söndag 16 mars 2014

Ingen vit vinter. Men kanske en vit vår?

Om två månader och en dag är det dags igen. Tjugoen kilometer i min stad där jag bor. För andra gången i mitt liv ska jag springa en halvmara, och den här gången ska jag på riktigt försöka förbereda mig lite. På riktigt. Än så länge går det väl halvbra med själva löpningen, men jag vill tro att jag kompenserar lite med att ha ett bra träningsflow i övrigt, med både konditionspass och styrkepass. Och ingen alkohol.

Jag läste någonstans att om man tar ett glas eller två till AW:n på fredagen kan man lika gärna hoppa över träningen på söndagen, eftersom alkoholen förstör kroppen så pass mycket. Så otroligt onödigt då!

Om jag nu har lite svårt att komma igång med längre löpdistanser kan jag ju i alla fall hjälpa kroppen på traven och inte bryta ner den med sprit. Jag är ingen storsupare annars, men varför ens vara en småsupare om även det gör träningen ovärd? 28 februari bestämde jag att mars ska bli en helt alkoholfri månad. Bara på test, för att se. Kanske ska jag hålla det så ända till maj?

Jag, personligen, kommer nog inte att ha några större problem att låta bli att dricka en droppe alkohol i två månader och en dag till. Jag tror faktiskt att det är folk runt omkring som berörs mest. Det verkar som att det stör lite att man väljer bort vinet. Det verkar som att det gör gemene man lite obekväm. Och är inte det lite konstigt? Det ligger ingen värdering av andras vanor i vad jag väljer att göra. Jag gillar öl, jag gillar vin, jag gillar bittra drinkar. Jag tänker bara att jag ska testa om det spelar någon roll om jag avstår.

Jag kanske satsar på en helt vit vår. Ja, varför inte? Skål!

Öl finns ju faktiskt i alkoholfri variant. Det tackar vi för.

lördag 8 mars 2014

Gymnastikminnena alltså.

I dag har jag spenderat sju timmar i en gymnastikhall och lärt mig sådant jag redan lärt mig – för ganska precis 11 år sedan. Och ännu mer egentligen. Gymnastikförbundet är noga med att utbilda sina ledare och för att passa gymnaster på diverse redskap behöver man som tränare diverse licenser. Lägger man overallen på hyllan ett tag måste man bevisa att man inte tappat det totalt om man kliver in i hallen igen.

Den här trampettkursen jag gått i dag gick jag alltså för 11 år sedan. År 2003, på Östra, med Janne från UGF som instruktör. Henke blev tillsagd, utan min och Linnéas vetskap, att göra ett katastrofhopp för att vi skulle få testa hur det kändes. Gruppen som tittade på visste inte heller något, men vi lyckades plocka ner honom tryggt, mitt i allt sprattlande i luften. Det var nog lite pirrigt för en 16-åring som jag var då, men redan då hade man ju ändå varit med om en del. Tänk att man kan komma ihåg allt sådant.

Jag började tänka på detta i dag. Och kunde riktigt i kroppen känna skillnaden på nu jämfört med då. Hur jag var, vilka som var runt omkring mig, alla hallar som var hemma- respektive bortaplan. Övningar, redskap, ledare, gymnaster, rivaler. Tänk så stor del av mig det här alltid har varit. Och vad glad jag är att jag tagit upp det igen. Även om allt i dag är helt annorlunda. Så blir det ju när man byter förening. Man byter liksom liv, lite grann.

Janne godkände mig 2003. Vippen 2005. Jag kan ju bara hoppas att Robert godkänner mig i morgon när kursen fortsätter med sex timmar till i den där gymnastikhallen. Vi hoppar vidare. I världens bästa sport.


måndag 3 mars 2014

Det kan inte hjälpas. Jag stör mig.

Jag måste erkänna en sak. Jag har ett fruktansvärt ocharmigt karaktärsdrag som förföljer mig vart jag än går, hur jag än mår. Och det suger så mycket energi ur min kropp att jag ibland blir helt matt. Men ni vet, vissa känslor kan man bara inte styra över. Jag är långt ifrån ensam om just denna känsla, och tycker egentligen att det är ganska töntigt av mig att jag är som jag är.

Men jag kommer inte ifrån det. Jag är en språkpolis. Och en ganska elak sådan. Lite av en översittare. Jag kan inte riktigt rå för det, men stavfel, särskrivningar och felaktigt användande av de och dem gör mig så irriterad, och jag tänker att skribenten som trampat snett troligen är lite mindre intelligent än vad gemene man bör vara. Självklart fattar jag ju egentligen att så väldigt sällan är fallet. Ändå kliar det i mina ögon.

Det kan inte hjälpas. Jag stör mig på dåligt språk. Jag erkänner, jag är en sådan som skulle kunna avstå från att köpa en produkt för att företaget som säljer den har ett värdelöst språkbruk. Jag dömer människor utifrån deras förmåga att uttrycka sig i något så enkelt som sms, och när jag ser ett tryckfel i en tidning (händer ju ofta, senast i söndagens DN tror jag det var) hakar jag upp mig så mycket på det att jag måste läsa meningen om och om igen.

Att vara språknörd är vackert, men den där polisande sidan är så himla onödig. Ska jag någon gång få något vettigt av det borde jag kanske bli lärare. Jag måste sluta ödsla så mycket energi på att få eksem av särskrivningar – men det är ju så stör ande.

Sånt här går jag igång på.

Festligt va?

söndag 2 mars 2014

Svettig vardagslyx.

Det finns en stund som är finare än andra. I bastun.

Det är nästan aldrig någon annan i bastun på mitt gym. Inte prick när jag är där i alla fall. Det gläder mig, ska jag säga. Inte för att jag är pryd och obekväm med tanken på att svettas naken med okändisar, men i bastun mediterar jag gärna solo ändå. Och så behöver jag inte ägna en tanke på att andra motionärer kanske inte delar mitt finska blod och förkärleken att basta varmt. Mycket löulu ska det vara. Ordet löulu vet jag för övrigt inte riktigt hur man stavar, eller vad det egentligen riktigt betyder. Är det själva bastandet eller bara vattenkastandet? Jag får be att återkomma i frågan. Kanske konsultera min mamma, kanske leka språkforskare på egen hand.

I bastun är livet hur som helst så himla fint. Gärna varmt. Gärna solo. Det är klart att det inte står upp mot en vedeldad vid Kvarken, men en helt vanlig gymbastu här i mina kvarter är faktiskt en sådan grej som gör min vardag så himla lyxig.

Jag ska erkänna, att ibland tränar jag bara för att få sätta mig i bastun efteråt. Helt ensam.

Klassisk Post Sauna Pose vid den där vedeldade vid Kvarken.