Vad spelar ensamheten för roll?

Jag har lovat mig själv att skriva något varje dag. Vad som helst. Kort som långt. Viktigt som oviktigt. Och jag håller löftet till mig själv ganska bra. Men det är inte mycket av det som kommer ut här. Det mesta finns i gömda Worddokument, fina skrivböcker, kanske på en papperslapp eller i min telefon. Inte mycket passerar "publicera". Vilket är befriande på så sätt att det blir väldigt kravlöst. Det finns inga gränser och orden kommer fritt. Men på samma gång kan jag känna en frihet i att låta något komma fram, som andra får ta del av.

Dels för att jag tänker att det inte ska vara skämmigt att åskådliggöra att man är en person med hjärnspöken. Dels för att jag tänker att det kan ju faktiskt då, eventuellt, möjligen, på chans bli en igenkänning för någon. För någon som också har hjärnspöken. Någon som också skäms.

Nog för att jag vet att svamlet mest når ut till närmast sörjande, statistiken talar sitt tydliga språk, men ett publicerat ord finns ändå. Den som letar kan finna. Och som med så mycket annat kan jag ibland tänka, att vad gör skrivandet för nytta om det inte är till nytta för någon annan.

Det är lite så jag livsfilosoferar i största allmänhet. Vad gör jag för nytta om jag inte gör något för någon annan? Hur räknas ett ord som bara lästs av mig? Vad spelar en tanke för roll om den inte blivit handling som gjort någon annan gott? Hur mycket har en dag varit värd om jag inte gjort något som fört någon annan framåt, uppåt, på något sätt i en bra riktning?

Det är därför som jag ibland vill låta det publiceras. Det som tänks, grubblas och sedan skrivs. Och även närmast sörjande kan kanske behöva en igenkänning. Eller i alla fall få hela, ärliga bilden av mig. Det är inte bara yogaeufori, gympabubbla och välstädat hem. Det är en hel massa annat. Hjärnspöken som växer när de får bo i ensamhet. De måste alltså ut ibland – annars äter de upp mig.