onsdag 22 juli 2015

Vad spelar ensamheten för roll?

Jag har lovat mig själv att skriva något varje dag. Vad som helst. Kort som långt. Viktigt som oviktigt. Och jag håller löftet till mig själv ganska bra. Men det är inte mycket av det som kommer ut här. Det mesta finns i gömda Worddokument, fina skrivböcker, kanske på en papperslapp eller i min telefon. Inte mycket passerar "publicera". Vilket är befriande på så sätt att det blir väldigt kravlöst. Det finns inga gränser och orden kommer fritt. Men på samma gång kan jag känna en frihet i att låta något komma fram, som andra får ta del av.

Dels för att jag tänker att det inte ska vara skämmigt att åskådliggöra att man är en person med hjärnspöken. Dels för att jag tänker att det kan ju faktiskt då, eventuellt, möjligen, på chans bli en igenkänning för någon. För någon som också har hjärnspöken. Någon som också skäms.

Nog för att jag vet att svamlet mest når ut till närmast sörjande, statistiken talar sitt tydliga språk, men ett publicerat ord finns ändå. Den som letar kan finna. Och som med så mycket annat kan jag ibland tänka, att vad gör skrivandet för nytta om det inte är till nytta för någon annan.

Det är lite så jag livsfilosoferar i största allmänhet. Vad gör jag för nytta om jag inte gör något för någon annan? Hur räknas ett ord som bara lästs av mig? Vad spelar en tanke för roll om den inte blivit handling som gjort någon annan gott? Hur mycket har en dag varit värd om jag inte gjort något som fört någon annan framåt, uppåt, på något sätt i en bra riktning?

Det är därför som jag ibland vill låta det publiceras. Det som tänks, grubblas och sedan skrivs. Och även närmast sörjande kan kanske behöva en igenkänning. Eller i alla fall få hela, ärliga bilden av mig. Det är inte bara yogaeufori, gympabubbla och välstädat hem. Det är en hel massa annat. Hjärnspöken som växer när de får bo i ensamhet. De måste alltså ut ibland – annars äter de upp mig.


torsdag 9 juli 2015

When in Rome...

Tidigare i vår var jag med min mamma i Rom – en helt underbar resa. Och ni vet, när man är i Rom ska man njuta av god mat (man försöker ju i alla fall träffa rätt bland alla fällor), vin och den allmänt råhäftiga stämningen bland jättegammalt och ganska så nytt. Det gjorde vi. Massor. Men jag passade även på att sitta inne på hotellet några timmar en förmiddag. För "when in Rome..." – kan man också skriva prov.

Som ett led i att göra mindre dåliga saker (sådant som får mig att gråta av ångest dagligen) och göra mer rätt saker (sådant som ger energi och lyfter mig), sökte jag in till en kurs på uni nu till hösten. Antagningen skulle ske genom ett urvalsprov och givetvis gavs det samma dag som jag skulle njuta av livet i Rom. Men vet du vad, jag njöt av livet så himla mycket när jag skrev provet. Det var så roligt. Det var så rätt.

I några månader har jag nu gått och intalat mig att jag får ta beskedet när det kommer, och inte stressa i väg i tankarna innan. Men jag har tänkt massor, och mycket på om jag skulle kunna ta en motgång. Troligen inte, har jag kommit fram till varenda gång. Som med det mesta grubbel var det bortkastat. Särskilt mycket eftersom jag i dag fick beskedet att jag är ANTAGEN!

På riktigt, jag blev så glad så jag hoppade nyss lite sprättigt i duschen. Det här var en viktig vinst och en energikick som kom väldigt lägligt. Tack. Tack till mig själv för att jag fortfarande kan något om det jag kan något om. Tack till min mamma, som inte stressade mig, utan lät mig skriva på och skriva färdigt, fastän vi var i Rom.

Det här ska nog bli bra. RÅBRA!


onsdag 8 juli 2015

Allt kan inte sovas på.

Just det. Jag tog mig runt Varvet. Det vet alla som varit omkring mig sedan dess. Men det kan inte upprepas nog. De där 2,1 milen blev så symboliska och gav mig så mycket energi. Det sparkade igång mig igen. Bröt ner mig till dagen efter själva loppet, men efteråt gick jag upp i varv. Som om någon skruvat upp mig. Vilken vinst.

Det har snurrat på så där. Jag har snurrat in i en fartfylld vardag igen. Det är som om ett års borttappad energi kom tillbaka och ville bli använd. Jag kände att det bara var att börja använda. Du vet hur glad man blir när man hittar något man tror är borttappat för alltid. Typ ett smycke med sentimentalt värde som dyker upp i en väska någonstans. Kittlande. Givetvis använder man bara det smycket i veckor sedan.

Som en tänkare kommer jag dock aldrig ifrån mina tankar. Även om jag springer 2,1 mil och lever på lyckorus. I hektiska perioder glömmer jag bara lätt bort att jag tänker, jag lägger allt på hög. Det är så det blir rörigt.

I går hände något som gjorde att jag fick mig en tankeställare. Och det slog mig att jag inte skrivit av mig på länge. Alla experter har sagt att man ska undvika skärmar innan läggdags, men med så många tankar i huvudet kändes papper och penna för långsamt. Drygt 2000 ord senare kände jag att jag bara just hade börjat och kommit igång. Men jag la ner och la mig och sov.

Fast jag sov inte länge. Vaknade av mitt eget suckande och fick sätta mig upp i sängen. Vissa saker kan man kort och gott inte sova på. Vissa saker måste skrivas – kanske egentligen skrikas – ut och skrivas ner. Så jag fortsätter med det. Dessutom vet jag att jag snart är där igen. Där på bilden ni ser. Då blir det återigen lite lugn och ro i själen.