Det självklara skrivandet.

Hej min vän. Så tänker jag ofta när jag slår mig ner vid min Mac eller med penna och skrivbok. Att få skriva ner tankar som blir till ord i en text är som att anförtro sig åt en god vän. Jag är så glad att jag har den här vännen. Om jag förstått det rätt är det inte alla som har det.

Jag läste en artikel nyligen som beskrev det helande skrivandet. Allt som skribenten tog upp var sådana självklarheter för mig. Summan av artikeln var väl ungefär att skrivande är bra för själen på många sätt och vis. Amen. Man mår dåligt, man skriver av sig. Man tänker och grubblar, man skriver ur sig. Man har upplevt något roligt, man skriver ner det. Man = jag. Men jag tänker nog ofta att det är allmängiltigt och att alla gör så.

Även om artikeln inte kom med något nytt för mig, var det en bra påminnelse om vad jag borde prioritera. Det blev en kom-ihåg-lapp som singlade ner på mitt skrivbord.

Tidigare i veckan var jag med om två känslostormar, varav den ena fick mig ur balans och den andra var mer av en lättad suck. Som alla ni känslomänniskor vet kan det lätt bli stökigt när en sådan grej händer. Då tryckte mitt undermedvetna upp kom-ihåg-lappen i min panna och jag gjorde som den sa. Jag skrev.

Ibland är mobilen det enda verktyg jag har, och då får det funka. Jag ska säga dig att det funkar alldeles utmärkt. Efter 15 minuters knappande hade i alla fall hälften av alla känslor ramlat ner i ord och mitt känslorum kändes som storstädat. Det är bara en skrivprocess som kan göra sådan magi.

Testa, om du inte redan är en av oss, en av oss som skriver saker. Saker som kan vara vad som helst. Bara vi får skriva ner dem.