K står inte för kul i K-måndag.

Ni som vet, ni vet hur en riktig K-måndag känns. Den är inte kul, om ni tänkte det, ni som inte vet. Den är mer som ett segt och utdraget slag i ansiktet, som verkar ha som första och främsta uppgift att bara jävlas.

Man kan i alla fall skylla på måndagen. Det känns rimligt när man annars inte riktigt kan sätta fingret på det som snurrar. Vissa dagar går det på högvarv hos mig. Tankar spinner iväg utan kontroll och när de väl valt håll är det svårt att ändra riktning på dem.

Ni vet, när livet visar sig från sin mest orättvisa sida, och gör det alldeles för många gånger, på alldeles för kort tid, då är det svårt att inte ifrågasätta. Jag undrar varför det ska vara så jävligt och jag undrar varför människor jag tycker om omänskligt mycket ska behöva bli ledsna och svikna av livet själv.

Det är inte rättvist.

Och jag kan inte få rätsida på varken tankar eller känslor. Jag är som ett magnetiskt fält och drar åt mig alla känslor som jag föreställer mig svävar omkring ute i någon slags elak rymd som kallas världen – och livet. Det är skrämmande. Det ska jag inte ljuga om. Jag blir skiträdd. Och samtidigt lite förbannad, för att det på något vis känns lättare att hantera.

Allt det där man tycks ska göra en måndag blir så oviktigt. Måndagen blir inte annat än en K-måndag. Och det är inte k som i kul.