Allt kan inte sovas på.

Just det. Jag tog mig runt Varvet. Det vet alla som varit omkring mig sedan dess. Men det kan inte upprepas nog. De där 2,1 milen blev så symboliska och gav mig så mycket energi. Det sparkade igång mig igen. Bröt ner mig till dagen efter själva loppet, men efteråt gick jag upp i varv. Som om någon skruvat upp mig. Vilken vinst.

Det har snurrat på så där. Jag har snurrat in i en fartfylld vardag igen. Det är som om ett års borttappad energi kom tillbaka och ville bli använd. Jag kände att det bara var att börja använda. Du vet hur glad man blir när man hittar något man tror är borttappat för alltid. Typ ett smycke med sentimentalt värde som dyker upp i en väska någonstans. Kittlande. Givetvis använder man bara det smycket i veckor sedan.

Som en tänkare kommer jag dock aldrig ifrån mina tankar. Även om jag springer 2,1 mil och lever på lyckorus. I hektiska perioder glömmer jag bara lätt bort att jag tänker, jag lägger allt på hög. Det är så det blir rörigt.

I går hände något som gjorde att jag fick mig en tankeställare. Och det slog mig att jag inte skrivit av mig på länge. Alla experter har sagt att man ska undvika skärmar innan läggdags, men med så många tankar i huvudet kändes papper och penna för långsamt. Drygt 2000 ord senare kände jag att jag bara just hade börjat och kommit igång. Men jag la ner och la mig och sov.

Fast jag sov inte länge. Vaknade av mitt eget suckande och fick sätta mig upp i sängen. Vissa saker kan man kort och gott inte sova på. Vissa saker måste skrivas – kanske egentligen skrikas – ut och skrivas ner. Så jag fortsätter med det. Dessutom vet jag att jag snart är där igen. Där på bilden ni ser. Då blir det återigen lite lugn och ro i själen.