måndag 30 januari 2017

Änt-LIGEN har vi vårt hus.

Jag kommer ihåg mitt första ledaruppdrag. Det var genom Skol-IF och jag tror att jag gick i sexan, var 12 år gammal. Vi hade fått det ärofyllda uppdraget att hålla i gymnastiken för de elever som ville testa trampett och plint och att stå på händer. Kan det ha varit varje fredag eftermiddag? Ja, något sådant.

Jag hade blivit betrodd med en nyckel till redskapsrummen och så hade jag fått en närvarolista. Ni vet en sådan man fyllde i för att få aktivitetsstöd. Det gör man ju fortfarande, men på den här tiden var allt på papper. Jag hade lånat en pärm från pappas kontor där jag satt in mitt papper. Allt blir så mycket viktigare med en pärm.

Det var stort att få ett ledaruppdrag. Jag hade ett par år drömt om att få bli ledare i min gymnastikförening, men inte riktigt vågat fråga. Nu fick jag äntligen känna på hur det var att få göra en planering, rita en redskapsskiss, lära någon att hoppa jämfota i en trampett och ha samling i ring. Alltså, det var magiskt!

När jag väl vågade fråga om att få vara ledare i min gymnastikförening var jag så klart ENORMT välkommen. Och sedan släppte jag inte taget förrän jag lämnade stan, ett decennium senare. Ja, ni som känner mig vet ju det här. Och ni vet att gymnastikhallen alltid har varit min energikälla. Inte så konstigt att jag inte kunde hålla mig från att hitta en ny förening några år efter att jag flyttat. Än en gång blev jag välkomnad med öppna armar. Tack ABGS för det (ett särskilt tack till min vapendragare Pauline).

Ett stor tack nu till Umeå kommun för tjuvtitten på Gymnastikens hus. I lördags var jag där med min kära moderklubb som en bonustränare för de nyfikna gymnasterna som var inbjudna till hallen. Jag kände mig hemma från sekund ett, bland gamla vänner, nya kids och i en sprillans ny hall. Det faller sig så naturligt för mig att stå framför en grupp barn och försöka instruera, inspirera, engagera och motivera.

Att vara ledare i en ideell förening är den bästa skolan jag någonsin fått och i dag är jag så glad för allt som hänt på redskaps- och lokalfronten. Från plintar, tunna blåmattor och en röd Rantzow-trampett med Skol-IF gänget till fasttrack, trampoliner, höj- och sänkbara mjuklandningar, skumgummigropar och en 36-fjädrad Dorado. Vi som varit med ett tag har längtat och längtat och även om det för många av oss kanske känns lite bitterljuvt att det tagit sådan tid tror jag ändå att vi alla håller med om att det är bättre sent än aldrig. ÄNTLIGEN finns det ett Gymnastikens hus i Umeå.

Tack till hallgruppen som jobbat och slitit för vårt nya hus. När jag fått lite ordning och reda på min nya vardag ska jag försöka hänga där så mycket jag bara kan. Det är ju ändå i just den ledarrollen som jag känner mig som absolut mest hemma.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar