fredag 19 december 2014

Från hall till hall. Och i hallen mår jag bra.

Jag har alltid haft en hall att fly till. Så länge jag kan minnas (för hur mycket minns man egentligen från tiden innan fyra år?) har mitt happy place och mitt andra hem varit diverse mer och ibland mindre sunkiga gymnastikhallar.

Låt mig bara nämna några. I Centralskolans gympahall fanns grå mattor som luktade grevéost. Det var häftigt när flipperdynan kom och absolut ett nödvändigt komplement till den jättekonstigt kvadratiska tjockmattan som var mossgrön och stenhård.

I Hörnefors gympahall var det alltid problem med mögel och i omklädningsrummen luktade det spya. Ja, detta var rätt tidigt 90-tal. På senare år byggde de om hallen och fick ett airtrack och då blev det roligare att åka dit och samträna. Bräntis och Östra var ungefär samma skrot och korn. Skolhallar med dålig luft.

När vi behövde grop fick vi åka till Sundsvall och Birstahov. Där var det iskallt på nätterna och det var en fröjd när man uppgraderade till tränare och fick sova i våningssängarna uppe på loftet. Vi lekte gladiatorerna i den långa gropen ovanför barren och ringarna, snurrade dubblar ner från långsidan och körde salto från hästen på kortsidan.

Och så hade vi vår hemmaplan. Vår Storsjöhall. Då med parkettgolv som efter en något misslyckad lackering hade sprickor där man rev upp tårna när man sprang till trampetten, på den tiden utan anloppsmatta. Min älskade Storsjöhall. Jag fick en universalnyckel av Tompa som tog mig in i alla förråd och jag hade stenkoll på exakt hur man skulle pussla för att få plats med alla redskap.

Jag minns hur vi gick där i hallen och önskade att den skulle vara vår egen. Att vi skulle slippa sitta på möten med Coasters och innebandyn och kämpa för att få behålla de bästa tiderna. Att vi skulle kunna bo där med vår lilla gympafamilj. Mysa omkring i tjocksockar och känna gemenskap.

Såg tog livet mig bort från Storsjöhallen, hit till västkusten, och efter ett tag här insåg jag att jag behövde en hall. Men för att kunna få det, först och främst en förening. I dag är jag så himla glad att jag valde den förening jag valde. Och att det blev just så var mycket för att föreningen faktiskt skulle få en egen hall.

Min hall, där min förening verkar och bor, är mitt happy place och mitt andra hem. Där går jag och myser i tjocksockar, planerar, tränar, passar, skrattar, njuter och har styrelsemöten. Innanför de väggarna kan inga andra tankar pocka på. Där är det bara fokus på det roliga. Där känner jag inget gråt i halsen. De enda tårar som vill rinna är de av glädje, när gymnasterna gör framsteg och vi har roligt tillsammans. Ja du, i Lindåshallen mår jag bra.


onsdag 17 december 2014

Tolv avsnitt Sune, några skivor julskinka och en och annan insikt.

Sedan starten har jag varit frälst i julen. Inte så mycket det kristna budskapet, med handen på hjärtat, men allt runt omkring. Tomtarna, luciakronan, adventsljusstaken, lussebullarna och den totala toleransen för julmust 24/7. Och glittret, och ljuslyktorna, och skyltfönsterdekorationerna och allt annat. Precis typ allt. Kanske framför allt påminnelsen om vänskap och gemenskap.

Mitt barndomshem är min borg och min familj är min armé. När julen kommer vet vi att vi alla samlas igen och livet blir bra, oavsett hur det varit fram till julhelgen. Ungefär så funkar det. I alla fall för stunden.

Föga förvånande för någon som ens varit i min närhet de senaste månaderna kan jag meddela att detta inte direkt varit mitt livs höst. I alla fall inte om man ska ranka på den positiva skalan. Men även om jag av oförklarlig anledning nästan jämt går med gråten i halsen, har december varit en räddning.

Det doftar hyacint och nejlika i mitt hem. Jag äter lussebullar till frukost (och lunch, och middag). Jag försöker värma mitt kyliga jag med glögg. Och jag kan bjuda in vänner till sådant man kan kalla julmys.

I kväll drog vi av 12 avsnitt Sune. Åt några skivor julskinka. Pratade om livet, hur det kan vara och hur det kan bli. Och jag kände faktiskt en strimma av hopp. Med en sista kopp glögg och några extra skumtomtar suger jag åt mig energin som jag är så tacksam över att mina vänner försöker pumpa in i mig. Jag vet inte ens om de gör det med flit, men de gör det, och det ger mig lycka. Det reder kanske inte ut ett tungt hjärta på lång sikt, men det värmer ett fruset hjärta och är en underbar insikt.


fredag 12 december 2014

Jul, jul, strålande... ghostbusters?

Min syster och jag är inte särskilt lika till utseendet, men folk som träffar oss brukar säga att vi har samma positiva energi. Vi pratar i mun på varandra, fyller i varandras meningar och kan ibland till och med börja spontansjunga i exakt samma tonart. Vi sägs ha samma telefonröst, ett trick vi ofta drar till både bröder och föräldrar, som blir galna när de inte fattar vem de pratar med.

Hon är något av en superwoman, denna systra mi. Själv går jag just nu omkring lite som ett vrak och försöker leta rätt på ut och in. Hon är småbarnsförälder med morgonpigga barn och på veckoslutet öser hon loss på Valands Festvåning och tar toner många bara drömmer om.

I kväll besökte jag hennes jobb och blev som vanligt mallig och stolt över min helt sjukt duktiga syrra. Fan vad bra hon är. Och i den där personen såg jag något som brukar vara jag. Den där positiva energin som är det som vi brukar ha lika.

För en stund kändes det som att jag blev mig själv lite grann. Med självförtroende, ja-tänk och lite allmänt finskt sisu.

Julshowen bjöd på Thriller, Poison och Ghostbusters. Jag tar med mig känslan av att jag tror att det finns hopp att kunna jaga bort alla mina spöken. Jag är ju egentligen lite mer som hon, min älskade energiska syster, än som den jag är just nu.


onsdag 10 december 2014

Varför gråter kroppen?

Det går inte alltid att vara hemlig med humöret. Jag brukar försöka, för att inte besvära andra, men just nu bryr jag mig faktiskt rätt lite om alla andra. Både mamma och pappa har sagt åt mig att jag måste bli snäll mot mig själv. Jag lägger mitt fokus på det.

Och det går inte att vara hemlig med humöret när man nästan hela tiden har gråt i halsen, som ibland är så nära att svämma över, så man nästan får bita sig i läppen. Och jag undrar, varför gråter kroppen? Varför ballar hjärtat ur? Varför kopplar hjärnan bort logik? Jag gråter lätt åt en sorglig film. Men till vissa gråtreaktioner ställer jag mig ytterst frågande.

Ologisk gråtreaktion 1 i dag: kollega tipsade om en bok han tyckte jag skulle läsa. Jag läste på baksidan och blev så träffad och rörd. Så jag bet mig i läppen.

Ologisk gråtreaktion 2 i dag: kollega berättade om meditationsstund han varit på. Jag tänkte in mig själv i en sådan situation. Och jag fick bita mig i läppen.

Som en gråtkompensation händer det att jag lätt blir arg. Jag vill liksom inte erkänna nederlaget att jag inte kan kontrollera mina känslor. Typiskt ologiskt det med. Argreaktionen fick jag av att läsa en text som var så dåligt skriven att jag undrade hur man ens kan få ett jobb när man uppenbarligen har så lågt IQ (fast vid mer logiskt tänkande på saken förstod jag ju att det var en extremt konstig reaktion och att hen inte är dum i huvudet bara på grund av två särskrivningar).

Ibland gör kroppen bara som den vill. Kanske för att den kan. Kanske för att man själv tappat kontrollen.


tisdag 9 december 2014

Inga äpplen för mig. Jag behöver ord.

En text om dagen är bra för magen. Ett äpple? Nej, jag är ganska säker på att det är text. Jag snubblade över en artikel i The Atlantic för någon dag sedan, som hävdade att skrivande är helande. Jag är beredd att hålla med.

Inga äpplen för mig. Jag behöver ord.

Jag har läst andra texter som säger att datorskärmar är typiskt dåliga att titta på just innan läggdags. Det ljusa sken som kommer ska vara störande för sömnen. Jag hittar ingen sömn just nu ändå, och tar hellre det för en skrivstund som är bra för magen. Eller kanske i synnerhet hjärtat.

I virrvarr i livet behöver man ljus i mörkret. December hjälper till bra med helt befogade lampor och levande ljus i varje vrå. Det är precis sånt här man menar att man ska skriva ner. Tankar och känslor. Det sägs få en att må bättre.

Min hjärna kan vara tom (eller är den kanske för full?), men ett ord eller två finns alltid nära till hands. För att bilda en fras med ett annat. Och ett till. Och några fler. Och så blev det meningar och en hel text. Det tar inte bort magontet för evigt. Men lite för stunden. Och det är ljusglimtar man får hålla fast vid.


söndag 7 december 2014

Familjeboken.

För några veckor sedan läste jag en krönika där skribenten beskrev den vemodiga känslan av att se sina barn växa upp och flyga ur boet. Tankarna knöts ihop med slutsatsen att han och mamman till hans barn bara är ett kort kapitel i barnens liv. Det läget får man bara acceptera. För så är livets gång.

Jag kunde känna hans klump i halsen. Tror till och med att jag fällde några tårar. Inte för att jag själv har barn som jag fasar en gång ska lämna mig, utan för att jag tänkte på mina egna föräldrar. De är med i så mycket mer än bara ett kapitel i min bok.

Ja, visst, jag kan själv. Jag vill ofta bevisa att jag kan själv. Redan som fyraåring sa jag åt dem att stänga dörren och låta mig sova ifred. När jag flyttade hemifrån som 19-åring ville jag visa att jag var mogen och kunde klara mig på egen hand. Paphos, Umeå, Nice, Göteborg, Washington DC – jag kan bo var som helst. På egen hand. Men ändå, de har varit med i varje kapitel även om miljön varit olika.

Jag vill inte vara utan dem. Jag vill ha dem med. Det finns inga två personer i världen som är fyllda med mer kärlek. Till varandra. Till fyra barn. Till tre svärbarn (kan man säga så?). Till sju barnbarn. Och när jag ser mina älskade syskonbarn är jag ganska säker på att detsamma gäller för dem. Med så fina föräldrar de har kommer de vilja ha med dem blad, efter blad, efter blad.

I min historia är föräldrarna inte bara ett kort kapitel i barnens liv. De är den röda tråden som går genom hela boken.


söndag 23 november 2014

Den nödvändiga energikicken.

Ibland blir man trött, så är det. För det mesta har jag ett stort gäng reserver jag kan slå på när det blir så. Jag kan klara mig med lite mindre sömn. Jag hinner mycket på lite tid. Jag blir i sådana lägen ofta mer produktiv än i vanligt läge och fixar allt. Bara så där, utan att blinka.

Just nu har jag inga reserver. När jag försöker trycka ner gasen lite till tar det bara stopp. Det finns inget där. Inget att ta av. Allt är redan påslaget och det räcker inte till. Men, det finns faktiskt små stationer längs vägen som ger mig lite kraft att orka med. Små energikickar som blir helt nödvändiga.

I lördags ringde klockan 05:25, men det var ändå lättare att kliva upp än någon annan dag denna veckan. Det var gymnastiktävling hela förmiddagen och för varje minut i hallen fylldes jag på med energi. Mina tjejer har aldrig förr varit så fokuserade och kört så fint. När jag körde hem efter lunch var jag både stolt och glad.

Den känslan höll i sig hela dagen. Kanske inte till något reservlager, men i alla fall lagom för att känna glädje och lugn för en stund. Det var så skönt. Jag är så tacksam att jag har den där källan där jag bara fylls på med energi. Den kicken är absolut nödvändig.


torsdag 20 november 2014

När känslorna ligger utanpå.

Det mesta av livet sitter i huvudet. Man kan intala sig mycket. Man kan säga åt sig själv hur man ska tänka, vad man ska känna, hur man bör agera och vad man ska säga. Man skapar sin egen tillvaro med den inställning man väljer. Men mitt i karusellen kan man komma på sig själv med att ljuga. Att trycka undan all sanning så till den milda grad att det man intalar sig själv faktiskt stjälper mer än hjälper.

Och när man inser det, då kan man inte längre vara annat än ärlig. Det är då känslorna lägger sig utanpå. Det är då man börjar darra på rösten. Det är då man lyssnar på sin mamma och inte bara viftar bort och nonchalant rycker på axlarna i ett vanligt jag-klarar-mig-mönster. Det är då man erkänner att man hittat på. Det är då man fattar att bita ihop inte funkar ett helt liv.

Det är då man greppar varför hjärtat ibland slår utanpå. Det är då man anar varför nacken värker mer för varje dag. Det är då man måste börja intala sig själv att det man intalat sig är en lögn.

I det läget är få saker viktigare än någon som hjälper lite på traven. Typ en mamma som hör av sig varje dag. Typ en vän som ställer en mot väggen. I all röra som mitt huvud skapat just nu, blir jag rörd över så mycket fint som finns i mitt liv. Jag ser så mycket kärlek. Allt jag känner ligger utanpå kroppen. Nu måste jag bara låta det hitta in till mig själv.


söndag 16 november 2014

Jag ber om ursäkt å hennes vägnar.

När man byter stad, byter jobb, skaffar en ny hobby eller på annat sätt börjar beblandas med nya människor har man alltid en chans att lite grann välja ett nytt jag. Vissa drag hänger så klart med i ens personlighet, de flesta skulle jag väl säga, men små detaljer kan skilja.

Jag har alltid varit en person med långt hår. När jag flyttade till Göteborg hade jag nyligen klippt någon slags halvpage och färgat håret mörkbrunt. Folk i min närhet tyckte det var ovant när det började växa ut och blev ljusare. Normalläge för mig. Inte för att mitt jag hänger på håret. Men för att ge ett väldigt bildligt exempel.

Nu är håret långt igen. Men andra saker är inte som de brukar. Och vad det är kan jag inte riktigt sätta fingret på. Om du lär känna den där tjejen med långt lite mellanbrunt hår just nu skulle jag vilja be om ursäkt å hennes vägnar. Jag är ledsen för att hon glömmer bort allt hon lovat dig, för att hon har svårt att passa tider, för att hon inte orkar driva något framåt och för att hon i allmänhet mest låter som en klagovisa.

Jag känner henne inte så väl, men jag har ju förstått att jag lever med henne. Hon är ganska ocharmig. Än så länge har jag inte lyckats knäcka vad som skulle få henne att bara dra. Jag jobbar på det. Kanske återkommer i frågan. Kanske hänger det på håret. Kanske blir man spexigare i mörkbrun halvpage. Äh, jag vet inte om jag känner tjejen på bilden heller.

Så är väl livet ibland.



onsdag 12 november 2014

Jag önskar mig en kram i julklapp.

Jag läste två artiklar för inte så länge sedan som träffade mig. Lite för hårt. Lite så att jag nästan blev yr och vinglig. Den första meddelade att forskning visar att kvinnor som stressar har lättare att utveckla Alzheimers i yngre medelålder. Den andra talade om hur bra det är med fysisk beröring, att vi alla behöver det för att må bra. En hand på en axel. En kram. Massage.

Det är inte med en överlycklig känsla jag måste inse att jag för tillfället gör alla fel. Jag glömmer. Jag irrar. Jag ställer krav. Jag blir aldrig nöjd. Och jag är folkskygg. Människor stressar mig och jag irrar bara ännu mer. Jag kan tänka mig att gå på en dejt, men jag är nog den mest frånvarande dejten man kan träffa. Startsträckan är för lång för att jag ens ska orka börja.

Vissa dagar är det så. Vissa veckor är det så. Vissa månader är det så. Det har bara blivit så. Så nu längtar jag till mitt jullov. Då får jag spendera två veckor med syskonbarn. De är bra på att kramas. Jag tror att jag önskar mig en kram i julklapp. Och sen kanske jag kan lära mig att göra rätt.


måndag 10 november 2014

Min vän är min bil.

Det finns olika sätt att hantera känslor och tankar. Ofta vill jag skriva. När ingen ser kan jag gråta. Är jag arg vill jag träna. Jag springer gärna. Och ibland kör jag bil.

Mindre miljövänligt och ingen positiv bieffekt för hälsan som med löpturen. Jag vet. Men att köra bil släpper loss tankar och hittar vägar som kan lösa problem. I alla fall sopa dem under mattan för en stund.

Under en av mina kärleksrelationer som var mellan flygplatser, resor och lång väntan var bilen min räddning när det var jag som blivit lämnad och vinkat hej då från terminalen. Jag satte mig och körde. Bara körde. Från flygplatsen genom stan. Över Haga. Bort till Ersboda. Ner till Mariedal och tillbaka till Matematikgränd.

Det funkar lika bra än i dag. Tiden på vägen är tid för reflektion. Bara vara. Bara köra. Kör bara kör. Det blir den fina bonusen, utöver att jag nu kan ta mig dit jag vill. När jag vill. Med min vän, som är min bil.


Så som det känns när hjärtat vill skriva.

Skrivlust.

Ibland kommer den till mig så starkt att jag inte kan släppa taget. Det är något som kickar igång och så är jag där. Det kan vara ett möte. En plats. En bilfärd. En promenad. En löptur. En bussfärd. Ett samtal eller bara ett synintryck av vilket slag som helst.

