lördag 25 mars 2017

Sov, sa katten

Okej, jag ska erkänna en sak. Jag har haft fel. I ganska många år har jag haft fel.

Jag har alltid gillat att sova. Som tonåring kunde jag sova fram till förmiddagen. Så även som vuxen. Men som vuxen och med en fullspäckad kalender började jag även intala mig själv att jag nog inte behöver så mycket sömn. När man efter jobbet ska hinna träna sina gymnaster, träna sin egen träning, laga mat (gärna storkok), städa energiskt tills det blänker, göra något inför ett styrelseuppdrag, planera nästa dansträning, vika tvätt och gärna kanske skriva några rader och läsa sin bok (för det är ju avkopplande), ja då vill man gärna ha en rätt lång kväll som sträcker sig en bra bit efter midnatt.

Lite så tänkte jag ganska länge att det funkade. Alltså, allt uppräknat skulle hinnas med på EN kväll, efter arbetstid (som många gånger var på övertid). Sovandet kunde jag ju spara till helgen. Fast oftast inte hur mycket som helst eftersom helgen alltid innebar minst en lite större planerad aktivitet per dag. Så klockan var alltid ställd, annars försov jag mig.

Så här med lite perspektiv på perioder i livet när detta var som mest extremt blir jag ibland lite chockad. Jag får inte ihop det.

Folk har sagt det. Jag har läst det. Jag har hört det. Ariana Huffington har mässat det och jag har hållit med. Det är bra att sova.

För några veckor sedan bestämde jag mig för att jag skulle testa. Jag började göra mitt yttersta för att gå och lägga mig i bra tid, ställa klockan med ett larm (inte fyra) och kliva upp utan snooze. Och vet ni vad? Det gör under!

Vid dryga 30 års ålder kan jag stolt meddela att jag har fattat att det faktiskt ÄR bra att sova. Det är inte bara som de säger, de som vet. Nu slutar jag städa, lägger ifrån mig projekt och ser till att gå och lägga mig i tid.

På helgerna vaknar jag sedan vid 7-nånting, är pigg, ligger och drar mig för att jag kan, klappar katten som ofta kommer kurrandes och säger god morgon och sedan kliver jag upp och har en hel lång helg framför mig. Utan att jag tvingats upp till den. Det är en helt ny värld.

Vår katt är (som katter är som mest) bra på att bara lägga sig ner och göra ingenting. Gärna somna. Jag följer hennes goda exempel. Det funkar utmärkt .


torsdag 16 mars 2017

Det goda med det onda.

Ungefär en gång i månaden paralyseras jag av en migränliknande huvudvärk som slår ut mig totalt. Jag blir illamående och varken vill, kan eller orkar annat än att sova. Men att sova gör mig mer illamående, samtidigt som sömn är det enda som hjälper. Jag går och lägger mig på kvällen och hoppas så innerligt att huvudvärken ska vara borta till dagen efter. Men det är den inte.

Sådana dagar var det i veckan. Måndag, tisdag och halva onsdag. En bit in på onsdagsförmiddagen vände det och jag började känna mig helt som en människa igen. Orkade med en lugn träning med crosstrainer och lite kroppsviktsövningar. Sedan en låååång bastu. Och efter den ritualen kände jag mig som en helt ny människa.

Det fina med de fula huvudvärksdagarna är att när det väl släpper så minns jag knappt att det hänt och jag blir som hög på livet. I går gick jag med en lätt euforisk känsla ut från gymmet och i lyckoruset sprang jag rätt in i Holmsundsgymnasternas årsmöte.

Det var nog tur att huvudvärken hade släppt, för mötet blev lite längre än jag hade trott. På ett trevligt sätt. Och nu är jag officiellt tillbaka i min moderklubb som suppleant i styrelsen. Jag har tvekat och velat kring huruvida jag ska ta på mig något eller inte. Tänk om det bara blir för mycket i den lite stökiga tillvaron vi är i just nu (jobb? boende? vad gör vi? hur gör vi?).

Men vet du vad, efter att ha upplevt situationer som gör mig ont så har jag också lärt mig vad som gör mig gott. Gymnastik gör mig gott. Föreningsliv gör mig gott. Samarbete och engagemang kring något jag tror på gör mig gott.

I morse när jag gick från bussen till jobbet fnissade jag lite. Hoppade till av ett lyckorus. Jag är lycklig över att huvudvärken har släppt och över att jag släppt på spärren till mitt engagemang. Nu kör vi. Så himla kul det ska bli!


måndag 13 mars 2017

Om snöskottning, praokänsla och sånt jag saknar med Göteborg

Varför tar allt så lång tid? Varför är inte exakt allt klart nu? Varför har vi inte packat upp alla lådor och lagt minsta lilla gem på sin rätta plats? Lite så har jag tänkt de senaste dagarna, men så slår det mig att vi faktiskt inte varit på plats här i mer än två månader. Och det är faktiskt bara drygt en månad sedan vi körde upp det sista flyttlasset. Så hur är allt nu då?

I botten av hjärtat känns livet väldigt bra. Men jag är ju en otålig person och jag undrar varför hela livet inte bara fallit på plats efter två månader. Hur långsamt kan det gå? Jag ska erkänna att det nog varit mer omtumlande än vad jag hade tänkt mig att flytta hela livet till en plats där jag redan känner mig hemma, men ändå inte har hört hemma på länge. Platsen, känslan och tryggheten finns. Men jag, som jag är nu, är ändå lite vilsen.

Jag har ett jobb, nej faktiskt två, som jag går till, nej faktiskt åker buss till, om dagarna. Det tar ungefär 20-30 minuter, lite beroende på snömängd. I Göteborg skulle jag väl kallas pendlare. Är på en plats fram till lunch och på en annan efter. Känner mig lite som en prao-elev på båda. Ni vet känslan av att vara ny på jobbet – och det i kombination med att inte vara där riktigt helt och fullt. Men jag är tacksam att jag får jobba. Det är jag.

Jag har inte vågat ta på mig en egen gymnastikgrupp än, men har varit med på ett första ledarmöte och är självutnämnd vikariepool. Än så länge har jag vikarierat en gång. Det var fantastiskt roligt och jag vill verkligen sätta igång på riktigt sen.

Februari bjöd på en väldans massa snö och det är vi glada över. Jag har insett hur mycket jag har saknat vintern och hur mycket jag gillar att skotta snö. Det är på fullaste allvar. En morgon gick jag ut och skottade snö som inte behövde skottas – bara för att.

Jag tänker på Göteborg ibland. Det kan komma små stänk av längt, men mycket av det jag tänker på är sådant som ändå inte finns längre och som jag på ett eller annat sätt växt ifrån. Vissa saker finns dock kvar där, som inte riktigt fallit på plats här. Typiskt sådant jag saknar med Göteborg är:

  • Lindåshallen och allt som hör till. Gymnastikens hus i Umeå är fint, men det är ändå något speciellt med en alldeles egen hall, bara anpassad för just truppgymnastik. Och Lindåshallen har varit en sådan energikälla i så många trötta stunder. Den kommer nog alltid toppa listan, på lite sentimentala grunder.
  • Min träningsrutin och mina standardpass på Fysiken. Jag har hittat tillbaka till mitt absoluta favoritgym här, men ändå inte riktigt fått till ett flow som passar vardagsrutinen, kanske för att jag inte har någon väldigt tydlig sådan än. 
  • Min lägenhet, min fina, charmiga, mysiga lägenhet (som ju inte är min längre, det vet jag, eller tror jag i alla fall att jag vet, ibland undrar jag om jag fått med mig allt från förrådet).
  • Och givetvis ett gäng människor som jag önskar att jag kunde träffa oftare. 

Ja, summa summarum så är det lite trevande, men ändå så väldigt, väldigt bra. Jag är otålig, men längst in i hjärtat glad. Det här är faktiskt mitt rätta element.


måndag 30 januari 2017

Änt-LIGEN har vi vårt hus.

Jag kommer ihåg mitt första ledaruppdrag. Det var genom Skol-IF och jag tror att jag gick i sexan, var 12 år gammal. Vi hade fått det ärofyllda uppdraget att hålla i gymnastiken för de elever som ville testa trampett och plint och att stå på händer. Kan det ha varit varje fredag eftermiddag? Ja, något sådant.

Jag hade blivit betrodd med en nyckel till redskapsrummen och så hade jag fått en närvarolista. Ni vet en sådan man fyllde i för att få aktivitetsstöd. Det gör man ju fortfarande, men på den här tiden var allt på papper. Jag hade lånat en pärm från pappas kontor där jag satt in mitt papper. Allt blir så mycket viktigare med en pärm.

Det var stort att få ett ledaruppdrag. Jag hade ett par år drömt om att få bli ledare i min gymnastikförening, men inte riktigt vågat fråga. Nu fick jag äntligen känna på hur det var att få göra en planering, rita en redskapsskiss, lära någon att hoppa jämfota i en trampett och ha samling i ring. Alltså, det var magiskt!

När jag väl vågade fråga om att få vara ledare i min gymnastikförening var jag så klart ENORMT välkommen. Och sedan släppte jag inte taget förrän jag lämnade stan, ett decennium senare. Ja, ni som känner mig vet ju det här. Och ni vet att gymnastikhallen alltid har varit min energikälla. Inte så konstigt att jag inte kunde hålla mig från att hitta en ny förening några år efter att jag flyttat. Än en gång blev jag välkomnad med öppna armar. Tack ABGS för det (ett särskilt tack till min vapendragare Pauline).

Ett stor tack nu till Umeå kommun för tjuvtitten på Gymnastikens hus. I lördags var jag där med min kära moderklubb som en bonustränare för de nyfikna gymnasterna som var inbjudna till hallen. Jag kände mig hemma från sekund ett, bland gamla vänner, nya kids och i en sprillans ny hall. Det faller sig så naturligt för mig att stå framför en grupp barn och försöka instruera, inspirera, engagera och motivera.

Att vara ledare i en ideell förening är den bästa skolan jag någonsin fått och i dag är jag så glad för allt som hänt på redskaps- och lokalfronten. Från plintar, tunna blåmattor och en röd Rantzow-trampett med Skol-IF gänget till fasttrack, trampoliner, höj- och sänkbara mjuklandningar, skumgummigropar och en 36-fjädrad Dorado. Vi som varit med ett tag har längtat och längtat och även om det för många av oss kanske känns lite bitterljuvt att det tagit sådan tid tror jag ändå att vi alla håller med om att det är bättre sent än aldrig. ÄNTLIGEN finns det ett Gymnastikens hus i Umeå.

Tack till hallgruppen som jobbat och slitit för vårt nya hus. När jag fått lite ordning och reda på min nya vardag ska jag försöka hänga där så mycket jag bara kan. Det är ju ändå i just den ledarrollen som jag känner mig som absolut mest hemma.


fredag 20 januari 2017

Tankar från den arbetssökande – tacksamhet

Jag har sådan skrivlust! Och sådan lust att hitta en sysselsättning. Ett nytt jobb som bara i sig är nytt och innebär att jag får lära mig något. Det är jag väldigt sugen på.

Under tiden försöker jag använda tiden till bra saker. Söka jobb, givetvis, men även försöka lära mig sådant som jag velat lära mig länge men inte riktigt haft tid eller energi till. På så sätt känns tiden just nu ändå väldigt värdefull. Och mitt i det här lite ovissa har jag hittat en sak som gör mig så otroligt glad.

Ibland känns det ensamt när jag sitter på min kammare och knåpar ihop mail och söker efter gömda annonser. Men vet du, jag är faktiskt inte ensam. Och den insikten gör mig så otroligt tacksam. Jag blir så glad och varm av alla som visar upp sig, dyker upp och erbjuder att hjälpa på sina hörn och kanter.

Tack till alla vänner som lovar hålla öron och ögon öppna. Tack till vagt bekanta som sparar CV och vidarebefordrar intresseanmälan. Tack till tidigare kolleger som ställer upp med referenser, rekommendationer och rejäla doser pepp. Tack till okända som tar sig tid för en fika. Tack till sociala nätverk som delar och tipsar, både direkt och indirekt. Tack till alla er som svarar på spontanansökningar, hälsar välkommen tillbaka till Umeå och hänvisar vidare eller tipsar om annat.

Även om det kommer nej-svar så är ett svar så otroligt uppskattat. Och alla fina ord från olika håll och kanter gör mig på riktigt, riktigt glad. Jag får energi av er och känner mig hoppfull att det kommer bli något bra av det här.

