onsdag 23 december 2015

Decembers bästa dag är här.

Decembers bästa dag är här. Dagen jag längtar till från stunden första ljuset tänds och stjärnan hängs i fönstret. Dagen full av förväntan och längtan. Dagen för hemresa, mot julfirande i norr.

Nu åker jag hem. Nu, äntligen. Hem till huset. Hem till hyacintdoft. Till en tall, till rutiga köksgardiner, till alla de människor som är mer värda än guld. Hem till det som är vad allt verkligen handlar om.

Det är något med den här dagen, vilken dag den än infaller. Nästan bättre än själva julafton, för allt finns framför mig, allt är kvar att få uppleva. Alla kramar att se fram emot, alla tindrande ögon och glada barn. Visst mått av kaos. För visst måste det bli så när barnen snart övermannat oss vuxna i antal. Men visst är det också det som är så ljuvligt, så levande och livsviktigt.

Väskan är packad och jag är lyckligt långt in i själen, men i vanlig ordning tar även ett släng av vemod ett grep om hjärtat. Det påminner mig om att allt är så skört, det mesta är så kort – så njut. Släng bort all oro och ta vara på det som väntar. Alla väntar där hemma nu.

Och snart är jag också där. Decembers bästa dag är här.


söndag 6 december 2015

Utan snö, men det går ändå.

Andra advent. Det är svårt att tro det ibland. Medan jag vissa stunder sköljs över av ett lyckorus av att det är jul i luften. Som i morse, när "Nu tändas tusen juleljus" med Helen Sjöholm strömmade ur högtalarna, när det doftade nytänt ljus och jag åt pannkakor pepprade med pepparkakskryddor. Det lockar fram minnesbilder av familj, hyacint och värme som bara finns på ett visst sätt, en viss tid på året. Fastän det är kallt.

Men nu är det inte ens kallt. Det är därför jag ibland har svårt att tro att det är andra advent. Jag ser inte tecknen ute. Kan det verkligen stämma?

Jag minns när jag var liten och det någon gång då och då kom en julkalender där det inte var snö i december. Jag kan inte minnas specifikt vilken jag tänker på, men det var ju så ibland att julen skildrades i en miljö där det var gröna gräsmattor och gråtunga moln. Eh, overkligt!

Långt fram i ganska vuxen ålder har det inte varit december för mig om det inte varit snö. När jag var 19 var jag hela december på Cypern och jag lovade mig själv att så kunde det inte fortsätta bli. Tomtar och ljumma vindar går inte riktigt ihop. Sedan flyttade jag ändå söderut, men inte lika långt. Det här är ändå hanterbart.

Jag får leva med det faktum att jag bosatt mig i en stad där december inte är lika med snö. Och vad göra? Det är bara att kompensera på annat sätt. Som att maxa med julpynt, låta jullistan på Spotify gå på repeat, koka kola tills sockret svämmar över och försöka hitta lugnet och bara njuta.

Snälla mörker, stör mig inte nu. Jag vill inte missa ännu en jul. Jag tänder mina ljus och gräver fram den stämning jag längtat efter sedan förra året. Det går ganska bra ändå. Trots regntunga skyar i stället för dalande flingor.


fredag 4 december 2015

Det självklara skrivandet.

Hej min vän. Så tänker jag ofta när jag slår mig ner vid min Mac eller med penna och skrivbok. Att få skriva ner tankar som blir till ord i en text är som att anförtro sig åt en god vän. Jag är så glad att jag har den här vännen. Om jag förstått det rätt är det inte alla som har det.

Jag läste en artikel nyligen som beskrev det helande skrivandet. Allt som skribenten tog upp var sådana självklarheter för mig. Summan av artikeln var väl ungefär att skrivande är bra för själen på många sätt och vis. Amen. Man mår dåligt, man skriver av sig. Man tänker och grubblar, man skriver ur sig. Man har upplevt något roligt, man skriver ner det. Man = jag. Men jag tänker nog ofta att det är allmängiltigt och att alla gör så.

Även om artikeln inte kom med något nytt för mig, var det en bra påminnelse om vad jag borde prioritera. Det blev en kom-ihåg-lapp som singlade ner på mitt skrivbord.

Tidigare i veckan var jag med om två känslostormar, varav den ena fick mig ur balans och den andra var mer av en lättad suck. Som alla ni känslomänniskor vet kan det lätt bli stökigt när en sådan grej händer. Då tryckte mitt undermedvetna upp kom-ihåg-lappen i min panna och jag gjorde som den sa. Jag skrev.

Ibland är mobilen det enda verktyg jag har, och då får det funka. Jag ska säga dig att det funkar alldeles utmärkt. Efter 15 minuters knappande hade i alla fall hälften av alla känslor ramlat ner i ord och mitt känslorum kändes som storstädat. Det är bara en skrivprocess som kan göra sådan magi.

Testa, om du inte redan är en av oss, en av oss som skriver saker. Saker som kan vara vad som helst. Bara vi får skriva ner dem.


tisdag 1 december 2015

Skulle du möjligen, kanske, eventuellt kunna hjälpa?

Med detta blogginlägg tänkte jag fortsätta lite på temat "saker jag lärt mig av att krascha". När skrivlusten kommer som starkast till mig är det just precis när jag reflekterar över något jag tycker är viktigt, något jag ibland önskar att jag sett till att jag skulle ha förstått lite tidigare.

Den här insikten handlar om att be om hjälp, att fråga om råd och släppa lite på stoltheten.

Jag är lite av en obstinat kan-själv-person. Det är inget jag är superstolt över, för det ter sig ofta i att jag på ett rätt osympatiskt sätt avfärdar folk som försöker hjälpa mig. Och för min egen del är det en dödsfälla, då jag envisas med att göra saker jag egentligen inte kan. Som alla perfektionister vet är det ett h-vete att misslyckas – vilket man gör när man inte kan. Ni förstår den onda cirkeln.

Jag ska inte säga att jag har blivit någon expert på att fråga om hjälp, men jag har blivit väldigt mycket bättre. Det känns inte längre som ett totalt misslyckande att be om en extra hand för att lyfta ett tungt bord eller ringa pappa för att fråga om råd i kniviga situationer som jag inte kan reda ut på egen hand.

Det är en förvånansvärt fin känsla som infinner sig när jag inser att det finns så många som faktiskt vill hjälpa. Det gör mig lätt varm i kroppen att få en hjälpande hand, att få ett bra råd. Även om det sitter ganska långt inne är det befriande när jag vågar släppa ut det. Skulle du möjligen, kanske, eventuellt kunna hjälpa mig med en grej? Pjuh. Inte så himla farligt ändå.

Dagens tips är alltså att våga fråga. Du kanske redan har koll på det. Grattis. Själv är jag i övningsfasen.