas övermäktigt och omöjligt, men faktum är att det där B:et bara blir precis så stort som vi gör det.

Självklart påverkar vissa beslut livet radikalt. Självklart utesluter vissa beslut det ena, medan de innefattar det andra. När man står där, öga mot öga med stora B, är det viktigt att komma ihåg en sak: allt här i livet kommer med ångerrätt, förutom livet själv.

Var inte rädd för att ta beslut med tanken att det kanske är "fel" beslut. Det är du som väljer hur du beslutar och med vilken inställning du gör det. Visar det sig att beslutet inte var så lyckat har du alltid rätt att korrigera, ändra, gå tillbaka och göra om. Men ångra aldrig att du tog beslutet. Välj. Gasa. Och kör!


Milons Påskparlör.

Kära vänner av språket! Påsken kommer med stormsteg - eller snarare solsken i den delen av landet jag befinner mig i. Vad kan passa sig bättre än att repetera några viktiga påskord och påskfraser? Jag håller mig till de språk jag behärskar, men var god fyll på med dina egna kunskaper om du så vill. Vi jobbar pedagogiskt som så att S står för svenska, F står för franska och I står för italienska. Lätt som en plätt. Vän av skojigheter ser så klart att detta blir SFI, vilket vi kanske förknippar med Svenska För Invandrare och ja, det kan det ju faktiskt också vara. Inte vet jag vem som läser denna blogg och i vilket syfte. Nu börjar vi i alla fall med att egga (!) lite påskvokabulär.

S: ägg

F: oeuf (m)
I: uovo (m)

S: choklad
F: chocolat (m)
I: cioccolato (m)

S: kyckling
F: poulet (m)
I: pollo (m)

S: hare
F: lièvre (m)
I: lepre (m)

S: Glad Påsk!
F: Joyeuses Pâques!
I: Buona Pasqua!


Så mycket mer behöver man väl inte för att känna sig hemma med påskfirandet? Nej, jag skulle inte tro det. Ät ägg, frossa i choklad, pip som en kyckling och hare bra!




måndag 18 april 2011

Fel näs!

Angående världens svenskaste kommun som jag nämnde där lite i förbifarten tidigare. Jag har liksom alltid levt i tron att det var Närpes, men fick det nu påpekat att det var Korsnäs. Jag är inte den som inte erkänner när jag har fel, så ja minsann, Korsnäs vinner med några få procentenheter antalet svensktalande invånare. Nu vet vi det. Men jag kan i alla fall med säkerhet säga att Närpes har världens bästa gurka. Den blir man stark av. Det sa alltid min farmor.

Svenskan i Finland.

I går gick Finland till val. I dag står det klart att Sannfinländarna är valets stora vinnare och numera kommer få ta större plats i den finska politiken. Mitt finlandssvenska ursprung till trots har jag inte så stor kunskap om det politiska läget i Finland, men något som ger mig huvudbry är, kanske inte helt oväntat, språkfrågan. Jag undrar hur detta 2011 års val kommer att påverka svenskans ställning i Finland och indirekt även dess ställning generellt.

Vad jag förstått av tidigare utspel vill Timo Soini, Sannfinländarnas partiledare, avskaffa svenskan som obligatoriskt ämne i skolan. Vilket i mina öron är lika med avskriva svenskan all typ av status. Inte för att jag är svensk, utan för att jag är språkvetare och språkälskare anser jag detta beklagligt. 
Även en svensk riksdagspolitiker har uttalat sig i frågan och anser, även han, att svenskan i Finland bör ta ett steg tillbaka.

Varför då? Är det inte positivt att sprida vårt lilla, lilla språk så långt som det kan vara möjligt? Ingen kan väl blunda för globaliseringen, exempelvis, och förstå att vi är beroende av andra länder? Om repetition är kunskapens moder, kan vi kanske se kommunikation som samhällsutvecklingens viktigaste vapendragare. Möjlighet att kommunicera = möjlighet till ekonomisk vinning. Ja, vårt samhälle bygger en hel del på det där med ekonomi, det ska vi inte blunda för fastän jag gärna i en perfekt värld hade sett att alla värnar om språket just för språkets skull.