Tack för att ni hjälper mig framåt. Just say the word så gör jag samma sak för er. Vilken dag som helst.


torsdag 8 december 2016

Funktion före form

Jag tänkte på en sak på gymmet förra veckan. På alla tjejer som var där och tog plats och såg grymma och starka ut. Så himla kul med ert sällskap!

Jag har alltid tränat. Jag menar alltid. Jag är mina föräldrar evigt tacksam att de uppmuntrat fysiskt aktivitet. Pappa har bra fysik från vad han själv bara kallar arbete i skog och på åker. Mamma var simmare som ung och har gått på motionsgymnastik och sprungit i elljusspår så länge jag kan minnas. På senare år har hon även hittat yogan, det är jag så himla glad över.

Så, jag har alltid rört på mig. Jag var rätt tekniskt duktig på att stå på händer och spänna vrister i hjulningar när jag var liten. Någon världsbra gymnast efter basövningarna var jag inte riktigt, men jag var bra på att slita och skulle aldrig fuska på styrkan. 

När jag gick i gymnasiet började jag även gå till gymmet. Det kändes lika hemma som i hallen. Men på den tiden var det inte alls lika många tjejer som köttade på med fria vikter och egna program.

Att gå i tighta kläder och svettas har aldrig varit obekvämt för mig. För det vill jag tacka gymnastiken. Det är en sport med utseendefixering, tycker vissa. Och visst, så kan det tyvärr bli ibland (i många mer sammanhang än bara gymnastik, skulle jag dock vilja påpeka). Men för mig har det alltid bara handlat om funktion. Om alla grymma grejer min kropp klarar av. 

Den har lärt mig stå på händer, hjula, göra handvolter, flickisar och saltos. Till och med några få dubbelvolter har den snurrat (men ungefär där såg jag min begränsning när psyket var för vekt och jag bara tyckte det var läskigt).

Våra kroppar är så himla mäktiga. Och det jag vill säga är väl att jag blir så glad av att se andra människor träna. Jag hoppas att de fattar att formen är sekundär. Det är funktionen som är det viktiga. Det är den som vi ska hålla kär.




måndag 28 november 2016

Få saker får mitt hjärta så varmt...

I helgen var mina tjejer, ja jag vill nästan fortfarande kalla dem för mina tjejer, och tävlade i gymnastik. Jag har tränat dessa tjejer i ungefär tre år. Just den här terminen valde jag att ta en paus från föreningslivet för att försöka styra upp en del andra projekt i livet. Som att säga upp mig från jobbet och förberedda en flytt.

Men ändå. Jag har ändå kvar hjärtat hos de här härliga tjejerna. Det måste jag säga. Lyckligt nog kunde jag se dem tävla via Youtube-sändning (tack, Gymnastikförbundet). Det var av nyfikenhet, så klart, för att se hur de utvecklats och hur det skulle gå. Men jag reagerade så mycket starkare än vad jag trodde att jag skulle göra.

För det första, tjejerna utförde nog sin bästa tävling någonsin. De klättrade flera placeringar jämfört med förra årets tävling och ställde sånär som på varenda volt. Jag kunde inte vara mer stolt. Men ändå var det inte prestationen som fick mitt hjärta att bli alldeles varmt.

Ni vet, när man känner ett gäng 11-, 12-åringar kan man se på deras kroppsspråk hur de känner sig. De 19 tjejer jag kollade på i går utstrålade ett sånt självförtroende och sådan glädje. Jag blev alldeles varm i hjärtat och började nästan gråta (det där var en underdrift, jag fällde faktiskt tårar).

Få saker får mitt hjärta så varmt som när någon som kämpat för något verkligen får utdelning och får känna sig riktigt stolt. Ni förstår ju känslostormen som fyller kroppen när denna någon är en hel grupp med tjejer som man jobbat med i tre års tid. Som man peppat och stöttat för att man vill att de ska få uppleva den där glädjen. Den där glädjen som finns i gymnastiken.

Egentligen kan det vara vilken sport som helst, men för mig är det gymnastiken som är allra finast. Min poäng är att jag är så stolt att få vara en del av föreningslivet och jag tycker att det är så himla viktigt. Få saker får mitt hjärta så varmt som när jag ser ett helt gäng tjejer sträcka på sig, vara stolta, nöjda och lyckliga. Det vill jag att alla ska få vara med om.