Det är en impuls som ger en stöt genom kroppen. Som musik som börjar spela och tankar som vill sippra ut. Det kan hända när jag ser mig själv i spegeln. Jag tittar och jag tänker. Jag tänkte senast att jag kände igen det jag såg. Jag ville skriva och berätta hur det påminde mig om något. Någon jag en gång var.

Det kan hända när jag läser. Jag känner igen mig och vill också berätta. Vill också förmedla. Säga och förklara. Det händer ofta när jag ser saker. Hör saker. Känner doften av naturen. Så här på hösten är det skogen, blöta löv och kalla vindar som vill blåsa ut ord för att få säga och dela.

Det kan vara vad som helst. Jag vet inte hur jag bättre ska förklara. Ibland läggs det på hög och tänk dig själv att det till slut då bara måste explodera. Många små lösa trådar med berättelser som inte fått berättats. De måste få bli till. Och det kan bli de konstigaste små nystan, men vad gör väl det. Så länge jag får skriva.

Något. Bara något.


måndag 20 oktober 2014

Så som måndagen är och blir.

Jag är ingen morgonmänniska. Och inte heller någon måndagsmänniska. Söndagsångesten brukar jag slippa, då jag för många år sedan införde en Sunday Funday-tradition. Den håller mig peppad helgen igenom, ända till småtimmarna på söndagen.

Men måndagen.

Varför blåser blåsten blåsigare och varför är min långsamma dator långsammare på måndag morgon? Det vet man inte. Det man vet är att jag är ingen kul person denna veckodag. I alla fall inte under förmiddagen. Sedan händer det något. Ja, det vet ni nog vad.

No offense, alla vuxna människor som jag hänger med om dagarna, men mina gympakids är faktiskt mycket roligare än vad ni är. Mina gymnaster gör måndagarna till en värdig dag i veckan. Energin jag får från min 25 favorittjejer gör att jag kan hålla ut veckan igenom. Ända fram till lördag morgon.

I kväll passade vi på att ha ett genrep med killarna inför helgens Klubbmästerskap. Jag blev nästan lycklig till tårar av den peppiga och glada stämningen. Det kändes som om vi hade vårt eget EM. Några av tjejerna var så glada över sina varv att de glädjehoppade och kramade varandra. Precis som det ska vara. Och så blev även denna måndagen något att ha.



fredag 17 oktober 2014

Fyra höstdepressioner och en identitetskris.

Tisdag kväll. Jag skyndade iväg från jobbet. Som vanligt "jag är lite sen, mycket på jobbet, kommer nu, på väg"-meddelande till de som väntade. Det regnade inte, men man kan aldrig riktigt veta med en oktoberhimmel i Göteborg. Lite rått var det i alla fall.

Men sedan klev jag in i värmen.

Mötte tre underbara och det första vi kunde lägga upp på bordet var att vi alla var lite höstdeppiga. Så som man kan bli när vädret blir grått och kylan kryper sig på. Känsloregister blottades och frågan om identitetskris lades fram.

Och mitt i alla diskussioner flöt det från det ena till det andra, som det alltid gör. Högt tempo. Bra skvaller. Pepp och bara fin vänskap. Det är precis det som gör att vi tar oss framåt. Att ha det som stående punkt i månaden kommer vara avgörande för att hålla mig flytande. Det är så himla skönt att veta.

I skogen. På krogen. Hemma. I en danssal. På ett kafé. Här eller där. I Göteborg där vi är. Det spelar inte så stor roll var. Med ett gäng bra personer blir tillvaron bra. Hur den än är. Man kan vara lite höstdeppig och tvivlande. Det går bra ändå. 

Till och med i de småländska skogarna klarar vi oss bra. Utan både karta och kompass.

måndag 13 oktober 2014

Inspiration i kaoset och förvirringens rum.

God kväll, kvällen. Det var länge sedan vi sågs så här, du och jag. Det fanns tider när vi träffades varje kväll. Vad vi gjorde såg ungefär likadant ut från gång till gång. Du lyssnade, jag skrev. Du förstod, jag gick från klarhet till klarhet.

Och nu bestämde jag mig för att ta en sådan kväll. När kvällen blir natt och tankarna flödar fritt. För en stund i alla fall.

I kväll, innan kvällen blev sen och det blev vi två, var jag på ett inspirerande möte. Analys och diskussion kring personligheter fick mig att tänka och känna och spinna. Jag kom fram till ungefär det jag redan vet.

Jag vet hur jag är, men jag vet inte alltid varför jag blir som jag blir. Min lösning är för det mesta densamma: bit ihop. Ibland får man bara bita ihop lite extra. Det kanske inte alltid är det mest effektiva, och ibland undrar jag om det lägger sig på hög, men just nu känns det mest bekant och jag gör nog som vanligt.

Den fina insikten är att jag tror att jag faktiskt verkligen gillar min stad. Den är så himla bra. Här finns så himla mycket fint. Det ska jag komma ihåg. Det är ju alltid något.


torsdag 9 oktober 2014

A Day.

Kan man säga att det här har varit en A-dag? En sådan dag där man gjort sådant man borde göra alla dagar? Kanske. Eventuellt. Jag fortsätter på temat saker jag borde göra och skriver en rad. Låt mig berätta om min dag.

Morgonyoga klockan nollsju femton. Spenderade hela min arbetsdag med att skriva, översätta, webbfixa och redigera. Rostade rotsaker i ugnen. Så där löjligt nöjd över att tredje veckan i rad ha följt min egen matsedel. Lyssnade klart på Fredrik Lindström i Värvet. Hann mellan varven dammsuga några extra dammiga hörn. Skurade lite här och där. Satt stilla och fortsatte lyssna på Fredrik. Lyssnade. Packade klart väskan inför helgens aktiviteter.

Tog Macen i knät och tänkte att jag kanske skulle skriva en rad. Det gjorde mig så gott i går, när jag skrev på min Cowbird. Och så blev det ju nu. Några rader skrivna.

Man ska göra mer av sådant man mår bra av. Egentligen ska man bara göra sånt. Men det finns ju tillfällen då man behöver bita ihop, ta i och gilla läget. När läget är så borde jag i alla fall skriva lite mer. För att orka fortsätta le. Det är mycket mer klädsamt än en bekymmersrynka i pannan.




söndag 7 september 2014

Jag vill bo i bubblan. Gympabubblan.

Känslan efter en heldag i en gymnastikhall. Oj. Den är svårslagen alltså. Man kan undra varför man flyr sensommarsolen och håller sig inomhus en hel dag. Men när man väl är där inne undrar man varför man inte är där oftare. Jämt. I gympabubblan.

I helgen hade vi det ärofyllda uppdraget att ta hand om Sveriges tre landslag i truppgymnastik – damerna, herrarna och mixen. Det är ju klart att jag ville vara med och se till att få ge dem ett bra läger hos oss, hemma i vår hall. Klev självklart in och hjälpte till. På plats 10.00 i morse. Vi fixade och grejade lite och fick samtidigt se bra gymnastik. Angenämt. Minst sagt.

Sedan blev det träningsplanering för favorittjejerna och ledarmöte med tävlingssektionen. Heldag i hallen. Och helst ville jag inte gå därifrån, klockan 20.00. 18+ körde igång med riktigt köttig styrka, och tröttheten till trots kliade det i mina ben. Jag vill också!

Jag vill bara vara i hallen. Så känns det nu. Utan den frizonen vet jag ärligt inte om jag hade orkat något alls. Det är bara att hålla kvar känslan. Känslan av gympabubblan.


söndag 13 juli 2014

En plats att bara vara. Och jag vill aldrig nånsin lämna.

"This present moment, is a precious moment." Så börjar min yogainstruktör alltid de klasser hon undervisar på engelska, på söndagskvällarna, på mitt gym. Och jag lyssnar. Jag tappar resten och precis som det är tänkt landar jag på min yogamatta och glömmer allt annat.

De senaste gångerna har jag hamnat på en bra placering, tror jag. Har haft lyxen att instruktören kommit förbi och förfinat, pressat, utmanat. Och det känns lika magiskt varje gång det går. När jag andas djupt och fortsätter att le. Svetten lackar och salta droppar rinner ner mot läpparna. Droppar ner på golvet.

Jag vill stanna där för alltid. Jag vill inte lämna mattan och möta den jobbiga världen utanför. Svetten som rinner och benen som darrar är ingenting jämfört med vad som finns på utsidan av den trygga zonen. Zonen som är en rosa, avlång gummimatta, i ett rum fyllt till bredden av andra i samma sinnesstämning (antar jag).

"It's yoga practice, not yoga perfect", är en annan grej hon brukar säga. Och det är precis vad jag behöver höra. Jag behöver få hitta en plats där jag bara kan vara, bara kan öva, utan att prestera, utan att vara perfekt.

Jag vill yoga hela tiden. Jag vill yoga hela tiden. Jag vill yoga hela tiden.


onsdag 9 juli 2014

Sommartider hej mej!

Dagarna blir längre, där jag kommer ifrån så långa att nätterna inte ens finns. Och mörkret försvinner från mig på alla sätt och vis. Jag vill inte bara sitta inne. Jag vill inte bara vara. 

Jag vill vara ute. Jag vill springa, jag vill simma, jag vill cykla och dofta på nyklippt gräs. Och jag blir lycklig i hela själen och runt hjärtats alla vrår när jag också gör allt det. Allt jag vill. 

Ett sommarbarn mår bäst barbent. Utomhus. Utan krav. Jag släpper perfektionisten och prestationsångesten och blir fri. Det är en härlig känsla. Jag tänker på sommarloven i skärgården. När vi badade, cyklade, spelade beach och löste korsord. Jag gör det nu med. Precis vad jag vill. Om man bara bestämmer sig, så räcker dagen faktiskt till.

Kom hit på en kopp te. Se fotboll med mig. Fönstret är vidöppet och jag är gärna vaken inpå småtimmarna. Det är ju sommar. Och nu lever jag som bäst. Sommartider hej mej.


måndag 7 juli 2014

Min sport. Vår sport. All sport.

Adrenalinet pumpar. Hjärtat slår nästan utanpå kroppen. Fokus är på redskapet och jag vet att 110% är allt som räknas nu. Precis nu, när musiken går igång och det är dags att flyga. Och då sitter jag ändå bara på läktaren nu. Men med samma känslor som när jag själv en gång i tiden stod på golvet. Samma sport, men inte ens i närheten av vad jag ska få se.

I går var det SM-final i truppgymnastik i Borås. Jag var på plats och blev så fångad av stunden, att jag bara inte kan släppa taget. Truppgymnastik är Sveriges största gymnastikdisciplin, med utövare på alla håll och kanter. Tusentals barn och ungdomar som står för bredd och ger möjlighet till en riktigt vass och spetsig elit.

Det var eliten som bjöd på show i går, i Boråshallen. Stabilt, stilrent och makalöst bra. Gymnasterna tävlade för övrigt inte bara för SM-guld med sina respektive lag, utan det stod även platser i landslagets EM-trupp på spel. Ni förstår. Det var toppform som gällde.

Jag har aldrig varit ens i närheten av de gymnaster som visade upp sig i går, men vi alla som gillar gymnastikbubblan delar, oavsett nivå, känslan för sporten. Den känslan håller sig kvar och jag kan inte låta bli att fortsätta kolla på klipp, läsa kommentarer och ladda inför nästa termin med mina tjejer.

Om jag kan dela med mig av kärleken jag känner för denna sport, och få de 26 glada 10-åringar jag tränar att känna samma häftiga passion som jag, då kan jag känna att jag har lyckats. Jag tror att det är så himla viktigt att få uppleva den där magin av att dela en passion med andra. För mig är sportsammanhanget ett så naturligt forum att hitta just det. Det spelar ingen roll om det är min sport, din sport, eller någon annans.

Det här är halva jag. Se filmen där en av Sveriges bästa sätter ord på känslorna och förklarar varför.


torsdag 26 juni 2014

Skål till det fina

Precis just nu fick jag ett sting av lycka i kroppen. Det nästan stack till på riktigt. Och inte var det väl egentligen något särskilt. Inte mer än att vardagen är fin, när man anstränger sig. Och inte krävs det egentligen så mycket ansträngning för att det ska bli fint.

I morse vaknade jag med samma huvudvärk som jag hade när jag gick och la mig i går. Lite värre faktiskt. Man undrar vad man drömt då, som pressat på så enormt. Jag började ändå plikttroget dagen med yoga. Det är ju torsdag. Efter en timme på mattan funderade jag på om jag skulle ta en sjukdag, eller i alla fall sjukförmiddag. Yogan hjälpte noll. Snarare stjälpte.

Men jag gör ju inte riktigt sånt. Så jag cyklade till jobbet. Det är så trevligt att jobba när man har trevliga kolleger. Det gör dagarna. Och dagen gick och så även huvudvärken. Den gick någon annanstans. Det tackade jag för och kunde fullfölja den kvällsplan som var planerad, med middag och cykeltur till en sjö.

Där hamnade vi. På en picknickfilt. Pratandes om livet. Jag och en så himla fin vän. Och så blev vardagen så sjukt fin.

Det är inte perfekt. Det finns många defekter. Det är mycket som inte ligger på plats. Det snurrar tankar om livet och det sköra. Men vad ska man göra? Det fina är inte till för att bara tittas på. Det ska användas. Slitas. Njutas av. Varje gång det sticker till av lycka lovar jag mig själv att fortsätta njuta av det fina jag har. För det där jag inte har, det vet jag ändå egentligen ingenting om.

Det enda jag vet, är att jag har det riktigt bra.


tisdag 10 juni 2014

Tack för kvällsfikat.

Från dödsångest till livskvalitet och glädjen över att vara. Om framtidsdrömmar, planer och lyckan över nuet. Det är bara med riktigt bra vänner man kan spänna över så många gränser och röra vid ett så brett känsloregister, bara över en kopp te (eller fyra).

Det är bara med riktigt bra vänner som det aldrig blir tråkigt, hur uttömmande och uttröttande konversationen än är.

Jag är lyckligt lottad. Jag drog vinstlotten när jag valde att min vän med just Jenny. Det började egentligen med två bekanta, som under tiden ihop inte alls spenderade så mycket tid ihop, men efter en tid på varsitt håll hittade något med substans. Väl på samma plats igen var båda i samma splittrade krisläge och på något sätt behövde vi varandra. Vi visste nog det, kanske utan att veta.

I dag vet jag att Göteborg aldrig hade övertygat mig om inte du varit här och hjälpt på traven. Det är en lyckoträff att ha prickat in en sådan vänskap. Tack för det. Och tack för kvällsfikat denna sköna sommarkväll.


måndag 9 juni 2014

K står inte för kul i K-måndag.

Ni som vet, ni vet hur en riktig K-måndag känns. Den är inte kul, om ni tänkte det, ni som inte vet. Den är mer som ett segt och utdraget slag i ansiktet, som verkar ha som första och främsta uppgift att bara jävlas.

Man kan i alla fall skylla på måndagen. Det känns rimligt när man annars inte riktigt kan sätta fingret på det som snurrar. Vissa dagar går det på högvarv hos mig. Tankar spinner iväg utan kontroll och när de väl valt håll är det svårt att ändra riktning på dem.

Ni vet, när livet visar sig från sin mest orättvisa sida, och gör det alldeles för många gånger, på alldeles för kort tid, då är det svårt att inte ifrågasätta. Jag undrar varför det ska vara så jävligt och jag undrar varför människor jag tycker om omänskligt mycket ska behöva bli ledsna och svikna av livet själv.

Det är inte rättvist.

Och jag kan inte få rätsida på varken tankar eller känslor. Jag är som ett magnetiskt fält och drar åt mig alla känslor som jag föreställer mig svävar omkring ute i någon slags elak rymd som kallas världen – och livet. Det är skrämmande. Det ska jag inte ljuga om. Jag blir skiträdd. Och samtidigt lite förbannad, för att det på något vis känns lättare att hantera.

Allt det där man tycks ska göra en måndag blir så oviktigt. Måndagen blir inte annat än en K-måndag. Och det är inte k som i kul.


torsdag 5 juni 2014

Nu stormar jag in i en bubbla av jobb.

Jag vet inte om jag lider av lite jetlag fortfarande, eller om jag bara är allmänt upp-och-ner, men jag vill inte riktigt sova på natten. Helst vill jag bara sitta eller ligga lite bekvämt på min kammare och hamra på tangentbordet.

Jag har så mycket att tänka på och så mycket jag tänker att jag borde skriva ner. Jag behöver få på pränt för att få ordning. Jag behöver skriva ur vissa saker ur min hjärna för att få dem att försvinna. Jag behöver notera en del tankar och känslor för att komma ihåg hur bra de är. Det bubblar liksom i mig och när det börjar koka har jag inget val.

Jag är nöjd med tillvaron, men ändå saknar jag bitar och längtar efter förändring. Med sommaren kommer ny energi och nya tankar. Vad är egentligen värt att satsa på? Hur splittrat fokus kan man ha och vill jag egentligen ha det jag vill ha?

På jobbet drar vi nu igång det projekt jag verkligen längtat efter och det känns som att det kommer lägligt. Jag är redo att ånga på och känner nästan att det ska bli skönt att gå in i en jobbdvala med fullt fokus ditåt. Märkligt utformad som jag är, gillar jag när jag får brottas med min prestationsångest och svettas mot deadline. På något vis är det lättare att göra det på jobbet, än när det kommer till det personliga.