Finnar och finlandssvenskar är i den angenäma situationen att de har möjlighet att få med sig två språk redan från en tidig ålder. Det är få förunnat! Den C-uppsats jag skrev om tvåspråkighet gav mig en rätt tydlig bild av vad människor själva känner kring att från början tala två språk. Samtliga informanter ansåg det vara en stor tillgång och något som hjälpt dem och stimulerat dem även gällande annan kunskapsinlärning. Det vore beklagligt att genom riksdagsbeslut ta ifrån Finlands medborgare denna lyxiga godispåse.





Visste du förresten att världens mest svensktalande plats, sett procentuellt till invånarna, är belägen i Finland? 

söndag 17 april 2011

SkrivPuff: Om när det känns rätt.

Det blir en puff som spinner vidare på det nyss publicerade inlägget - för att det känns rätt. Det blir en bit ur mitt hjärtas dagbok.

Jag satte min intention till kvällens yogaklass att vara "LE". Det var allt. Och att le är precis det - allt. Klassen gick så bra. Jag klarade utmanande positioner och kom djupt in i avslappning. Jag andades in med ordet
le. Jag andades ut med ordet le. Jag var där och jag var då, men jag var allt annat än ensam. Det kan jag lova!

Med mina handflator upp mot taket kände jag en välbekant hand i min. Mjuk, len hud. Fingrar krökta av ålder, reumatism och idogt handarbete. Hennes hand kramade min hand, precis som när hon satt bredvid mig i soffan, insvept i filtar och så nära den öppna spisen som möjligt. Min farmor.

När min farmor dog föll jag ihop i tårar på hallgolvet. Mitt hjärta överöstes av sorg, men när chocken väl hade lagt sig kände jag ett lugn i kroppen. Min farmors begravning var den första begravning där jag kunde le. Jag kunde minnas precis allt med henne och le, utan att känna skuld. För allt kändes så rätt. 
Det var hennes tid att lämna oss. Hennes kropp hade gjort sitt och hon var redo att återförenas med sitt livs kärlek. Så hon stängde sina ögon. Men jag har aldrig stängt mitt hjärta för henne. Därför kan jag, precis när jag vill, känna hennes kärleksfulla hand i min och jag låter henne aldrig släppa taget.

Själv med din själ.

Kära människa, får jag ställa dig några frågor? Är du lycklig? Är du trygg? Vågar du vara ensam?

För mig är lycka, trygghet och ensamhet tre faktorer som går hand i hand i hand. Människor kan komma och gå i ditt liv. Vissa springer snabbt förbi. Andra knackar på, men kliver inte ens in. Somliga lämnar dig med frågor och olycka. Andra ger dig svar och tillfällig trygghet. En del stannar länge och lämnar bestående intryck innan de försvinner. Givetvis finns det de som är där för alltid. Men för människor finns inga garantier. Vi lever, utvecklas, dras åt olika håll. Svävar ibland iväg. Rycks kanske ifrån. Den fysiska människan är inte så stabil och fast som hon utger sig att vara.

Stabil och närvarande är däremot alltid din själ - så länge du låter den grunda sig, växa och bli ett med dig. Jag tycker även att du ska låta andra själar fastna i ditt liv, bli ett med dig. Ta vara på sådana själar som ger dig styrka och glädje - låt dem bo med dig, spara dem i ditt hjärtas vackraste vrå. Men kom ihåg, att det är du som bestämmer. Med dina tankar, med din inställning, med hela ditt väsen.

Le mot dig själv. Le inifrån dig själv. Le med ditt hjärta. Le med din själ. Det kommer att bringa dig lycka. Det kommer att ge dig trygghet. Och du kommer aldrig att vara ensam. Du kommer alltid att våga vara själv, för du vet att du har med dig det absolut viktigaste i ditt liv: din själ.


lördag 16 april 2011

Missa inte!



Villefranche-sur-Mer, la France
2009-12-10

SkrivPuff: Om att lära sig en läxa.

- Nej! Gör det inte!
- Varför då?
- Det gör jätteont.