Här kan ni se film från tävlingen jag pratar om. Slå på ljudet och lyssna på jublet från läktaren så förstår ni kanske varför jag älskar gymnastiken så. Den här gympabubblan vi går in i under en tävlingshelg rymmer så mycket kärlek och glädje.

söndag 13 november 2016

Till vår pappa på dagen för pappor

En hälsning till min pappa. Till vår pappa. Som vi alla delar och som generöst delar med sig till oss. Av allt han har, är, kan och vet.

Tack för allt du hjälpt mig med. Med läxor, med pjäxor, med mannagrynsgröt efter träning, skjuts till gymnastiktävlingar, hämtning från tjejkvällar, att hantera avsked, att stå ut på jobbet.

Tack för att du tvingat mig göra sådant jag inte tror att jag kan, för att du vet att jag kan lära mig. Tack för att du sagt åt mig på skarpen när jag haft dåligt självförtroende, för att du är övertygad om att jag klarar vad som helst. Tack för att du visat mig att den som är lojal och ärlig kan gå hur långt som helst.

Tack för att du lärt mig att ta i, men att du också berättat att jag får be om hjälp. Tack och lov att du också har lärt dig att be om hjälp. Jag lyfter gärna bryggor med dig. Jag vet att du tror att jag fortfarande är ungefär i den storleken som på bilden, men jag har faktiskt växt några centimeter. Och jag har fått ganska starka armar, för jag har nog ärvt mycket av din fysik.

Tack för att du har gjort mig stark.


lördag 12 november 2016

Om vi hade en relation

Om jag och Göteborg hade haft en relation på Facebook hade vår gemensamma status varit "It's complicated". Jag tror att det är från båda håll. Eller så är det inte du, det är bara jag. Jag vet inte riktigt.

Redan när jag flyttade hit en kall och snöig januari 2010 var det på något sätt lite avigt. Jag hade lämnat Umeå för en termin på Franska rivieran och en del av mig ville gärna bo kvar vid Medelhavet. Den andra delen var praktisk och lite velig, men ändå vann den och Göteborg blev det.

Jag har blivit vansinnig på den här stan. Jag har avskytt spårvagnarna. Jag har tyckt att stadskärnan varit idiotisk. Att folk inte kan bete sig. Att det är orimligt långt till havet, det riktiga havet.

Men så har jag också älskat den här stan. Jag har gillat kanalen. Jag har inspirerats av gränder. Jag har trivts med människorna. Jag har tyckt att havet är rätt nära ändå.

Det har varit komplicerat.

På det stora hela är jag ändå så otroligt glad att jag har bott här i nästan sju år (ja, minus det där året när jag stack till Washington DC). Tänk alla söndagsbruncher jag ätit, alla träningspass jag tränat alla promenader jag promenerat, skogar jag sprungit i, museer jag besökt och klippor jag legat på. Gymnastikföreningen som tog in mig med öppna armar och den underbara gymnastikhallen som blev ett andra hem. Jag och Göteborg har haft stunder av lyckorus och tider av en lång och utdragen mardröm. Jag har njutit av att vara här, haft hemlängtan och gråtit på golvet. Hittat mina rutiner och älskat kvarteren som känts som mina.

Sen det viktigaste av allt. Tänk alla briljanta personer jag träffat som lärt mig så mycket. Stöttat, skrattat, dansat, ätit, pratat, lyssnat, varit, funnits. De skulle inte ha funnits i mitt liv om inte jag hade valt Göteborg. Om inte jag hade stannat. Kära Göteborg, jag är så tacksam att du stått ut med mig och så glad att jag fått vara här för att få perspektiv på min vardag.

Livet går dit livet ska. Och nu ska jag gå ut till en av mina favoritplatser i den här faktiskt fantastiskt fina staden. Njut av lördagen. Njut av livet!




tisdag 8 november 2016

En egenskap som underlättar livet.

Så här i jobbsökartider går mycket tid åt att tänka på mig själv. Jag blir liksom tvungen att reflektera över sådant som vem är jag, hur är jag, vad kan jag.

