When in Rome...

Tidigare i vår var jag med min mamma i Rom – en helt underbar resa. Och ni vet, när man är i Rom ska man njuta av god mat (man försöker ju i alla fall träffa rätt bland alla fällor), vin och den allmänt råhäftiga stämningen bland jättegammalt och ganska så nytt. Det gjorde vi. Massor. Men jag passade även på att sitta inne på hotellet några timmar en förmiddag. För "when in Rome..." – kan man också skriva prov.

Som ett led i att göra mindre dåliga saker (sådant som får mig att gråta av ångest dagligen) och göra mer rätt saker (sådant som ger energi och lyfter mig), sökte jag in till en kurs på uni nu till hösten. Antagningen skulle ske genom ett urvalsprov och givetvis gavs det samma dag som jag skulle njuta av livet i Rom. Men vet du vad, jag njöt av livet så himla mycket när jag skrev provet. Det var så roligt. Det var så rätt.

I några månader har jag nu gått och intalat mig att jag får ta beskedet när det kommer, och inte stressa i väg i tankarna innan. Men jag har tänkt massor, och mycket på om jag skulle kunna ta en motgång. Troligen inte, har jag kommit fram till varenda gång. Som med det mesta grubbel var det bortkastat. Särskilt mycket eftersom jag i dag fick beskedet att jag är ANTAGEN!

På riktigt, jag blev så glad så jag hoppade nyss lite sprättigt i duschen. Det här var en viktig vinst och en energikick som kom väldigt lägligt. Tack. Tack till mig själv för att jag fortfarande kan något om det jag kan något om. Tack till min mamma, som inte stressade mig, utan lät mig skriva på och skriva färdigt, fastän vi var i Rom.

Det här ska nog bli bra. RÅBRA!