Och så fortsatte mamma att bära matkassar från bilen in i hallen. Jättemånga var det. Denna fredagseftermiddag. Luften var så där klar och krispig, som den bara är en vinterdag i Norrland. Det hade snöat hela natten och uppfarten måste skottas. Men först skulle matkassarna in. Och jag skulle bara prova en sak. Så ont som hon sa kunde det ju inte göra. Förmodligen överdrev hon. Jag ville ändå veta, så jag närmade mig broräcket - det var på den tiden när det var av järn. Tittade mig omkring och steg för steg sträckte jag ut min tunga tills den nådde fram till den kalla, svarta stången.


- Men Malin! Vad var det jag sa?


Och det hon sa stämde. Det gjorde jätteont. Inte själva stunden när tungan fastnade, men när den skulle dras loss. Det gick liksom inte att lirka, utan var bara att dra och det började smaka järn i munnen. Okej då, mamma hade visst rätt. Slicka på broräcket i vintertid gör ont. Men hur skulle jag veta hur sanningshaltig hennes varning var om jag inte provade själv först?


Det går inte att lära andra deras läxor. Vi måste lära oss våra läxor själva. 

torsdag 14 april 2011

SkrivPuff: Om att stagnera.

"Nej, det går nog inte", tänkte Fröken PÅ. P som i Prestation. Å som i Ångest. Hon tittade upp och såg taket. Begrundade noga och gjorde egna kalkyler. Varje gång kom hon fram till samma svar: nej. Nej, nej, nej. Hennes späda röst sa det till och med högt medan hon rättade till blusen och svepte sin bleka hand över pannan. "Nej!"

"Eller?" hördes då en hes röst. Fröken VD - V som i Våga. D som i Drömma - blickade upp mot himlen. Hennes ögon svepte över världsalltet och hennes längtan gick bortom horisonten. Hon spände ögonen i kvinnan mittemot, kvinnan med den späda rösten och den skira blusen. "Förstår du inte att hela ditt liv - hela ditt nu, hela din framtid - stagnerar mer och mer för varje nej som passerar dina läppar? Det är dags att börja säga ja. Ja, ja, ja."


Fröken PÅ blev torr i munnen. Kroppen blev en virvel och hennes ben bar henne inte längre. Hon föll, men landade till sin förvåning i ett par starka armar. Hon möttes av en glödande blick och ett hest "ja". Och där. Utanför sin egen trygghetszon, men i någon annans oändliga mod, gjorde hon ett val. Hon lyssnade på sin vän, lät Fröken VD bestämma. För första gången såg hon himlen bortom taket. Och hon drömde.




onsdag 13 april 2011

SkrivPuff: Om en nyckel.

Du står vi porten.
Letar frentetiskt.
Försöker vrida om. Det går inte.
Du kan inte förstå var. Var?
Letar uppe. Letar nere.
Tänker allt du förmår.
Blicken söker. Söker högt. Söker lågt.
Tittar runtomkring.
STOPP!
Har du någonsin provat vända på det?
Har du tänkt i banorna att du kanske faktiskt har rätt nyckel,
men att du just nu står vid fel dörr?




"I've got the key. I just have to find the door."

Det matematiska resonemanget från ingenstans.

I dag hände något väldigt märkligt. Jag är ingen siffrornas kvinna, ord är mer min grej. Jag var duktig på matte när jag var yngre, men någonstans i årskurs nio slutade jag få MVG på proven som en följd av att jag tappade förmågan att tänka snabbt och logiskt och därmed även intresset. Sedan dess har jag klarat mig igenom mattelektionerna behjälpligt, men inte som en dans. Ska jag räkna något i huvudet kan det absolut inte vara svårare än plus eller minus. Möjligen att jag kan lösa något enkelt multiplikationstal, men då behöver jag fokusera och rita upp siffrorna för mitt inre. Av formler och matematiska regler kommer jag inte ihåg något.

Gissa om jag då blev förvånad när jag i dag på bråkdelen av en sekund förde ett helt logiskt resonemang i min egen hjärna och sedan högt ropade ut ett svar. Jag vek tvätt och i bakgrunden frågade Rickard Olsson i "Vem vet mest" en deltagare vad fem procent av 40 är. Kanske enkelt, tycker du, men för mig krävs i normala fall lång betänketid för att resonera fram ett svar. Det behövdes inte i dag.