Jag har ingen master i något viktigt (än, det är inte helt struket från min bucket list) och inte heller betyg från någon flashig kurs från Berghs. Annan utbildning, givetvis, men det jag tänkt på i dag är en personlig egenskap som jag faktiskt är väldigt stolt över. Och i ärlighetens namn lite beroende av.

Jag har ett ordningssinne som heter duga. Ibland kan det nästan kännas som ett handikapp i en värld och vardag där allt ska gå snabbt, men det är mest en övergående känsla. Gång på gång på gång får jag ändå bevisat att bra ordning gör livet lättare.

När var sak är på sin plats hittar jag det jag letar när jag behöver det. När förarbetet är noggrant utfört går huvudarbetet snabbt. Länge leve ordning. Om du som läser råkar söka en kollega med koll på läget kan du höra av dig till mig.

När jag var liten hade jag en namnkopp, ni minns dem säkert från tidigt 90-tal. Jag tyckte det redan då och jag tänker så än i dag: jag är verkligen mitt namn. Förutom att jag är från skärgården i Norrland stämmer namnbeskrivningen in rätt bra på mig. Kanske ska jag bara skicka med den här lappen som personligt brev när jag söker jobb. Hiss eller diss?


söndag 6 november 2016

När det finns ett Gymnastikens Hus...

För sju och ett halvt år sedan – i slutet på maj/början på juni 2009, jag minns inte helt – stod jag i min älskade sporthall och grät. Vi var många som grät. Jag och alla mina älskade gymnastikbarn som jag hade fått äran att följa i tio år. Det var dags att säga hej då till mitt andra hem och min andra familj. Föreningens ordförande kramade mig hårt och sa några tröstande ord som jag ännu inte glömt. Och som jag då verkligen inte trodde på.

"Jag vet hur det känns. Vi har alla varit här. Men du vet, det kommer en dag när du är tillbaka." Jag kramade om henne hårt som ett tack, men tänkte innerst inne "Nej, det gör ju inte det. Och det är det som gör det så extra sorgligt". Men du Hanna, nu måste jag nog erkänna att jag hade fel. Du hade rätt och jag hade fel. Det kommer en dag när jag är tillbaka.

Gymnastikfamiljen har jag skrivit om förut. Just mina barn har blivit stora och är ute lite här och var i världen (tur att mamma kan följa er på Insta). Men stora delar av Larret, mitt eget lag, är kvar. Många av dem i hallen till och med. Särskilt en person har alltid sagt till mig "när du kommer hem..." inte "om du kommer hem...". Och jag har sagt att jag kommer när det finns ett Gymnastikens Hus.

Nu byggs det där huset för fullt. Det sägs stå klart under 2017.

I början av den här veckan sa jag upp mig från mitt jobb. När jag ändå var i farten med förändring passade jag på att sälja min lägenhet (åh, det är en helt annan historia). Så nu står jag här under uppsägningstiden på jobbet och med en lägenhet som snart ska vara tömd. Som vanligt med lite vemod i hjärtat, men med ännu större känsla av att jag valt helt rätt.

Umeå, nu kommer jag hem. Och med världens bästa sällskap dessutom. Det här ska bli så himla bra.


torsdag 3 november 2016

Sökes: jobb. Finnes: person som behöver nytändning

I går, den 1 november 2016, fyllde jag fyra år med mitt jobb. Det känns snarare som en mindre livstid som gått under dessa fyra år. Det blir så lätt att år läggs till år som läggs till år och plötsligt fyller man fyra, nästan en hel hand. Vill man att det ska vara så?

Nej, jag vill faktiskt inte det. I måndags, dagen innan årsdagen, hade det kanske varit på sin plats att planera kalas med fyra ljus och förbereda fika och annat festligt. Men jag gjorde inte det. I stället gjorde jag något som jag tänkt på ett bra tag. Jag kastade mig ut i ovissheten, i blindo men ändå bestämt. Kort och gott: jag sa upp mig.

Jag vet inte vad som händer sen. Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag vet att det jag gjorde dagen innan min fyraårsdag på jobbet var helt rätt beslut. Det känns i hela kroppen i dag. Efter mötet med min chef drog jag igång något slags migränmaraton i 42 timmar, var kanske en och annan spänning som släppte, men i dag är jag återhämtad och nu känns allt så himla rätt.