Mellan varven måste jag bara se till att jag hinner slå ner några ord nu och då. Fast mest av allt behöver jag kanske egentligen bara sova.


torsdag 29 maj 2014

Kanske bara en drömstad. Kanske är det helt okej.

Okej, Göteborg, du har ett och annat att bevisa nu. Drömmen om DC var inte bara något hittepå. Inte bara något jag gått och suktat efter i två långa år, sedan jag lämnade Dulles International i tårar som rann långt över halva Atlanten. Den här stan är precis så vacker och bra som jag minns den.

Jag kom in lagom till Memorial Day och stod länge under den heta sommarsolen och tittade på paraden med hundratals militärer, längs Constitution Avenue. Så väldigt DC. Och en bra check på listan över sådant man ändå vill uppleva här. För det finns mycket på den listan. Den här stan tar aldrig slut. Den här stan andas något speciellt. Och den gör något med mig. Jag har gått omkring leende och tittat på byggnader, känt efter i luften, svettats av luftfuktigheten, lyssnat på storstadsbullret. Allt känns så bekant – och vackert.

Så hur ska vi göra nu? Tänk om det inte varit så långt borta. Tänk om det inte varit närmast omöjligt att som icke-amerikan bo och leva här. Tänk om alla jag tycker om också skulle vilja flytta hit lika mycket som jag vill. Tänk om jag aldrig hade åkt hit från början. Vilken upplevelse jag hade missat. Vilka känslor jag hade fått leva utan.

Nu får jag kanske nöja mig med att leva med känslan av att det finns ett hemma som förmodligen alltid kommer vara långt borta. Och det är väl helt okej det med. Att semestra borta-hemma är faktiskt något av det mest avkopplande man kan göra. Kanske får du därför förbli min drömstad och min bubbla där jag någon gång då och då bara kan vandra omkring eller sitta en hel dag på Busboys & Poets och skriva. Kanske är det helt okej att det blir så.


söndag 18 maj 2014

Post Varv-reflektioner

Så här dagen efter Göteborgsvarvet går det några tankar igenom mitt huvud. Några som föddes under de 21 kilometer jag krigade mig runt Göteborgs gator, några som dök upp när jag vaknade i morse.

1: Jag känner mig sjukt nöjd över mig själv. Jag bestämde mig för att göra det, och jag gjorde det. Första målsättningen var att klara det på runt 2:00:00, men sedan fick realisten i mig ta över och säga att det skulle räcka med att slå förra årets tid, om det så bara var med sekunder. På grund av typiskt obra timing haltade jag kvällen innan och kände då att bara ta mig i mål skulle räcka. Jag tryckte till allt vad jag orkade sista biten in i mål och slog förra årets tid med SEX minuter. Sjukt nöjd!

2: En gång ingen gång, två gånger en vana. Jag kommer ju aldrig kunna stå på sidan av detta festliga event. Kanske var det den där blodsmaken i munnen på upploppet som gjorde att jag verkligen fick blodad tand i år. Nästa år ska jag (kanske, eventuellt) träna på riktigt inför det.

3: Hur ska jag göra med alkoholintaget nu? Supa ikapp eller fortsätta avstå? Det senare lockar faktiskt mer, och ju mer jag tänker på det, desto mindre sugen blir jag.

4: Det är så fascinerande att så många färger, former, längder och bredder tar sig runt detta lopp. Jag får hopp om mänskligheten när jag ser alla som köttar, och undrar om alla som sitter på sidan inte får en klump av ångest i magen och spring i benen.

5: Och så en sista. Är det någon som för statistik över hur många män (en del kvinnor också, men mest män) som helt ogenerat tar en avstickare och kör en väldigt öppen kisspaus under loppet?

Ingen alkohol på drygt tre månader.

Tejp och plåster för att laga mig själv.

Kexchoklad, medalj och personbästa.



lördag 17 maj 2014

Game Day.

Dagen G. G som i Varvet. Ja, Göteborgsvarvet. Jag vet inte om jag jinxade mig själv i förrgår, när jag tänkte att jag var pepp och ändå trodde att jag skulle kunna ta mig runt på lite vilja, för i går såg jag till att köra in en stor stålbur rakt i fotknölen. Skar upp ett jack som inte slutar blöda och fick en svullen fotknöl. Heja mig!

Det är inte ofta jag gråter av smärta, det gjorde jag inte i går heller (fast satan så ont det gjorde), men ett misslyckande är en sådan grej som får mig att fälla tårar från hjärtat. Innan läggdags i går rann det några salta nerför mina kinder. Jag blev så besviken på mig själv. Jag har antagit utmaningen 21 km – jag vill ha den där medaljen och kexchokladen! Mamma sa att hon skulle köpa en kexchoklad och göra en medalj till mig, men det räknas inte, hur snällt det än var.

Efter en natt med foten i högläge är det i alla fall lite mindre svullet och jag känner ändå pepp. Mina vänner har påmint mig om hur envis jag är, och de har ju så rätt. Nog fan ska jag starta. Och målet får helt enkelt bli att kort och gott också komma i mål.

Nu kör vi. Game Day.


torsdag 15 maj 2014

Throwback Thursday och det nya årets mål.

Inför det nya året, det som kom i år, för sisådär fem månader sedan, valde jag ut lite saker som jag tänkte att jag skulle försöka få gjort under kommande tolv månader. Nu är det snart halvtid, så det kan ju vara dags att fundera hur det gått.

Jag tänkte att det här skulle bli året då jag gjorde ett återbesök i käraste DC. Jag har en flygbiljett destination Ronald Reagan, ankomst om prick tio dagar, så där är jag nästan i mål. Apropå kärasten och sådant som varit tänkte jag även att det här skulle bli året då jag skulle stänga dörrar som stått alldeles för mycket på glänt. Det kan man säga att jag gjort. Inte riktigt som tänkt, men ändå. Jag har varit på en dejt också, som var ett löfte nästan mest till diverse vänner.

Jag har dock inte klippt mig än, och inte heller lämnat blod. Och så var det ju det där med Göteborgsvarvet på under två timmar. Det smäller om två dagar. Oklart hur jag tänkte där.

Förra året sprang jag Varvet för första gången. Lite kaxigt så där tänkte jag att två mil är ju inte mer än dubbelt så mycket som en mil, så det borde ju funka. Efter dryga 17 km, någonstans på Avenyn, tänkte jag att 21 km är helt idiotiskt långt och lovade mig själv att aldrig ens tänka på att springa den sträckan igen.

Sedan anmälde jag mig till Varvet 2014 några veckor senare. Jag var så full av pepp efter att ha förstått att jag verkligen klarade det, och bestämde att jag nu skulle gå in för det helhjärtat och börja löpträna på riktigt. Så blev det aldrig. Jag har haft bra träningsflow senaste månaderna, men någon löpträning har det inte direkt blivit av. Jag har inte en droppe alkohol i kroppen sedan drygt tre månader tillbaka, men jag vet inte om det riktigt spelar någon roll när jag ändå inte har särskilt många kilometer spring i benen.

Det får bli tjurigheten och vinnarskallen som drar på lördag. Smärta är bara feghet som lämnar kroppen, och dessutom är det bättre att göra något riktigt svårt och misslyckas än att göra något töntigt lätt och klara det. 21 km, det är ju inget maraton i alla fall.




tisdag 6 maj 2014

Häng alltid med till gymmet.

Efter en lång arbetsdags (som mest var lång i egenskap av många timmar, men inte så där långdragen och hetsig som en lång dag kan vara, utan snarare trevlig) kom jag hem och hade två val. 1: Maratonkolla "How I Met Your Mother" till dagens slut, eller 2: Sprintkolla "How I Met Your Mother" och sedan hinna med en tur till gymmet.

Jag valde alternativ två. Man ångrar aldrig valet med träning, hur kul "How I Met Your Mother" än är.

Och jag sprintade på uppe på löpbandet, lyfte några fria vikter och kände mig nöjd och glad efter en timmes träning. Jätteglad faktiskt. Och så tänkte jag att nu ska jag gå hem och skriva om hur glad jag är och hur fint livet blivit nu senaste veckan.

Men det orkar jag inte riktigt. För jag blev så himla trött av att träna. Och det är himla fint det med. God natt.

På NOVA-gymmet med bästa 305. Ganska på pricken två år sedan.

måndag 5 maj 2014

Kan allt hända nu och kan det gå snabbt?

I dag fick jag frågan om jag är en rastlös person. Jag vill nog egentligen inte riktigt erkänna det, men svaret är glasklart, utan att tveka: ja.

Jag vill gärna att det ska hända mycket hela tiden och att allt bara ska gå snabbt. Och från en dag till en annan kan mina prioriteringar och min önskelista skifta från högt till lågt. Norrlänningen i min själ är förvisso rätt lugn och sansad, vilket kan tyckas motsägelsefullt i kombination med denna rastlöshet, men lugnet handlar nog mer om hur jag bemöter olika situationer. Jag är inte hysterisk och hispig, men jag blir ganska lätt uttråkad.