Lite som en utomkroppslig upplevelse förde jag ett snabbt och logiskt resonemang som jag tror kanske var något i stil med "fem procent är detsamma som en tjugondel och 40 delat på 20 är två". Det måste ha varit Matte-Leffe på Hjärnkontoret som tog över rodret, för så där kan jag inte resonera i vanliga fall. Fiffigt i alla fall. Är det så det känns att vara siffersnille? Hoppet om att bli lite snabbare i vardagsmatten kanske inte är ute för mig ändå. Annars räcker 
Yatzymatten ganska långt också.




Need a Happy Place?

Jag är på väldigt bra humör i dag och ångar fram bra mycket bättre än Botniabanans vagnar, vilket visserligen inte verkar vara så svårt, men ni är med på tänket.

Men det är klart att det händer att humöret ibland dippar. Då kan det vara bra att ha ett
Happy Place. Jag har några stycken. Gymmet är ett. Ute i skogen ett annat. Det är sådana ställen jag snabbt kan nå. Familjens sommarstuga är utan konkurrens det gladaste gladstället av dem alla, men dit kan jag inte ta mig bara om jag har en dålig dag. Därför är det bra att ha några ställen lite närmare.

Vissa gånger behöver jag akutpanikjättesnabbt komma till ett Happy Place och då finns till min stora lycka - Internet. I min lista över favoriter har jag en sida som jag kan besöka om det blir kris. Den löser inga världsproblem, men ger mig definitivt ett gott skratt. Jag skäms lite (pyttelite) över att jag har roligt på någon annans bekostnad, men det är bara att erkänna, jag är inget helgon. Däremot är jag en vänlig själ som gärna delar med mig av det goda. Därför delar jag nu med mig av mitt Happy Place online: 


KLICKA HÄR och låt KUNGEN göra dig lite gladare!

Det är Världsbokdagen i dag!

Egentligen infaller Världsbokdagen den 23 april varje år, men då vi i år kommer fira Påskafton just denna dag har bokens dag 2011 fått flytta provisoriskt till den 13 april. Och det är ju i dag! På inrådan av Unesco ska vi i dag hylla det skrivna ordet och värna om upphovsrätten och allas vår rätt till information. En alldeles utmärkt fin tradition, tycker jag.

Grabba tag i en bok och läs några rader, några sidor eller kanske ett helt verk. Själv läser jag alltid något innan jag somnar. Ibland blir det bara några rader innan ögonen faller ihop, men då somnar jag i alla fall som bäst.

Läs! Read! Lisez! Leggete! Och berätta gärna vad du läser.


Även hela Côte d'Azur är ett enda stort Kodak Moment.


Nice, la France
2009-09-03

Liksom Venedig.

tisdag 12 april 2011

Man håller inga tummar på engelsk mark.

Jag är född och uppvuxen med det faktum att det betyder otur att svara "tack" när någon säger "lycka till". Man får bara inte göra det! Det kan bli lite obekvämt ibland, då det kan uppfattas nonchalant att inte svara på en lyckönskning, men jag vill ju inte dra en massa otur över mig själv. 

På grund av ovanstående är det mycket bekvämare om någon säger att de håller tummarna för mig - även där finns vissa regler att det egentligen är bäst att bara hålla en tumme, men det kan vi lämna öppet för diskussion. Det jag undrar när jag tänker på detta är om det är glasklart för alla att man på engelska inte håller några tummar för någon.
I'll hold my thumbs for you - NO! Däremot yes - I'll keep my fingers crossed for you! Man korsar alltså fingrarna för någon annan och hoppas att det ska inbringa tur och lycka. På franska och italienska kan man göra detsamma: croiser les doigts och incrociare le dita.

Nu är det glasklart va? Det här med idiomatiska uttryck är ett spännande kapitel tycker jag. Låt oss återkomma till det någon gång i framtiden. Tills dess korsar vi alla fingrar, inklusive tummar, och hoppas att våren är här för att stanna.




Ampra Sofi.

