Dagen då katten var on fire

Glad tredje advent!

Vår sköna söndag började med sovmorgon. En av tre fick mutas med frukost i sängen vid sex-tiden, men sedan sov vi alla till klockan nio. Skönt. Och så lite rörigt. Rutinerna blir ju helt ruckade när vi knappt har klivit upp då det en vanlig dag är dags för promenad. Ah.

Men, helt ärligt, vad gör väl det? Det var så där nästan ont-i-själen-mysigt med frukost ihop och efter det fick vi sällskap på en promenad i nysnö. Med nya skor. Jag köpte mig ett par Icebugs i går och känner mig nu helt oövervinnerlig inför vintersäsongens promenader. Heja funktionella skor.

Vi hade sedan planerat att gå på julmarknad här i byn. Promenerade dit i snö som föll mjukt och fnissade lite åt det idylliska i hela situationen. Tills vi kom fram. Jag hade glömt att klockan 14 inte betyder fyra, utan två. Marknaden var nerplockad sedan en timme och vi fick traska hem.

Det var ingen större sorg, utan vi bestämde oss för att skapa eget julmys hemma. Det blev ASMYSIGT. Hela nedervåningen doftade glögg och stämningen var god. Tills katten hoppade upp i ett ljus och brände av en liten tuss på svansen. Nu luktar hela nedervåningen bränd päls.

Sen blev lillen superarg, ledsen, övertrött och allt på en gång. Mat-och-sov-klockan ballade ur och inget blev riktigt bra. Sova på tom mage var uteslutet, men att mata vår lille vän övertrött är inte jättelätt. Vi fick muta honom med rejäla klickar pesto på maten och ståendes i min famn skulle han prompt vara. Köksgolvet är fullt av ägg. Min kind är lite kletig av potatis och så har jag den sedvanliga kladd-axeln. Ja ni vet, när man plockar upp sin bebis från en matstund för att torka honom om munnen och det första han gör är att torka av sig på din tröja.

Puh.

En omgång sagoböcker räckte och sedan somnade mitt lilla gull. Det här med att få in en bra sovrutin blev visst inte i dag. Men så kan man ju inte göra allt på en och samma gång. I dag var helt enkelt dedikerat till dagen vi satte eld på katten (OBS, hon tog alltså ingen skada mer än att hon tappade några hårstrån och blev lite sotig). Livet, vänner. Livet.

Glad tredje advent!

Avdelning: äckligt kaffe

OBS! Känsliga läsare varnas.

Under min graviditet tappade jag totalt mitt kaffesug. Märkligt för en sån som jag, som normalt dricker flera koppar om dagen. Men, när de 40+2 veckorna var avklarade kom suget tillbaka.

Det händer om dagarna att jag inte hinner dricka kaffet medan det är varmt. Eller kanske snarare färskt. Någon gång innan lunch hittar jag ofta koppen som jag hällt upp vid frukost och det är väl onödigt att slänga bort, tänker jag. Jag har därför micrat min beskärda del kaffe och genom detta kunna skapa följande lista på topp tre äckligaste återuppvärmda kaffe.

På tredje plats hittar vi uppvärmt snabbkaffe. Inte asäckligt, men inte heller asläckert. Rätt smaklöst och egentligen mest dumsnålt på något vis. Jag menar, går det verkligen snabbare att micra gammalt snabbkaffe än att bara göra nytt? Det kan ha hänt att jag gjort detta några gånger, det går liksom ner helt okej ändå.

På andra plats har vi däremot något som inte gick ner någon annanstans än i slasken: micrat bryggkaffe från en kanna som bryggdes dagen innan. Det hade alltså stått i bryggaren i, ja inte vet jag hur många timmar, men över en natt i alla fall. Det räckte för att bli riktigt äckligt. Ni vet den där brända smaken av bryggkaffe som uppstår när kaffet stått i pannan kanske en timme för länge. Ja, den smaken gånger jättemycket äckligt. Det var inte mer än testklunken som gick ner där.

På första plats i äckligt-uppvärmt-kaffe-VM har vi nog ändå påtår på sump i presskanna. Ja, jag tänkte alltså att det kanske skulle funka att bara hälla på lite varmt vatten på sumpen som var kvar i presskannan och på så vis köra lite återvinningstänk, ni vet. Vet ni? Det funkade inte. Det var så otroligt äckligt och när jag tänker på det känns det ju ändå helt orimligt. Vem dricker kaffesump? Nej, inte ens en föräldraledig som försöker hushålla med tid och resurser. Någonstans får man ändå dra en gräns. Och där gick min.

Trevlig helg, vänner. Må ert kaffe vara starkt, varmt och färskt.

En knuff i rätt riktning

Okej, jag har tänkt på det här rätt länge. Jag saknar att skriva. Det är fler saker jag saknar i vardagen just nu, yoga och springa och läsa böcker till exempel, men jag har funderat och kommit fram till att en återgång till skrivandet nog har allra lägst tröskel. Jag skriver ibland i mitt huvud, men det försvinner fort.

Sedan min totala krasch, för nu rätt många år sedan, har mitt minne blivit sämre. Så är det bara. Fråga min sambo hur många av våra vardagskonversationer jag kommer ihåg senare under veckan. Eller samma dag. Hackig sömn och det mesta av min energi till vår bebis gör nog också sitt till att jag helt enkelt glömmer bort.

Och detta är lite av en sorg för mig. Eftersom jag är nostalgiskt lagd gillar jag att gå tillbaka i tiden och vältra mig i minnen. Numera, när de inte finns i text eller bild, är det svårare att hitta dit. Jag måste helt enkelt hitta tillbaka till skrivandet.

Det händer så många saker och jag tänker så många tankar som jag vill komma ihåg. Inte alltid särskilt revolutionerande, men ni vet, sådant som är vardagligt och vanligt. Sådant som ju egentligen är det som gör livet.

Som i dag, den 11 december 2018. Vi (i alla fall jag) tog sovmorgon till 09:10. Rimligt när någon ville vara vaken mellan 04:30 och 06:00. Katten rev ner en adventsljusstake och en orkidé och låtsades sedan som om hon inte alls varit i rummet utan också precis hörde en duns och var tvungen att springa dit och kolla.

Det här var också dagen då jag och vagnen fick hjälp av en god granne att bli puttade in på uppfarten, eftersom det var så halt och min springskor bara gled omkring på underlaget i den lilla sluttning som leder in på vår uppfart. "Nej, det här går ju inte" sa hon och gav mig en liten knuff i ryggen medan jag tog fart in på gruset.

Tack för det, grannen. En knuff i rätt riktning. En sådan sak vill man ju inte glömma bort, så jag tänkte att det var lika bra att skriva ner.

Vad ska mer hända i dag? Kanske ploppar de där tänderna fram på lillen. Kanske leker vi ännu en gång kurragömma med katten som hoppat ner i en ryggsäck (eller så var det bara något för gårdagen). Kanske lagar jag någon ytterst tveksam middag för att jag tänker att "det här går nog bra att mosa med lite smör" (lärdom: allt går inte att mosa med smör).

Föräldraledigheten är full av överraskningar och lärdomar. Och nu lovar jag att jag ska bli bättre på att skriva ner dem så jag minns.