onsdag 27 februari 2013

Vi blir starka snart igen – jag och MacBook Pro.

Jag skäms lite nu och då när jag tänker på det. Tycker det är pinsamt att ha en sån där blogg som bara är. Som aldrig uppdateras. För digitala kanaler är sådana som bör underhållas och vårdas ömt.

Det fanns en tid när allt var bloggmaterial. Jag tänkte i blogginlägg och att skriva en rad eller två om något mer eller mindre vettigt var ett naturligt inslag i vareviga dag. Men det var precis just så att det fanns en tid med tid. Nu ska jag inte skylla på att tiden egentligen tagits ifrån mig, den finns givetvis kvar, men är bara fylld till bredden med en massa andra saker att göra. Sånt som heter jobb och så.

Jag saknar ofta min tid med min Mac. Vi ses lite för sällan numera. Som tur är har jag i alla fall en okej ersättare i fickan var jag än går. Inte riktigt samma, men definitivt också en stor kärlek. Man kan älska många, det kan man.

Men man kan inte ersätta relationen till en Mac bara hur som helst utan att det känns. Och utan att det syns. För det blir ju helt klart märkbart att bloggen som en gång var så livlig står och ekar tom och säger "ho ho". Jag skäms lite, men tänker att jag har hört att varje relation genomgår liknande faser. Småbarnsåren ska vara svåra, har jag hört. Vi lägger vårt fokus på lilla iPhone ett tag och sedan är vi starka tillbaka som en tvåsamhet – jag och MacBook Pro.