Det är väldigt få av oss som har en ensidig personlighet. Alla har vi något litet alterego som kikar fram ibland och rör om i grytan av identitet. Bland folk var jag som liten ganska timid, men på hemmaplan kunde jag explodera i ett hett temperament. Något som visserligen sitter kvar, men nu i vuxen ålder kan jag för det mesta kontrollera det lite bättre. Det gick inte alltid förut. Blev jag arg så blev jag arg. Jag skrek högt, stampade bestämt iväg till mitt rum och smällde i dörren. En scen som min pappa fortfarande ibland spelar upp med ljudeffekter - iiih, stamp, stamp, stamp, stamp, bang!

Min dagmamma, Kerstin, kallade denna sida av mig för Ampra Sofi. Det var hon som vägrade äta. Det var hon som packade sin resväska i vredesmod och ville åka hem. Det var hon som bara skrek NEJ åt allt som kom i hennes väg. Varför hon var just Sofi vet jag egentligen inte. Men att det inte var mitt riktiga namn min dagmamma använde i dessa lägen var nog för att hon såg att det inte riktigt var jag, utan bara en sämre sida av mig som tog över. För visst är det så med våra små alteregon, de representerar inte alltid hela oss, utan bara en liten del. De där dåliga sidorna är sällan våra riktiga jag. Jag tror att människor i grund och botten är goda varelser innehållande dåliga sidor som för det mesta hålls i schack, men som ibland sliter sig lösa och härjar fritt.


Då är det ganska skönt att ge denna sida ett helt annat namn, så man vet att man kan hitta tillbaka till sig själv igen. När allt lugnat ner sig. När allt blivit som vanligt. Ampra Sofi hälsar på ibland, det gör hon. Jag accepterar hennes besök och en del gånger kan de till och med vara befriande. För jag vet att hon tröttnar efter ett tag och dessutom får hon mig indirekt att tänka på min fina dagmamma, som faktiskt gav henne ett namn och gav mig insikten att det inte var mitt riktiga jag.



För den som inte använder amper så ofta i sitt dagliga språkbruk kan jag meddela att det är ungefär detsamma som sur eller barsk.

måndag 11 april 2011

Korsordsrace avslutar kvällen.

Det hände igen! Jag löste DNs korsord i någon slags superfart. Det kändes bra. Nu går jag och lägger mig nöjd.

SkrivPuff: Om en resa.

Vill vi inte gärna likna livet vid en resa? Vi ska packa våra väskor, fylla dem med allt vi hittar på vägen. Ibland plockar vi upp skräp som vi egentligen inte vill ha, men det är bara att lasta ur vid nästa hållplats. Biljetter till resans olika destinationer kan antingen ramla över oss, eller så måste vi jobba hårt för dem.

Resan ska gärna vara utvecklande. Vi ska utvecklas med våra nya destinationer. Lära oss av våra misstag, lyssna på den vises råd och skriva ner sådant som kan vara av värde i vår loggbok.


Jag vill gärna tro att min hittills tjugofyra år och åtta månader långa resa har lärt mig massor. Att jag utvecklats och blivit en bättre version av den där Mini Milon som ibland lät temperamentet styra alla handlingar. Men så tänker jag efter och inser att det är nog mycket av fyraåringen kvar i mig. När jag blir trött och less på tillvaron vill jag så gärna bara packa väskan och resa iväg. Mot allt rim och reson. Mot nytt. Mot annat. Mot främmande.


Jag är en resande själ. Kommer kanske alltid att vara. Tur jag kan packa lätt.




Diamonds are a girl's best friend. Well, so they say.

"I've never hated a man enough to give him his diamonds back" sa Zsa Zsa Gabor, kvinnan som är mer känd för sina många äktenskap och kostsamma levnadsvanor än sitt skådespeleri.

Jag är inte så väldigt intresserad av diamanter och har nästan lite svårt att ta emot dyrbara gåvor. Men jag är inte heller så oförskämd så jag skulle neka eller ge tillbaka en present, vad det än kunde tänkas vara. Däremot har jag en allmän undran. När ekonomin är i botten - är det då okej att gå med en present till pantbanken? 




Canon can't anymore.

Det har varit lite sorg i det Milonska hemmet under en lång tid. Vid förra årets slut valde den kompakta trotjänaren Canon att ge upp - och har inte vaknat sedan dess. Canon can't anymore. Det är sorgligt för en som gillar att stanna upp i varje vrå och knäppa en bild. Och för en som inte har ekonomi att investera i ett substitut.

