torsdag 26 juni 2014

Skål till det fina

Precis just nu fick jag ett sting av lycka i kroppen. Det nästan stack till på riktigt. Och inte var det väl egentligen något särskilt. Inte mer än att vardagen är fin, när man anstränger sig. Och inte krävs det egentligen så mycket ansträngning för att det ska bli fint.

I morse vaknade jag med samma huvudvärk som jag hade när jag gick och la mig i går. Lite värre faktiskt. Man undrar vad man drömt då, som pressat på så enormt. Jag började ändå plikttroget dagen med yoga. Det är ju torsdag. Efter en timme på mattan funderade jag på om jag skulle ta en sjukdag, eller i alla fall sjukförmiddag. Yogan hjälpte noll. Snarare stjälpte.

Men jag gör ju inte riktigt sånt. Så jag cyklade till jobbet. Det är så trevligt att jobba när man har trevliga kolleger. Det gör dagarna. Och dagen gick och så även huvudvärken. Den gick någon annanstans. Det tackade jag för och kunde fullfölja den kvällsplan som var planerad, med middag och cykeltur till en sjö.

Där hamnade vi. På en picknickfilt. Pratandes om livet. Jag och en så himla fin vän. Och så blev vardagen så sjukt fin.

Det är inte perfekt. Det finns många defekter. Det är mycket som inte ligger på plats. Det snurrar tankar om livet och det sköra. Men vad ska man göra? Det fina är inte till för att bara tittas på. Det ska användas. Slitas. Njutas av. Varje gång det sticker till av lycka lovar jag mig själv att fortsätta njuta av det fina jag har. För det där jag inte har, det vet jag ändå egentligen ingenting om.

Det enda jag vet, är att jag har det riktigt bra.


tisdag 10 juni 2014

Tack för kvällsfikat.

Från dödsångest till livskvalitet och glädjen över att vara. Om framtidsdrömmar, planer och lyckan över nuet. Det är bara med riktigt bra vänner man kan spänna över så många gränser och röra vid ett så brett känsloregister, bara över en kopp te (eller fyra).

Det är bara med riktigt bra vänner som det aldrig blir tråkigt, hur uttömmande och uttröttande konversationen än är.

Jag är lyckligt lottad. Jag drog vinstlotten när jag valde att min vän med just Jenny. Det började egentligen med två bekanta, som under tiden ihop inte alls spenderade så mycket tid ihop, men efter en tid på varsitt håll hittade något med substans. Väl på samma plats igen var båda i samma splittrade krisläge och på något sätt behövde vi varandra. Vi visste nog det, kanske utan att veta.

I dag vet jag att Göteborg aldrig hade övertygat mig om inte du varit här och hjälpt på traven. Det är en lyckoträff att ha prickat in en sådan vänskap. Tack för det. Och tack för kvällsfikat denna sköna sommarkväll.


måndag 9 juni 2014

K står inte för kul i K-måndag.

Ni som vet, ni vet hur en riktig K-måndag känns. Den är inte kul, om ni tänkte det, ni som inte vet. Den är mer som ett segt och utdraget slag i ansiktet, som verkar ha som första och främsta uppgift att bara jävlas.

Man kan i alla fall skylla på måndagen. Det känns rimligt när man annars inte riktigt kan sätta fingret på det som snurrar. Vissa dagar går det på högvarv hos mig. Tankar spinner iväg utan kontroll och när de väl valt håll är det svårt att ändra riktning på dem.

Ni vet, när livet visar sig från sin mest orättvisa sida, och gör det alldeles för många gånger, på alldeles för kort tid, då är det svårt att inte ifrågasätta. Jag undrar varför det ska vara så jävligt och jag undrar varför människor jag tycker om omänskligt mycket ska behöva bli ledsna och svikna av livet själv.

Det är inte rättvist.

Och jag kan inte få rätsida på varken tankar eller känslor. Jag är som ett magnetiskt fält och drar åt mig alla känslor som jag föreställer mig svävar omkring ute i någon slags elak rymd som kallas världen – och livet. Det är skrämmande. Det ska jag inte ljuga om. Jag blir skiträdd. Och samtidigt lite förbannad, för att det på något vis känns lättare att hantera.

Allt det där man tycks ska göra en måndag blir så oviktigt. Måndagen blir inte annat än en K-måndag. Och det är inte k som i kul.


torsdag 5 juni 2014

Nu stormar jag in i en bubbla av jobb.

Jag vet inte om jag lider av lite jetlag fortfarande, eller om jag bara är allmänt upp-och-ner, men jag vill inte riktigt sova på natten. Helst vill jag bara sitta eller ligga lite bekvämt på min kammare och hamra på tangentbordet.

Jag har så mycket att tänka på och så mycket jag tänker att jag borde skriva ner. Jag behöver få på pränt för att få ordning. Jag behöver skriva ur vissa saker ur min hjärna för att få dem att försvinna. Jag behöver notera en del tankar och känslor för att komma ihåg hur bra de är. Det bubblar liksom i mig och när det börjar koka har jag inget val.

Jag är nöjd med tillvaron, men ändå saknar jag bitar och längtar efter förändring. Med sommaren kommer ny energi och nya tankar. Vad är egentligen värt att satsa på? Hur splittrat fokus kan man ha och vill jag egentligen ha det jag vill ha?

På jobbet drar vi nu igång det projekt jag verkligen längtat efter och det känns som att det kommer lägligt. Jag är redo att ånga på och känner nästan att det ska bli skönt att gå in i en jobbdvala med fullt fokus ditåt. Märkligt utformad som jag är, gillar jag när jag får brottas med min prestationsångest och svettas mot deadline. På något vis är det lättare att göra det på jobbet, än när det kommer till det personliga.

Mellan varven måste jag bara se till att jag hinner slå ner några ord nu och då. Fast mest av allt behöver jag kanske egentligen bara sova.