Ena dagen vill jag inget annat än att kratta löv på en stor trädgård i Norrland och leva ett liv där inget är längre bort än 10 minuter – med cykel. Andra dagen tänker jag att jag borde flytta tillbaka till pulsen i Washington DC. Den tredje har jag haft en underbar träning med gymnasterna och vill köpa en av de nybyggda lägenheterna mittemot Lindåshallen.

Jag gillar omväxling. Det förnöjer, som man brukar säga. Men ibland undrar jag varför jag bara inte kan vara nöjd. Jag behöver liksom hela tiden nytt för att jag inte ska spricka av tristess. Nu och då måste jag vända allt uppochned och hela tiden testa nytt.

Jag köper aldrig samma smak på den yoghurt och fil jag äter till frukost, jag provar olika ostar, jobbar mig igenom Wasas knäckesortiment och väljer minst tre olika smaker om jag laddar upp med lättdryck. Ibland kliver jag av bussen på en annan hållplats än den vanliga, bara för att jag är less på att alltid gå samma, gamla väg hem.

Ja, jag är nog lite (ganska mycket) rastlös. Men å andra sidan, sådant som jag verkligen fastnar för, det sitter fast för evigt och det vill jag aldrig byta bort.


söndag 4 maj 2014

Nu förstår jag också vårkänslorna.

Mitt huvud har varit fullt av texter hela veckan. Jag har formulerat meningar och snickrat ihop stycken och det har gjort mig glad. Inte för att jag skrivit ner något, men det har ändå sprudlat på ett energiskt sätt. Senaste månaden har mitt huvud mest varit fullt av cancer och det är åt helvete tråkigt att tänka på, vill jag säga dig. Men med goda besked blickar vi framåt och jag känner lättnad och glädje krypa fram.

I takt med annalkande vår- och sommartecken börjar jag också ta del av den där härliga känslan så många pratar om. För mig tar det uttryck i ord som vill skrivas ner. Texter som blir till om allt och inget. Nya färger, former och dofter skapar kreativitet. För mig är det ett tecken på att jag är på G.

Så är det med det. Biter man ihop blir det bra till slut. Och sen finns det några stjärnor som lyser upp tillvaron lite extra. Vissa utan att ens veta om det.


tisdag 22 april 2014

Bästa påsken i milonminne.

En synnerligen glad påsk har det minsann varit. En sån där helg där tid och rum försvinner och dagarna bara flyter ihop som en enda lång dimma. En mysig dimma.

Jag inledde påskhelgen med ett race spänningshuvudvärk, ni vet sådan man ironiskt nog får när man slappnar av. Men efter en solig löprunda längs med vattnet, och lite gungande, cyklande, fikande och showande släppte de mesta bekymmer och skallen återgick till normalläge.

Familjen inledde en ny tradition i och med den otroligt spännande leken Påskboll. Domare R var hård men rättvis, och efter en riktig rysarfinal, blev det vår kära mamma/farmor/mormor som gick till historien som tidernas första vinnare av Påskbollen. Det blev 50 poäng rakt ner i hinken och hon själv tog det som ett tecken på att hon är odödlig. Vi kan inte annat än instämma.

Käre R, 9 år, är inte bara Påskbollsdomare och påhittig lekledare, utan även sjökapten, och det var han som körde ut några tappra och ivriga till paradisön, där det täljdes knivar och lyftes bryggor. Tillbaka på land blev det joggingtur och diverse cykelrace. Mer Sunday Funday kan det nog inte bli. Och mer kärlek kan man nog inte känna, än när man får samla alla sina 14 favoritpersoner under ett och samma tak och bara vara.

När den sötaste 2,5-åringen i världen kramade mig med hela sitt hjärta, hängde runt min hals och sa "heeejdååå Miiiilooon" med sin späda, lilla röst bröt jag ihop. Det gick inte att kontrollera de tårarna. Man vill liksom aldrig att en sån här helg ska ta slut. Det går inte att förstå hur man kan lägga så mycket tid på andra oviktiga saker. Man vill bara vara faster/moster på heltid.

Men vardag är vardag och behövs för att påskhelger ska kunna bli magiska. Och med lite trolleri ska jag nog klara mig tills nästa gång vi ses. Om inte annat, så kan jag leva länge på alla mysiga kramar, finurliga bus och hjärtliga skratt.

Milon i äggform, enligt Elvan och hans morsa.

måndag 14 april 2014

Mamma, mamma, mamma!

Nu kan jag snart inte hålla fokus alls längre. Det har varit lite svajigt så där, men nu är jag på bristningsgränsen. Jag vill bara ha mina lediga dagar och komma hem. Hem till hemma-hemma. Hem till mamma. 

Åh, vad jag ska krama henne så mycket. Och förutom min fantastiska mamma, som är som den godaste superhjälten man kan tänka sig, väntar en hel hög kids och lite syskon och in-laws.

Snart är det påsklov. Även för den jobbande. Och tur är väl det, för nu börjar det bli jobbigt att hålla skärpan. Jag har nog aldrig längtat hem-hem så mycket som jag gör nu.

Snart ska vi äta påskgodis, mamma.

Här, på DC Metro, nyss fyllda 60. Det kan man inte tro.



söndag 13 april 2014

Tacksam för ensamtid.

Jag skulle väl gissa att jag inte är den enda människan i världen som då och då funderar över vardagen och livet. Tänker på hur det är nu. Och hur det skulle kunna bli sen. Hur man kanske alltid tänkt och trott att det ska bli. Vad det nu betyder "att det ska bli", som om livet vore något som en vacker dag ska få en konstant form.

När jag var typ 12 tänkte jag nog att, när jag är typ 30 bor jag säkert ihop med någon. Eller har i alla fall någon som hälsar på mig ganska ofta. Så är det ju inte på långa vägar. Man kan fråga sig varför. Och svaret på denna fråga är nog kort och gott att typ 12-åriga jag inte hade en aning om vad typ 30-åriga jag (alltså, jag är inte 30 än!) skulle gilla och värdera i vardagen.

Jag läste nyss Paolo Coelhos Alkemisten, där en ung fåraherde uppmuntras följa sitt levnadsöde. Kanske har vi alla ett sådant, jag har inte riktigt listat ut mitt än. Tills vidare nöjer jag mig med att kunna sitta i min soffa en söndag, hinka presskaffe, plöja DN, scrolla genom Twitter, lyssna på P1 och knappra ner tankar på min MacBook.

Just nu är min tid mitt levnadsöde. Och kanske är det inte så mycket svårare än så. Min mamma brukar berätta för mig om hur jag alltid, redan som väldigt liten, bad henne och pappa gå ut ur rummet när jag skulle sova. Jag ville vara i fred helt enkelt. För mig själv. Tack för respekterad ensamtid. Jag är tacksam att jag har den.



onsdag 9 april 2014

Jag springer från ruta till ruta.

Ibland känns det som att jag bor i ett rutmönster. Jag har det jag gör och jag gör det jag har att göra. Mitt jobb är på inga sätt och vis slentrianmässigt eller inrutat. Tvärtom. Runt mitt skrivbord flyger det bollar till höger och vänster. Jag gillar det. Det är förvisso något av en utmaning för ett kontrollfreak som jag, att inte alltid ha full koll på nästa steg och vad som väntar runt nästa hörn, men det snabba tempot håller mig vaken. Ja, jag gillar det.

Men ändå känns det som om vardagen som helhet är inrutad och förbestämd. Det vaknas, det äts frukost (ofta ganska hastigt), det ilas i väg till jobbet, det jobbas, det ilas i väg till någon slags träning, det tränas, det åks buss, det lagas mat, det förbereds matlåda och kanske något slags mellanmål, det packas upp från dagen, det packas ner för morgondagen. Och så ångar det på. Jag springer från ruta till ruta, precis hela tiden.

Det är något märkligt över det där springandet, för på samma gång som jag kan bli så less på det, vill jag ändå inte byta bort det. Jag gillar att ha det jag gör och jag vill gärna göra det jag har att göra. Jag vill träna kidsen, jag vill mata in så många träningspass som möjligt på Fysiken, jag vill laga min egen middag och ta med matlåda till jobbet.

Kanske är det kontrollfreaket som myser lite över att ha koll på vilken ruta som kommer härnäst och gärna håller fast vid det. Kanske är det helt enkelt bara så min vardag ser ut. Kanske springer jag från ruta till ruta för att jag faktiskt tycker att det är skittråkigt att sitta i en och samma inhägnad hela tiden. Träningspassen går inte att kompromissa, då tappar jag glädjekällan. Och då, mina vänner, då lovar jag att jag tappar allt.