De sista bilderna som togs med min kära trotjänare var under en vandring i en söt liten by i Sydtyrolen - Italien. Det var så kallt, så kallt, så kanske frös min vän ihjäl. Jag vet inte riktigt. Jag fick trösta mig med en utsökt måltid på restaurangen som syns på nedre bilden, men om jag fått välja skulle jag hellre valt en hel kamera än en utsökt måltid. Tur att jag i alla fall har ett gediget bildarkiv att gå igenom till den dag då jag kan börja fota nytt.





San Candido, Italia
2010-12-30

söndag 10 april 2011

SkrivPuff: Om att anlita någon.

Jag söker jobb. Vad söker du?

Söker du någon som kan skriva en artikel? En krönika? Ett reportage? Information till en webbsida? Någon som kan korrekturläsa? Översätta från engelska eller franska - eller kanske till och med enklare texter på italienska? Jag är en flitig myra. Du ska anlita mig så klart! 
Skriv ett mail till: malinbergstroem[at]gmail.com.

Satsa på de användbara fraserna.

22. Scusi signorina, forse     conosco?

Italienskagruppen övar användning av ackusativpronomen och Ingemar, oklart vad denne mans ålder landar på men nog är det över 60-sträcket i alla fall, får i uppgift att lösa ovanstående. Något han klarar galant: Scusi signorina, forse
La conosco?

I uppgiften ingår också alltid att översätta, vilket Ingemar gör med ett belåtet leende och glimten i ögat: "Jahaja, det här var minsann en användbar fras förut: 
Ursäkta fröken, känner jag kanske Er?"

Resten av gruppen skrattar från hjärtat och Ingemar ser nöjd ut. Så passande att denna fras hamnade hos honom. Det man har användning av lär man sig helt klart bättre. Dagens språktips blir alltså att lära sig sådant av värde. Satsa inte på att plugga glosor rörande astrofysik om det inte är ett av dina intressen. Satsa på de mer användbara fraserna just för dig, vad de nu må vara!




Veckans mest träffsäkra ordval.

Jag njuter när jag snubblar över ett ord eller en formulering som sitter som handen i den där berömda handsken. Jag ska inte sticka under stol med att jag tillhör gruppen som underhålls av ordvitsar - det gjorde jag redan innan jag flyttade till Göteborg, men kanske nu lite extra.

Veckans mest träffsäkra formulering hittade jag häromkvällen i en krönika på DN Ekonomi. Olyckligt nog kommer jag inte ihåg den precis så som den var. Inte heller vem som låg bakom den, vem den fiffige skribenten var. Men den behandlade i alla fall ämnet "De nya sedlarna" och skribenten i fråga kåserade lite kring motiv - i ordets båda bemärkelser. Det genialiska i det hela var att han i en kort och koncis mening använde sig av ordet 
sedelärande. Det kunde ju knappast finnas ett bättre ord för att beskriva hans resonemang. Mycket träffsäkert.

Som sagt, olyckligt nog kommer jag inte ihåg den precisa forumleringen, inte heller vem som låg bakom. Hade jag gjort det hade jag skickat ett mail och tackat för träffsäkerheten. "Tack för den sedelärande texten. Mitt i prick. Mvh Språknörden" hade jag kanske skrivit.

lördag 9 april 2011

SkrivPuff: Om att skapa.

Vem skapar dig?
Produkten Du.
Vem programmerar dina åsikter?
Placerar ord i din mun.
Vem ställer in ditt hjärta?
Värmer eller kanske kyler ner.
Vem styrketränar dina ben?
Så de ska orka både stå och springa.
Vem väljer dina kläder?
Bestämmer hur du ska se ut.
Vem tipsar dig om recept?
Kontrollerar maten du äter.
Vem skapar dig?
Produkten Du.

Det är många som är med och skapar mig.

Produkten Jag.
Både fast anställda och frilans.
Men det är jag som är ansvarig utgivare.
Chefredaktör med enväldig makt. 
Jag korrekturläser och publicerar.
Bara det jag vill.
Det blir helt enkelt bäst så.



fredag 8 april 2011

Jag vill slå en dagstidning i huvudet på dem.