Friskt vågat, hälften vunnet. Eller hur säger man? Det är skitläskigt. Men också råpeppigt. Det går faktiskt inte att vakna upp till samma sak varje dag och förvänta sig att det ska ge nya resultat. För att se nytt måste man göra nytt.

Efter bara två dagar har jag redan börjat hitta en nytändning hos mig själv. Jag är så himla redo för nästa grej. Vad det blir? Det kanske du vet? Du kanske har ett bra jobbförslag till mig?


fredag 1 april 2016

Dagens tulpan. För alla gånger.

Alla dagar är inte bra dagar, men det finns något bra i varje dag. Typ så.

Ännu finare är att det finns någon bra varje dag. Någon som gör det bättre genom att bara vara. Även om det inte alltid verkar så. Dagens ros, eller tulpan, och dagens bra vill jag ge till den som gör mina dagar bra, även när de inte är det.

För alla gånger du väntar på gymmet och låter mig ta stunden i bastun som jag uppskattar så. För alla gånger du lagar mat till mig (det vill säga typ alla dagar i veckan). För alla gånger du plockar ut det bästa ur maträtten och säger åt mig att smaka. För alla gånger du svävar ut i långa resonemang om allt och inget som får mig att glömma allt som tynger. För alla gånger du står ut med mina migrändagar när jag går omkring som en zombie. För alla gånger du fickparkerar åt mig när jag får panik. För alla gånger du ser till att jag får stå på huvudet när jag som mest behöver. För alla gånger du kommer med roliga och kreativa idéer. För alla gånger du påminner mig om hur man andas när jag inte får luft. För alla gånger du gett mig den hela peanutbuttercup du hittat i glassen (det har ju faktiskt hänt mer än en gång!). För alla gånger du säger stopp när jag säger kör.

För att du är någon bra varje dag. Tack för det.

Trevlig helg, vänner. Ta hand om varandra och era några.


lördag 19 mars 2016

Tre dagars tre bra.

God lördag.

För att fortsätta på förra inläggets tema tänker jag dela med mig av de tre senaste dagarnas BRA. Och bara det. Det andra får för mycket fokus ändå. Here it goes.

Torsdag: morgonyoga. Eftersom jag visste att jag skulle missa kvällsyogan kompenserade jag med ett morgonpass. Jag tror det är så man ska balansera. De stackars springande benen fick så fin massage och jag fick en harmonisk start på dagen. Hurra.

Fredag: lunchyoga. Svettigt och meditativt. Det kändes som om jag tog hand om mig själv. Sedan sprang jag på bra sällskap. Vi åt glass i solen. Så rimligt och så värt.

Lördag (alltså i dag): fyllde ett påskägg med tablettaskar och guldpengar inför moster-Milon-häng på måndag. Det kändes mysigt. Jag längtar efter att få pyssla med vildarna. Och sedan drygt 6 rätt snabba kilometer. Uppe i nästan 19 kilometer totalt denna veckan. Det känns väldigt fint. Att springa ute är magiskt.

Fokus: bra.

tisdag 15 mars 2016

Slut med skit ut.

Hur ska man kunna vara inspirerande när man är allt annat än inspirerad? Hur ska man trolla fram tid som inte finns när tid i allmänhet inte riktigt finns? Skit in – skit ut. Det är en av livets enklaste formler som kan appliceras på i princip vilken situation som helst. Men hur kul är det att vara där då?

Ibland får man helt enkelt vända på det och börja från andra hållet, med det som kommer ut. Det som mer konkret går att styra över. Jag kan inte alltid riktigt styra över det som pumpas in i mig, de känslor som fastnar i mitt magnetiska fält. Jag får helt enkelt bara ignorera det som trycks in, och forcera något fint att i stället komma ut.

Så jag tänker så här: i dag vill jag bara tänka på allt som varit bra. Att jag vaknade bredvid världens finaste person och även världens gulligaste katt som nosade mig i ansiktet och gav mig massage med sina tassar. Att det var ljuvligt väder på lunchen. Att det fortfarande var ljust när jag gick hem efter klockan 18. Att jag hunnit säga hej till min pappa. Att jag nu ska dra på mig springskor och ta en tur på löpbandet.

Det är ju ändå ganska många bra saker. Dessutom är det snart påsk och helt legitimt att pynta. Hurra för det.