Men jag tror ändå, precis som med allt, att ett avbrott från det vanliga behövs då och då. Nästa vecka tar jag semester och åker hem. Jag har nog aldrig längtat så mycket som nu.

Ibland behöver man bara en kaffepaus.

måndag 7 april 2014

Till Följaren. En reflektion över skrivandets helande vara.

När man har en blogg med cirka 20 besökare per dag – en riktigt bra dag – får man inte särskilt mycket fan mail, beundrarpost på svenska. Så när man väl får det, tycker jag att man kan ta sig tid att svara. Jag fick ett mail, ett riktigt inknappat mail, från en följare som undrade när nästa inlägg skulle komma. Så, detta är till dig, Följaren, kanske den enda.

En liten reflektion kring bloggens födelse, syftet och kanske en och annan tankeutsvävning.

Jag kanske nämnt det tidigare, jag tror det, men jag hade en gång en annan blogg. Sen fick jag så fruktansvärt ont i hjärtat och kunde bara inte med att ens skriva om det. Så jag gjorde en omstart. Jag skapade ett hörn på The Internet där villkoret för att skriva var att bara skriva om sådant som gjorde mig glad. Jag gjorde puffutmaningar, skrev ihop reseminnen och bedrev egen minispråkforskning på min kammare. Det var tider det.

Och att skriva gjorde mig gladare. I bra kombination med mycket yoga, vill jag minnas.

Jag är ganska bra på det här med ord. Jag kan klä dem, ge dem attribut, klippa ihop fraser, trixa och vrida och vända. Jag har ganska många ord i min hjärna. I mina händer. I mitt hjärta. Jag är ganska dålig på att släppa ut dem genom munnen. De smyger sig ner till fingrarna. Du skulle bara veta hur många ord som kommit ut den vägen. Och på något sätt helat, bara genom att de fått bli ord i ett sammanhang.

När livet visar hur skört det är, får jag så där ont i hjärtat igen. På riktigt, riktigt. Jag ska inte göra någon omstart. Men kanske påminna mig själv om bloggens födelse, syfte och se till att sväva ut i tankar och ord lite oftare. Det gör mig faktiskt, om inte helt hundra glad, i alla fall lite lättare.




söndag 16 mars 2014

Ingen vit vinter. Men kanske en vit vår?

Om två månader och en dag är det dags igen. Tjugoen kilometer i min stad där jag bor. För andra gången i mitt liv ska jag springa en halvmara, och den här gången ska jag på riktigt försöka förbereda mig lite. På riktigt. Än så länge går det väl halvbra med själva löpningen, men jag vill tro att jag kompenserar lite med att ha ett bra träningsflow i övrigt, med både konditionspass och styrkepass. Och ingen alkohol.

Jag läste någonstans att om man tar ett glas eller två till AW:n på fredagen kan man lika gärna hoppa över träningen på söndagen, eftersom alkoholen förstör kroppen så pass mycket. Så otroligt onödigt då!

Om jag nu har lite svårt att komma igång med längre löpdistanser kan jag ju i alla fall hjälpa kroppen på traven och inte bryta ner den med sprit. Jag är ingen storsupare annars, men varför ens vara en småsupare om även det gör träningen ovärd? 28 februari bestämde jag att mars ska bli en helt alkoholfri månad. Bara på test, för att se. Kanske ska jag hålla det så ända till maj?

Jag, personligen, kommer nog inte att ha några större problem att låta bli att dricka en droppe alkohol i två månader och en dag till. Jag tror faktiskt att det är folk runt omkring som berörs mest. Det verkar som att det stör lite att man väljer bort vinet. Det verkar som att det gör gemene man lite obekväm. Och är inte det lite konstigt? Det ligger ingen värdering av andras vanor i vad jag väljer att göra. Jag gillar öl, jag gillar vin, jag gillar bittra drinkar. Jag tänker bara att jag ska testa om det spelar någon roll om jag avstår.

Jag kanske satsar på en helt vit vår. Ja, varför inte? Skål!

Öl finns ju faktiskt i alkoholfri variant. Det tackar vi för.

lördag 8 mars 2014

Gymnastikminnena alltså.

I dag har jag spenderat sju timmar i en gymnastikhall och lärt mig sådant jag redan lärt mig – för ganska precis 11 år sedan. Och ännu mer egentligen. Gymnastikförbundet är noga med att utbilda sina ledare och för att passa gymnaster på diverse redskap behöver man som tränare diverse licenser. Lägger man overallen på hyllan ett tag måste man bevisa att man inte tappat det totalt om man kliver in i hallen igen.

Den här trampettkursen jag gått i dag gick jag alltså för 11 år sedan. År 2003, på Östra, med Janne från UGF som instruktör. Henke blev tillsagd, utan min och Linnéas vetskap, att göra ett katastrofhopp för att vi skulle få testa hur det kändes. Gruppen som tittade på visste inte heller något, men vi lyckades plocka ner honom tryggt, mitt i allt sprattlande i luften. Det var nog lite pirrigt för en 16-åring som jag var då, men redan då hade man ju ändå varit med om en del. Tänk att man kan komma ihåg allt sådant.

Jag började tänka på detta i dag. Och kunde riktigt i kroppen känna skillnaden på nu jämfört med då. Hur jag var, vilka som var runt omkring mig, alla hallar som var hemma- respektive bortaplan. Övningar, redskap, ledare, gymnaster, rivaler. Tänk så stor del av mig det här alltid har varit. Och vad glad jag är att jag tagit upp det igen. Även om allt i dag är helt annorlunda. Så blir det ju när man byter förening. Man byter liksom liv, lite grann.

Janne godkände mig 2003. Vippen 2005. Jag kan ju bara hoppas att Robert godkänner mig i morgon när kursen fortsätter med sex timmar till i den där gymnastikhallen. Vi hoppar vidare. I världens bästa sport.


måndag 3 mars 2014

Det kan inte hjälpas. Jag stör mig.

Jag måste erkänna en sak. Jag har ett fruktansvärt ocharmigt karaktärsdrag som förföljer mig vart jag än går, hur jag än mår. Och det suger så mycket energi ur min kropp att jag ibland blir helt matt. Men ni vet, vissa känslor kan man bara inte styra över. Jag är långt ifrån ensam om just denna känsla, och tycker egentligen att det är ganska töntigt av mig att jag är som jag är.

Men jag kommer inte ifrån det. Jag är en språkpolis. Och en ganska elak sådan. Lite av en översittare. Jag kan inte riktigt rå för det, men stavfel, särskrivningar och felaktigt användande av de och dem gör mig så irriterad, och jag tänker att skribenten som trampat snett troligen är lite mindre intelligent än vad gemene man bör vara. Självklart fattar jag ju egentligen att så väldigt sällan är fallet. Ändå kliar det i mina ögon.

Det kan inte hjälpas. Jag stör mig på dåligt språk. Jag erkänner, jag är en sådan som skulle kunna avstå från att köpa en produkt för att företaget som säljer den har ett värdelöst språkbruk. Jag dömer människor utifrån deras förmåga att uttrycka sig i något så enkelt som sms, och när jag ser ett tryckfel i en tidning (händer ju ofta, senast i söndagens DN tror jag det var) hakar jag upp mig så mycket på det att jag måste läsa meningen om och om igen.

Att vara språknörd är vackert, men den där polisande sidan är så himla onödig. Ska jag någon gång få något vettigt av det borde jag kanske bli lärare. Jag måste sluta ödsla så mycket energi på att få eksem av särskrivningar – men det är ju så stör ande.

Sånt här går jag igång på.

Festligt va?

söndag 2 mars 2014

Svettig vardagslyx.

Det finns en stund som är finare än andra. I bastun.

Det är nästan aldrig någon annan i bastun på mitt gym. Inte prick när jag är där i alla fall. Det gläder mig, ska jag säga. Inte för att jag är pryd och obekväm med tanken på att svettas naken med okändisar, men i bastun mediterar jag gärna solo ändå. Och så behöver jag inte ägna en tanke på att andra motionärer kanske inte delar mitt finska blod och förkärleken att basta varmt. Mycket löulu ska det vara. Ordet löulu vet jag för övrigt inte riktigt hur man stavar, eller vad det egentligen riktigt betyder. Är det själva bastandet eller bara vattenkastandet? Jag får be att återkomma i frågan. Kanske konsultera min mamma, kanske leka språkforskare på egen hand.

I bastun är livet hur som helst så himla fint. Gärna varmt. Gärna solo. Det är klart att det inte står upp mot en vedeldad vid Kvarken, men en helt vanlig gymbastu här i mina kvarter är faktiskt en sådan grej som gör min vardag så himla lyxig.

Jag ska erkänna, att ibland tränar jag bara för att få sätta mig i bastun efteråt. Helt ensam.

Klassisk Post Sauna Pose vid den där vedeldade vid Kvarken.

torsdag 27 februari 2014

Andningsinsikten – pt. 2.