Jag har många års erfarenhet från serviceyrket och har nog sett det mesta. Sedan är jag ju konsument själv också och har sett hur folk beter sig mot servicepersonal även de gånger då jag inte varit den som stått och tagit emot med ett leende och det där utnötta "kunden har alltid rätt".

Kunden har inte alltid rätt. Inte rätt att gå till personangrepp mot en person som är anställd för att ge denna kund service och försöker göra det. Sådant får mig att sucka. Sedan skäms jag lite å den klagande kundens vägnar. Är det rimligt att brusa upp mot servitrisen för att den oxfilé man beställt är alldeles för välstekt? Är det skäligt att läxa upp ett butiksbiträde för att skjortan man köpte för dyra pengar sprack i en söm? Är det befogat att skälla ut en kundtjänstmedarbetare för att den smartphone man bara var tvungen att ha inte lever upp till förväntningarna? Jag bara undrar.


Och jag har en egen åsikt. Jag kan inte för min vildaste fantasi förstå hur människor kan ha mage att brusa upp, skälla ut någon, bli så arga över sådana uppenbara i-landsproblem. Självklart har vi rätt att framföra klagomål och komma med åsikter kring de servicetjänster vi betalar för, men när det går över till sådan absurditet att avsaknad av bacon på frukostbuffén eller ett trasigt bredband kommer att handla om liv och död blir jag förbannad. Jag vill bara slå en
dagstidning i huvudet på alla de gnällande människor som tappat greppet.

Jag minns att jag la den där saken på ett jättebra ställe.

"Det är bra att kunna gömma till senare
om man kan komma ihåg gömstället."


torsdag 7 april 2011

SkrivPuff: Om att sovra.

Jag säger att det är rätt skönt ute i dag.
Någon säger att det ju kunde blåsa lite mindre.
Jag säger att jag ska åka på djungelsafari.
Någon frågar om jag är medveten om hur mycket sjukdom där finns.
Jag säger att jag ska köpa en ny bil.
Någon påpekar att den tänka modellen drar ovanligt mycket bensin.
Jag säger att jag ska resa till Mexico.
Någon undrar om jag vet hur många som skjuts ihjäl där varje år.
Jag säger att jag ska ta en löptur.
Någon menar att löpning bara är skadligt för knäna.
Jag säger att jag ska äta pasta carbonara till middag.
Någon påminner mig om hur mycket kalorier det innehåller.
Jag säger att jag ska gå på bio.
Någon berättar för mig hur filmen slutar.

Om jag ska vara ärlig, så hör jag faktiskt inte alls vad sådana Någon säger. Det är viktigt att kunna sovra bland allt brus som dagligen når oss. Jag kan gå på bio och överraskas av slutet. Gör det du också. Styr över det som fastnar i ditt filter.

Det hemliga språket med min prins.

I tisdags kväll jobbade Trollets båda föräldrar så jag fick äran att passa honom. Eller, jag vet inte om den formuleringen passar sig. Han passar mig lika mycket. Passar upp i alla fall - med pussar och spontant glada utrop. Låt oss säga att vi passade varandra, vi hade myskväll. En vanlig tisdag.

När jag hänger med Trollet tänker jag alltid att jag ska lära honom något. Vårt första gemensamma trick var 
high five. Just för tillfället handlar det mycket om ugglor. Jag har även som ambition att få honom språkintresserad. Redan som nykläckt sa jag åt honom sei bellissimo, amore mio och tu es un joli bébé.

I tisdags, när Trollet skulle sova, hade han det lite besvärligt. Hostig och snorig gnydde han omkring i sin säng, så jag satte mig bredvid honom och klappade honom lite på huvudet medan jag sjöng. Sedan tog vaggvisorna slut och jag hade inte inspiration nog att hitta på nya, så jag började prata med honom. På italienska. Och på franska. Lite om vartannat. 
För att det är vackert. Och allt det vackra till min lilla prins.

Jag lovade honom att jag alltid kommer vara hans bästa vän. Jag sa till honom att jag tycker att han ska lära sig italienska. Eller franska. Så vi kan ha ett hemligt språk. Bara vi. Jag och min lilla prins. 
Il mio piccolo principe. Mon petit prince.

Han somnade efter bara några minuter.




Hela Venedig är ett enda stort Kodak Moment. Non è vero?


Venezia, Italia
2009-04-09

onsdag 6 april 2011

Il lievito - jäst på italienska.

Jag och min syster var med hennes vänner och deras respektive familjer i Italien och åkte skidor i vackra Dolomiterna - en hel bergskedja med på UNESCO:s lista över världsarv! Vi bodde i ett gulligt litet hus i sann skidanda i byn Canazei. Perfekt boendealternativ eftersom vi kunde laga mat hemma och inte behövde anpassa oss efter särskilda frukosttider eller dylikt.

En eftermiddag bestämde vi att det var läge att baka pizza så vi begav oss till byns mataffär, åh, underbara mataffär. Jag har lite av en förkärlek för att strosa i främmande länders mataffärer. Mjöl, tomat, mozarella, vi hittade det mesta vi behövde. Allt utom jästen. Vid bakprodukterna stod något som kanske, kanske kunde vara torrjäst, det var oklart. I mejerihyllan, där vi hittar jästen på Ica Maxi, fanns inget.

Läge att fråga om hjälp, men tyvärr hade butikspersonalen begränsade engelskakunskaper. 
Och vad i hela friden heter jäst på italienska? Det behövde vi inte ta reda på, det räckte med någon slags charad, gäster med gester, där vi simulerade ett pizzabak och förklarade hur degen växte. Och vi fick respons. "Aahaa!" sa mannen bakom charkuteridisken och brast ut i ett "poooff!" medan han slog ut med händerna. "Il lievito" fortsatte han och gav oss jäst.

Jaha, det var så det hette. Det hade vi nog inte kunnat gissa. Tur att kroppspråket är ett språk använt världen över och även innehåller ord av gastronomisk karaktär. Vi gick hem och kunde baka vår pizza. Den blev utsökt, med mozarella och stark salsiccia.


Ihop eller isär?

Häromdagen började jag fundera lite på just det; häromdagen eller härom dagen - ska det skrivas ihop eller isär? Och ska för övrigt det skrivas ihop eller isär? Isär alltså. Det här med särskrivning är lite av en språklig kluring, särskilt för oss som har mycket kontakt med engelskan där mycket skrivs isär. Att ordet sjuksköterska ska vara ett ord känns ganska lätt att förstå, hoppas jag. En sjuk sköterska blir något helt annat och det tror jag att de flesta svenskars språkkänsla håller med om, bara man får smaka lite på det. Men så finns det några lite luriga fall som inte är helt glasklara.

Jag är förmodligen inte ensam om att tveka lite kring 
häromdagen, ihop och isär eftersom det faktiskt inte finns några fasta regler för sådana uttryck. Så säger i alla fall Språkrådet. Rådets frågelåda kan dock hjälpa oss användare med några tumregler gällande detta. Vi kan komma ihåg följande:

Tumregel 1: skriv ihop ord där den starkaste betoningen ligger på första ordet. Exempelvis
alltför och återigen.
Tumregel 2: skriv isär i övriga fall. Exempelvis allt fler, god afton, i stället och många fler.

Sedan finns det en rad ord som skrivs isär eller ihop enligt tradition, kort och gott för att det någon gång under språkhistorien är just det alternativet som segrat. Exakt vilka som hör vilken kategori till lämnar jag upp till var och en att lära sig. Angående mina funderingar säger Språkrådet att alla tre ord bör skrivas ihop:
häromdagen, ihop, isär. Vi kör på det och jag känner att jag har fått svar på det jag funderade på häromdagen.

In Venice.


Venezia, Italia
2009-04-09

tisdag 5 april 2011

SkrivPuff: Om en strävan.

När jag var liten sa alltid min mamma 
att om jag borstade håret med hundra borstdrag skulle jag få prinsesshår. 
Så jag gjorde det.
Jag satt där på sängkanten i mitt blommiga nattlinne.
1, 2, 3...
Jag lärde mig räkna samtidigt.
Ibland satt mamma bredvid och vi samtalade om stort och smått.
Och jag tror hon talade sanning.
Det där om prinsesshåret, vad nu det egentligen är.
Men jag har alltid haft väldigt tjockt och välmående hår.
Man får det man jobbar hårt för.