Man kan ju inte ge upp när något är knivigt. Gör om gör rätt. Därför stegade jag in i yogasalen i morse, innan jag stegade i väg till jobbet. Och jag måste ge mig själv lite beröm för att jag var så himla mycket bättre i dag. Festlig känsla.

Det är hoppfullt att hoppet inte är ute, när man ena dagen känner sig lite hopplös.

Hopp, hopp.

Och det som är så fint med yoga (alltså, jag vet, jag tar upp det här ganska ofta) är att det är lika mycket träning för själen som för kroppen. För att orka springa Göteborgsvarvet behöver jag träna upp styrka, kondition och uthållighet. Men för att orka springa med i den ibland hysteriska vardagen måste jag träna fram en harmoni i hjärnan. Och hjärtat.

onsdag 26 februari 2014

Måste andas lite mer.

Från förkylning till förkylning till förkylning. Och lite migrän emellanåt. Mitt immunförsvar är inte i fas med sig självt och inte jag heller. Men det får ju vara nog någon gång, så jag gick på ett yogapass efter jobbet i dag. Förmodligen är jag mer sjuk igen till helgen, men då får det vara så.

Jag är verkligen inte i fas med mig själv. Det finns ingen harmoni i min kropp för tillfället. På en yogamatta ska man släppa omvärlden och lyssna på kroppen. Gick inte i dag. Jag tänkte på jobb, jag funderade på hur allt i vardagen ska bli, jag undrade över framtid och jag suckade över att jag inte riktigt har koll. Typisk ofas. Typiskt obra.

Men ändå kändes det lite bra att känna att det är så det är. "A problem defined, is a problem half solved", brukade min marketingprofessor säga. Jag tänker att mitt största problem för tillfället är att jag glömt bort hur man andas in och andas ut. Och det är nog något jag kan lösa, om jag bara börjar öva på det igen.

Ett ganska angenämt problem, kan man tycka. Men så är det ju. Utan övning kan jag inte styra mina tankar och då blir det som det blir. Hela havet stormar och hej vad det går.


söndag 16 februari 2014

Välkommen till startelvan, nr 6.

Jag nämnde det tidigare. Det är bäbisarnas år i år.

I dag kom den sjätte pojken till skaran och snart är vi ju faktiskt ett helt fotbollslag. Ett som kan ställa upp i sjumanna i alla fall. Killar och tjejer spelar ju ibland i samma lag när de är små, så när lillan kommer i maj är det bara att börja träna ihop dem.

Jag tänker ibland att jag frusit till is i hjärtat. Men så är det så klart inte. Det finns alltså sex stycken herrar som jag är helt hopplöst förlorad i. Två av dem har jag inte ens träffat än. Men jag vet att jag är kär i dem båda.

Lite kyligt kan man ju ha det på sin kammare, men det smälter när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är, som får vara förälskad i sex stycken små troll. Wow. Det är magiskt. Att vara moster och faster är helt makalöst.


onsdag 22 januari 2014

Jag saknar skolan.

Ibland saknar jag att gå i skolan. Jag gillade det. När jag gick i första klass och var en liten plutt med page och blommiga tights längtade jag efter den dag jag också skulle få ta hem läxor. Mina äldre syskon gjorde ju sånt. Jag var så stolt över min läs- och skrivböcker och tyckte det var roligt att färglägga bokstäver, räkna ihop äpplen, sjunga engelska sånger och skriva efter frökens högläsning. Hela vägen igenom högstadiet älskade jag att lära mig. Jag gillade att repetera franska glosor, ta anteckningar, klura ut skillnaden mellan adverb och adjektiv och genom djupa forskningsprojekt (i sjunde klass kunde jag allt om Neptunus).

Gymnasiet var också bra, även om jag inte riktigt hade samma glöd. Jag var kanske lite mycket tonåring, med allt vad det innebär, men på min egen kammare gillade jag ändå skolarbetet. Särskilt engelskan och svenskan. Även franskan.

Universitetet var bra och jag drömmer lite nu och då om att komma tillbaka dit en vacker dag. Det trodde jag nog inte att jag skulle säga. Bilden här nedan är från min studietid i Washington DC. Jag minns så väl den dagen när jag satt på Busboys & Poets i Shirlington och skrev på en skoluppgift och tänkte att nu var det nog sista rycket för mig som student. Nu fick det vara nog. En termins praktik på M Street väntade och jag kände att det var perfekt läge att lägga studiehatten på hyllan.

Nu kan jag nog inte säga det helt säkert. Jag saknar skolan. Jag saknar det naturliga skrivandet som alltid följt med mig i skolan. Jag saknar att studera stilgrepp, tekniker, meningsbyggnader och alla små, små beståndsdelar i det vi kallar språk. Givetvis har jag helt glömt bort pluggångesten. När jag tänker att jag en dag skulle vilja sitta i skolbänken igen är det bara en fin och romantisk bild jag har framför mig.

Ja. Den som lever får se.


onsdag 8 januari 2014

Vems år är egentligen 2014?

Är det ditt år i år? Det känns kanske lite så? Men jag tror inte det. Det är då inte mitt, det vet jag.

På nyårsaftonen gick jag och mitt sällskap upp på ett berg för att skåla in 2014 och kolla på fyrverkerier som skulle lysa upp hela staden, och kanske en ge ljus åt väg för ett nytt och fint år. Det sprättades skumpakorkar, sköts raketer och skålades. Och så gavs det löften. Det pratades om förhoppningar och förväntningar. Det bestämdes att "Det här är mitt år alltså."

Men jag vet inte jag. Jag tror faktiskt inte att 2014 är mitt år. Jag råkar faktiskt veta att 2014 är bäbisarnas år. Ja, en var så pass nyfiken så han tittade ut som ett fyrverkeri de sista timmarna under 2013, men de andra två väntar vi fortfarande på. 2014 blir deras år. Hade jag varit religiös hade jag kallat det en välsignelse. En riktigt fin gåva är vad det är.

Jag ger mitt 2014 till bäbisarna. Jag har inte så mycket jag är sugen på att hämta till mig själv just nu ändå. Det får bli vad det blir för en 27-going-on-28 års del. De nya förmågorna känns så himla mycket viktigare. Om det hade funnits någon sådant hade jag tagit faster- och mosterledigt. Minst ett år. Typ hela 2014.

Gott nytt!


Givetvis fick 2013 års pepparkakshus symbolisera det som komma skall.

torsdag 2 januari 2014

Nyårskrönikan?

Man gör det per automatik när året tar slut och ett nytt tar vid. Börjar fundera på det som varit. Det som var bra, det som var skit. Diverse mål och om man tog sig dit. När jag på nyårsaftonen skulle försöka utvärdera 2013 kunde jag inte riktigt bestämma mig vad det var för typ av år. Men jag tror det var ganska bra på många plan.

Det finns väl ungefär tre kategorier som tar upp det mesta av min tid: jobb, träning och att resa runt och kolla läget. Jag skulle sammanfatta 2013 ungefär som följer.

Jobb: Inledde med mässjobb i Norge, fick göra rolig fotoresa till Florens, vara med och förnya marknadsstrategin och göra ett helt omtag på utbildningskatalogen, göra studiebesök i Schweiz, styra upp spontana event (på höstkanten lades grunden till Team Event) och det absolut, absolut, absolut roligaste av allt – bygga en ny hemsida helt från scratch, jobbade dag och natt halva december, men det var så himla värt och så himla kul!





Resor: Förutom redan nämnda jobbresor, annat jobbrelaterat flängande runt om till städer i Sverige, mindre utflykter och två fantastiska semesteromgångar i Norrland, spenderade jag påsken med att vandra runt halva Paris med en av mina bästa vänner, jag läste italienska en vecka i Milano (vilket för övrigt var en av de bästa resorna jag någonsin gjort), och med en annan bästis tog jag en dag en tur med färjan till Fredrikshamn för att ligga på playan och en senare spenderade vi en helg i Oslo med gamla, goda vänner.




Träning: Sprang ett Vårrus i regn med en Balett i bakistillstånd efter en helg festivalande, Sprang 21 (tjugoenohmygodsålångt) kilometer i mitt livs första Göteborgsvarv, sprang Midnattsloppet en mil i en låda utklädd till en berg-och-dalbana med mina 305 girls (så klart), upptäckte Fysikens bästa pass i Funktionell Träning på tisdagar, tränade kidsen och fick se många första flickisar, överslag och volter, yogade för lite och gick första halvan av året med vätskefyllt knä och andra halvan med trasig axel efter en viss skottkärregångsincident.




2013 i tre övergripande kategorier. Inte så illa. 2014 är jag peppad på ännu mer webbjobb, vill verkligen resa till USA igen och ska se till att laga både knä och axel för att vara i form att springa Göteborgsvarvet på 2 timmar eller mindre. 

Då kör vi!